Dekadent dekalog | Fria.Nu
Göteborgs Fria

Dekadent dekalog

FRIA:s favorit-dj Daniel Sterner har funderat och satt ihop en sammanställning med en – på ett eller annat sätt – dekadent låt per årtionde från 1910-talet och framåt.

Våroffer (1913)

Världens första rockkonsert var uruppförandet av Våroffer 1913. Redan efter några minuter hade Stravinskijs musiker – med sina djärva rytmer och onaturligt användande av basun – drivit publiken på Champs Élyséesteatern till att resa sig och börja banka på närmsta ryggtavla. Kravaller utbröt, Stravinskij fick fly fältet och vaktmästarna försökte lugna publiken genom att slå på och av det elektriska ljuset. Så var i samma slag även stroboskopljuset uppfunnet.

Barkin’ Dog (1920)

I denna tidiga och uppsluppna inspelning får Gorman sin klarinett att skälla, gnälla och gny som hundar med varierande storlek och humör. Om hans mål var att bli studiomusiker för Disney eller göra värgörenhetsspelningar för blinda allergiker med kenneldrömmar är oklart.

Shave ‘em Dry (1935)

Lucille Bogan klår med lätthet både väst- och östkustrappare av i dag när det gäller att vara ful i mun. Av de ganska omfattande bestämmelserna i dåvarande amerikansk ”production code” som dikterade vad som var ok eller inte att sjunga missar hon troligen inte att bryta en enda en med den här låten. Det sagt räknas hon till en av de största tidiga bluessångerskorna och var en av de första kvinnor som spelades in på skiva.

Dina blåa ögon lovar mer än dina röda läppar ger (1941)

Kar de Mumma skrev att Johnny Bode fick honom att ”hoppas att spöstraffet återinföres i Sverige”. Bode, vår ende och oefterliknelige Frank Sinatra från Falköping, hade en ljuv stämma och ett extravagant leverne som tvang honom att fly landet åtskilliga gånger. Playboy, nazist och pornograf som han var är det inte konstigt att etablissemanget har försökt stryka honom ur svensk historieskrivning. Men Bodes sånger förlåter alla hans politiska, moraliska och juridiska snedsprång.

Blue Moon (1952)

I den blåaste och mest avskalade av alla låtar blir Kungens storhet som mest påtaglig. Gitarr, Ståbas och kokosnötter i bakgrunden, Elvis röst i förgrunden. Den skoningslösa monoinspelningen låter varje andetag registreras från mikrofonens skälvande membran – och avgör en gång för alla hur en fullkomlig sångröst låter och vem som var begåvad med den.

Bonnie & Clyde (1968)

Europas fulaste gubbe Serge Gainsbourg och djurvännen Brigitte Bardot framför med inlevelse denna dekadenta duett om det romantiserade rånarparet. Kören utgörs av en ljudupptagning av verkliga, brunstiga vrålapor – något som Gainsbourg säkert räknade ut skulle fungera utmärkt tillsammans med altstråkar tack vare sitt medfödda rysk-judiska matematiksnille.

Peace of Mind (1970)

Det renaste exemplaret av text-musikmässig kontrapunkt som jag någonsin snubblat över iförd kalvskinnsboots. Musiken trallar på i god jamaicansk upp- och hoppastil medan Desmond Dekker lika jovialiskt sjunger: ”Everywhere I go, there is always trouble and misery!”

Same Old Scene (1980)

Då det är onödigt att orda om att Roxy Music var 80-talets bästa band så återger jag istället en anekdot om den ständigt välklädde sångaren Bryan Ferry. På en flygtur över Atlanten var Ferry med om ett kapardrama. Den ensamme, illa förberedde kaparen blev tursamt nog övermannad av en präst. Ferry tittade upp från sin tidning, betraktade den golvade kaparen och sa svalt: ”Hur sjutton kan man ha gula strumpor?”

Beautiful Ones (1996)

En komplett omoralisk låt om att man blir vacker av att använda droger. Vilka som helst. Till råga på allt är det årtiondets mest omedelbart tilltalande gitarrslinga som ackompanjerar budskapet. Den enda drog som specificeras, till skillnad från alla ”bits” och ”pills” som nämns, är dessutom en som var och en kan inhandla på vilken mack som helst. Enligt låtens öppningsfras: ”High on diesel gasoline...”

Born Under a Bad Neon Sign (2006)

Den underbare Sheffieldsonen Richard Hawley släppte 2006 en låt betitlad Born under a Bad Sign. Det ligger nära till hands att tro att hans cowboyromantiska rockabillyrivaler Flaming Stars menade sin Born Under a Bad Neon Sign, släppt senare samma år, som någon sorts ambitiös satir på Hawleys låt. Hursomhelst så är detta en duett (Max Décharné och Holly Golightly) som tänder hoppet om att den bitterljuva dekadensen kommer att frodas detta århundrade med.

5 Alla låtar går att införskaffa i en välsorterad nätbutik, möjligen med undantag för Johnny Bodes ”Dina blåa ögon...”

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Låt oss återinföra flogistonteorin

I dessa Nobeltider undrar FRIA:s Daniel Sterner: Vart tog de vetenskapliga revolutionerna vägen? Med ett begränsat historiskt perspektiv på en sisådär hundra år finner man att utvecklingen av banbrytande, omstörtande och revolutionerande vetenskapliga teorier verkar ha avstannat.

Fria Tidningen

Kulturkrönikan

Nu när hela världsekonomin som vi känner den har kommit igenom skärselden och verkar vara på återhämtningen kan det vara på sin plats med en liten reflektion om pengars betydelse. Tre olika förhållningssätt till pengar representeras av tre tänkare ordnade i fallande grad av världsligt och andligt inflytande: Usama bin Ladin, Groucho Marx och jag själv.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2021 Fria.Nu