Statlig antirasism till attack mot glass och djurparker | Fria.Nu

Fördjupning


Shide Jafari-Nasabi
  • Många hade svårt att ta anklagelserna mot Nogger Black på allvar. Kort efter Centrum mot rasisms utspel började ”bildbevis” för GB:s samröre med såväl nazisterna som Ku klux klan att cirkulera på internet.
Fria.Nu

Statlig antirasism till attack mot glass och djurparker

Antirasistiskt arbete är ett brett område som engagerar många organisationer runtom i Sverige. Faktum är att det har varit så politiskt korrekt att arbeta mot rasism att de flesta mer eller mindre politiska organisationer har fått med antirasism i sin agenda. Det har gjort att behovet av samorganisering har vuxit samtidigt som det har blivit svårare att samordna. I dag finns det två antirasistiska paraplyorganisationer i Sverige. Det statligt finansierade Centrum mot rasism, CMR, och det mer utomparlamentariska Nätverket mot rasism, NMR, som i sin tur ingår i CMR. Detta är en kort berättelse om den statliga antirasismen och dess begränsningar.

CMR grundades 2003 på initiativ av statsrådet Mona Sahlin. Idén är att föreningen ska verka som en paraplyorganisation för medlemmar i hela Sverige. De vill vara en samlande kraft som får myndigheterna att se invandrare som en resurs istället för en börda. Problemet är dock att de under dessa tre år inte har lyckats särskilt bra med att få igång en fungerande verksamhet. Detta trots ekonomiska resurser på cirka 4,5 miljoner per år och extra bidrag för nya projekt.

CMR ses numera av många som mer av ett skämt än ett nätverk mot rasism. Rasistanklagelserna mot GB - i samband med att företaget lanserade en svart lakritsglass med ett namn som CMR menade associerade till skällsordet "nigger" - uppfattades inte som seriöst av allmänheten och medierna. Det var CMR:s första stora kampanj.

Ett år senare fick CMR rubriker igen. Den här gången handlade det om djurparken Kolmården. Kolmården har på initiativ från sin samarbetspartner, Kenya Airways, anlitat massajer som uppträder dansande mellan djuren i djurparken. Även denna kampanj blev något av ett fiasko. Där CMR såg rasistiska strukturer och drog paralleller till kolonialism och exotism, såg andra en kulturupplevelse eller en oförarglig nöjesföreställning. Massajerna själva känner sig inte rasistiskt behandlade. I en intervju i Aftonbladet berättar en av dem, Daniel Ole Leuka, att han inte alls tycker att det handlar om rasism, han ser det som att de gör PR för sitt land och dessutom får bra betalt.

Kampanjerna mot GB och Kolmården hade kunnat ses som harmlösa och naiva, drivna av en ung och oerfaren organisation, men den som skrapar på ytan inser att dessa kampanjer kan ha syftat till att flytta fokus från organisationens interna konflikter. CMR drabbades redan första halvåret av sexuella trakasserier inom styrelsen, oenigheter om ekonomin och flera avhopp. Det har också blivit rubriker om dyra renoveringar och lyxiga resor med exklusiva restaurangbesök. Det gör att många medier har dragit slutsatsen att utspelen mot GB-glassen Nogger Black och Kolmården kan ha varit rent strategiska.

Svenska Dagbladet hade en hel artikelserie om CMR för ett år sedan där man gick till hårt angrepp och hela organisationen fick utstå omfattande kritik. Även om artikelserien var välbehövlig var den inte alltid saklig. Det har varit så i fråga om många medier som gått till angrepp mot CMR.

Det intressanta är här att man i sin hets inte har tagit reda på de bakomliggande intressen som kan finnas när andra organisationer uttalar sig negativt om CMR. SvD och flera andra tidningar på nätet har till exempel flera gånger angett Benito Miguel, som arbetar på Immigrantinstitutet, som referens. Benito Miguel är en person som gärna uttalar sig negativt om CMR i olika sammanhang. Han ingick själv i arbetsgruppen som bildade CMR men ville egentligen inte att CMR skulle bildas. Han tyckte att pengarna istället skulle gå till hans organisation, som var villig att ta på sig samma uppgifter som CMR. Man bör känna till Benito Miguels egenintresse gällande CMR-pengarna när man läser hans uttalanden.

De statliga miljonerna verkar snarare ha försvårat än underlättat CMR:s möjligheter att bedriva antirasistiskt arbete. Sammanlagt har regeringen hittills budgeterat cirka 14,5 miljoner kronor för CMR:s verksamhet. Genom pengarna blir den statliga kontrollen starkare samtidigt som man kan misstänka att många ger sig in i samarbetet med det dolda syftet att få en del av pengarna.

Samtidigt verkar statens syfte med organisationen vara att ha den som ett alibi för antirasistiskt arbete. Något som regeringen kan peka på för att visa att den tar problemen med rasismen på allvar.

Det är också intressant att läsa de krav som CMR ställer på politikerna inför valet. Dessa krav är uppdelade på fem punkter: en samlad lag mot diskriminering, staten ska inte anlita företag som diskriminerar, handlingsplaner mot diskriminering, bekämpa rasism i skolan och högskolan och rösträtt på lika villkor för alla som bor i Sverige. Det är väldigt fina krav som utgår från en liberal jämlikhetstanke men inget av kraven angriper den statliga rasismen.

När regeringen drog igång CMR verkar det som att de ville att den nya organisationen skulle ta över den roll som NMR en gång hade. Skillnaden skulle vara att staten i och med CMR skulle kunna reglera verksamheten hårdare.

Nätverket mot rasism startades 1995 och blev en samlande paraplyorganisation för antirasistiska grupper 1996. Från början fanns det en anmärkningsvärd bredd inom organisationen som rymde allt från Antifascistisk aktion, Afa, till Liberala ungdomsförbundet, Luf. Inom NMR försökte man respektera varandras metoder och siktade in sig på att angripa gemensamma mål. Det fanns naturligtvis samarbetsproblem, som det brukar finnas i större nätverk, men man lyckades ändå under flera år driva flera lyckade kampanjer, festivaler och demonstrationer. Flera personer som var aktiva inom NMR i slutet av 90-talet menar att NMR:s kraft låg i att man hade ett underifrånperspektiv där man arbetade inkluderande och samtidigt lyckades ha ett bra nationellt samarbete.

Fram till 2001 var NMR:s relation till staten relativt oproblematisk. Inför EU-toppmötet i Göteborg 2001 fick NMR statliga projektpengar för att ha en regional och en europeisk antirasistisk konferens. Bidragen var dock inte ens i närheten av de summor som CMR får i dag.

NMR fick en engångssumma på 250 000 kronor. Dessa pengar ledde efter kravallerna i Göteborg till stora mediala rubriker. Afa ingick i NMR:s nätverk och eftersom det var Afa, enligt tidningstablåerna, som hade stått för Göteborgskravallerna så fick man det till att statliga medel sponsrade Afa. Flera organisationer som inte ville bli förknippade med Afa lämnade NMR med följden att detta blev ett smalt nätverk som inte ansågs lika rumsrent längre. Det var precis när rubrikerna om Afa och NMR hade börjat lägga sig, i början av 2002, som Mona Sahlin tog initiativet till CMR.

När CMR startade blev NMR tillfrågat om att vara med i nätverket. Jannis Konstantis som hade varit med från början när NMR bildades blev deras representant i CMR. Han blev även nominerad till CMR:s styrelse och satt med där en tid. Jannis Konstantis var dock kritisk till CMR:s verksamhet redan efter de första mötena. Han säger att de redan från början visade tecken på att de inte tänkte diskutera statens flyktingpolitik. De klargjorde även att de inte skulle jobba med att kartlägga den nazistiska rörelsen i Sverige. De förklarade dock hela tiden att de ville jobba med den strukturella rasismen i samhället, men det fanns inte någon plan för hur detta skulle gå till rent konkret.

– Vi var ett gäng som ville jobba mer aktivistiskt medan de mer ville bli en remissinstans, säger han.

Han berättar även om demokratiska problem inom organisationen. På papperet är det meningen att medlemsorganisationerna ska vara med och bestämma men i praktiken är det styrelsen som styr. Medlemsorganisationerna träffas två gånger per år. Många verkar också se sina högt arvoderade platser i styrelsen som ett trappsteg på en karriärsstege. Ett tecken på det är att CMR kallade sin förre ordförande Stig Wallin för vd. Det var tydligt att CMR skulle fungera som någon sorts myndighet. Jannis Konstantis märkte att arbetet inom CMR inte skulle leda någonstans i den antirasistiska kampen och lämnade därför styrelsen.

Jannis Konstantis satt dock fortfarande med när bråket om Nogger blossade upp. När jag frågar vad det var som fick CMR att reagera så starkt på Nogger Black, berättar han att det faktiskt var flera afrikanska organisationer som kände sig förtryckta av reklamen och kontaktade CMR. CMR kände att de borde göra något och drog igång en medial kampanj mot GB.

Samtidigt påpekar Jannis Konstantis att det stämmer att detta kom i samband med anmälan om sexuella trakasserier från medlemmar i CMR:s styrelse. Han menar att man ska reagera på sådana situationer, som när en grupp känner sig förtryckt av ett varumärke, men inte stanna på den nivån. Det finns viktigare saker att reagera på, tycker han, som de somalier som har varit avstängda från sina bankkonton på grund av att de haft samröre med en av USA terrorstämplad organisation. Det är en mycket grövre diskriminering, vilket CMR inte har tagit upp. Jannis Konstantis intryck är att CMR hela tiden försöker vara politiskt korrekt inför de socialdemokrater som finansierar organisationer.

Det är samma sak med Kolmården, påpekar han. Det är ingen som angriper den exotism som magdans på krogar eller gatumusicerande indianer från Peru på Sergels torg utgör, men man blir genast illa berörd av massajerna på Kolmården.

Matti Laukanen, som satt kvar i styrelsen ett tag efter att Jannis Konstantis hade lämnat den, menar å andra sidan att både Jannis Konstantis och Jabar Amin, som också lämnade styrelsen i samma veva, båda är del av en falang som försökte ta över makten inom CMR. Han berättar för SvD att "De har försökt sparka kanslichefen och ordföranden". När SvD i samma artikel frågar Matti Laukanen om CMR:s budget och hur de har tänkt när de, trots en nyrenoverad lokal och nyinköpta möbler, budgeterat ytterligare 140 000 för renoveringsbehov, svarar denne att "Någonting måste man budgetera för".

CMR verkar inte i dagsläget kunna verka som en fungerande samlande kraft för antirasistiskt arbete. Dels på grund av den statliga toppstyrningen och dels på grund av att de interna konflikterna verkar ha lett till att organisationen i dag inte har några mål med eller någon klar strategi för sin verksamhet. NMR är inte heller ett bra alternativ för antirasistiskt arbete i dag. Nätverket har krympt och fungerar mest som ett forum för demonstrationer i samband med nazistmarschen i Salem, Kristallnatten och nu senast under nationaldagen.

NMR:s arbete inkluderar inte längre kampen mot statlig rasism och mot den allt mer exkluderande invandrarpolitiken. Det ideala hade varit en paraplyorganisation som kunde samla utomparlamentariska antirasistiska krafter och vara aktiv hela året. Det finns ett behov av en organisation som verkar underifrån och som vågar kritisera den statliga rasismen, invandrarpolitiken och samtidigt kan verka emot nazistiska och rasistiska organisationer i landet.

Något liknande den organisation som NMR kanske hade kunnat utvecklats till om den inte hade drabbats av mediernas stigmatisering efter Göteborg 2001, och om staten hade varit beredd att i demokratins namn finansiera kritik mot sig själv.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu