Stockholms Fria

Bygger vildmark av skräp

Förra veckan öppnade utställningen La tierra salvaje på Botkyrka konsthall. Tre konstnärer har gått samman för att skapa sin egen mytologi av bortkastade prylar. FRIA träffade Marcus Mårtenson, Valeria Montti Colque och Dilomprizulike för att tala om konst, kreativitet, förändring – och soppor.

– Den som upplever det här verket med ett öppet sinne kommer inte att vara densamma som tidigare. Men vad som kommer ut beror på mottagaren.

Den nigerianske konstnären Dilomprizulike är på besök i Stockholm för att tillsammans med konstnärerna Marcus Mårtenson och Valeria Montti Colque skapa installationen La tierra salvaje.

Av insamlade och bortkastade föremål har de förvandlat Botkyrka konsthall till vildmark. Gamla kläder, möbler och leksaker utgör grunden till en mytologisk värld som ska inspirera besökaren att ställa sig frågor om konsumtion och levnadsmönster.

Nyckelordet är inspiration. Dilomprizulike värjer sig mot tanken att försöka förändra besökaren.

– När du har medvetenheten och mognaden ser du själv var dina problem tar slut och var samhällets börjar, säger han. Det vi gör här är att inspirera, inte manipulera, för du kan bara förändra dig själv. Och om alla gör vad de är utsända av skaparen att göra behöver vi inte förändra världen.

Marcus Mårtenson och Valeria Montti Colque träffade första gången Dilomprizulike under dennes medverkan i utställningen Africa remix på Moderna museet 2006.

Sedan dess har samarbetet varit kontinuerligt och nu finns alltså det gemensamma resultatet att ta del av. Men när jag möter trion är verket ännu ofärdigt och aktiviteten är febril.

– Vi ska ha en himmel här, av plast, med stjärnor och moln, berättar Valeria Montti Colque.

– Och en sandstrand ska täcka golvet, tillägger Marcus Mårtenson.

– Fast nu pratar vi om att huset ska vara där istället, rättar Valeria Montti Colque och illustrerar därmed hur gruppens arbetsprocess fungerar. Intuitivitet är centralt, vildmarken är föränderlig tills utställningen öppnar – och kanske även därefter – och inte ens de inblandade är alltid medvetna om vad som är på gång.

Materialinsamlingen startade redan i somras under Stockholms kulturfestival och har fortsatt på konsthallen, delvis i samarbete med boende i Botkyrka. Trions ”rovaktiga värld”, som Tierra salvaje betyder ordagrant, befolkas av fiktiva karaktärer som tomtar, monster och andra sagoväsen.

Marcus Mårtenson och Valeria Montti Colque har under flera år arbetat tillsammans med performance och installationer i vilka de blandar myter, religioner och trossystem.

– Vi drömmer gemensamt fram en ny mytologi, berättar Marcus Mårtenson. Återvinning blir ett medel för att uttrycka det. Vi gillar den råa estetiken, känslan vi vill komma åt finns i de här objekten.

Insamlingen av människors överflöd är ett tacksamt jobb i Sverige. ”Äntligen någon som frågar, ta allt du vill”, har Marcus Mårtenson fått höra.

– Att bli av med överflödet är nästan en förlösande grej. Och till slut blir det väl vi som sitter där med allt, det bara går runt, säger han och skrattar hjärtligt.

För konsthallschefen Joanna Sandell är det en självklarhet att diskutera återvinning, det går i linje med Botkyrka konsthalls uppgift. Visst är det bra att miljömedvetenhet ligger i tiden, men det är inte därför de uppmärksammar frågan, säger hon.

– Alla måste förhålla sig till det. Det går inte att driva en kulturverksamhet utan att göra det, inte på mitt samvete i alla fall.

Utställningen kan också läsas som en sammanräkning av årets synder. När året lider mot sitt slut summerar vi: hur har året varit, hur har vi levt?

– Inom buddhismen ringer man vid årets slut in 108 gångna synder. Här är det nog lite mer än 108! säger Joanna Sandell.

Det är inte första gången skräp blir till konst i Dilomprizulikes händer. Han är mer känd som ”The junkman of Africa” än under sitt riktiga namn. Dilomprizulike förklarar sitt konstnärskap med hjälp av en metafor som han ofta upprepar:

– Jag använder folks skräp för att koka en soppa åt dem. Den blir som en reflektion av deras liv. Utifrån de saker vi använder och kastar kan vi utläsa attityder och karaktärer. Skräpet bildar ett mönster.

Alla övergivna prylar lämnar spår, menar han, har man bara förmågan att lyssna talar de till en. Och beroende på var han befinner sig har de olika saker att säga.

– Vissa städer har kycklingar, då gör jag kycklingsoppa. Andra har getter, då blir det getsoppa. Alla städer har sin egen smak.

Hur Sverige smakar får utställningen utvisa. Men några pekpinnar ska publiken inte vänta sig.

Dilomprizulike tror att La tierra salvaje, för den som är mottaglig, i viss mån kan leda till reflektion. Kanske få några grytor att koka, få någon att stanna upp. Marcus Mårtensons idé om projektet är snarlik, även om han uttrycker den med andra ord:

– Jag vill att det ska ryka ur huvudet på folk när de går härifrån.

Fakta: 

Dilomprizulike har medverkat i ett stort antal internationella utställningar, bland andra Dakarbiennalen och Guangdzoutribenalen.

Valeria Montti Colque gick ut Kungliga Konsthögskolan 2004 och ställde tidigare i år ut på Den 1:a på Moderna.

Marcus Mårtenson är uppvuxen i USA och verksam både i Sverige och i utlandet. Utställningen La tierra salvaje pågår till och med den 14 mars på Botkyrka konsthall i Tumba.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nu skrivs 80-talets ockupanthistoria

Boken Vårt 80-tal dokumenterar husockupationer och vänsteraktivism. "Nu skriver vi vår egen historia", säger Mandra Wabäck, redaktör.

Stockholms Fria

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu