Vår inre Ulrike | Fria.Nu

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Vår inre Ulrike

Ulrike Meinhof, lysrören i cellen de första åren, avskild från allt och alla, bara ljuset som aldrig släcktes. Jularna med barnen hon missade, åren som aldrig kom. Dedikationen märkligt obändig trots omständigheterna, trots hur hon behandlades av de andra. Men framförallt ensamheten. Älskad av ingen Känd av alla men älskad av ingen. Holger Meins var arg in i det sista och dessutom man, det spelade helt säkert in, vad än revolutionen hade att säga om det, och de andra hade varandra men Ulrike hade inget och ingen.

Mitt intresse för RAF är inte detsamma nu som för tio år sedan. Eller så har fokus helt enkelt flyttats från gruppdynamiken till förståelsen av Ulrike. Det handlade för mig aldrig om det revolutionära, det riktiga eller oriktiga i den väpnade kampen mot svinen. Det var attraktivt till en början, på samma sätt som en brasa kan vara det, tills man kommer för nära. Av samma anledning som det är lite spännande med huliganism och Jim Jones. Det är ju dedikationen, övertygelsen och man önskar att man själv var i närheten av att känna ens en bråkdel av det. Tills man kommer på att all fanatism är likadan. Det blir skygglappar, av nödvändighet. Allt annat måste stängas ute, övertygelsen måste vara så stark och ren när det gäller, när den ifrågasätts av oliktänkarna: kättarna, svinen, djurgårdarna. Exempelvis. För vad är alternativen? Fängelse, döden, utfrysning eller bara ordentligt med stryk? Bättre att hålla sig till de sina och möjligen få utstå intern kritik av människor som åtminstone tycker som en själv, men man slipper åtminstone konfronteras med det man valt bort. Av vanmakt eller avsmak eller vad det nu må varit, initialt alltså.

För drygt tio år sedan var jag med och gjorde en skiva som vi döpte till Moby Dick. Vi kände oss lite fångna i bilden av oss själva, och gjorde en i våra ögon radikal skiva på ett för oss radikalt sätt. Vi åkte bort, ända till Göteborg, för att spela in den, med människor som inte visste något om oss egentligen. Vi slöt leden och kom ut ur erfarenheten starkare än någonsin. Som en sekt, som en gerilla. Vi kände det som att vi hade något som ingen annan kunde penetrera, en gruppdynamik och ett bevis (musiken) för att vi hade rätt och alla andra hade, kanske inte fel, men i alla fall inte lika rätt.

Vi döpte skivan till Moby Dick, för att för det var ur denna bok som Gudrun Enslinn valde kodnamn på RAFs kader, de som satt inspärrade i Stammheim. Andreas Baader blev Ahab och så vidare. Alla fick namn från Moby Dick utom Ulrike, hon fick heta Theres. Redan där en paria. Om inte innan. Hon fängslades först av dem, fick sitta i lysrörsljuset och bli ännu lite galnare, dag ut och dag in. Sade upp kontakten med sina barn. Galen.

Jag har alltid tyckt att hon gav upp så mycket jämfört med de andra; de var yngre och småkriminella, visserligen med en politisk medvetenhet och övertygelse som ingen annan vid den tiden, men Urike Meinhof hade familj och jobb och var en offentlig person i Västtyskland. Att hon gjorde det hon sedan gjorde, medverkade i fritagningen av Andreas Baader är fullt jämförbart med att Janne Josefsson skulle frita en fånge i dagens Sverige och sedan slå sig ihop med denne för att bekämpa orättvisor.

Och för några som skulle föra en underjordisk väpnad kamp mot Förbundsrepubliken, Västtyskland, så måste ju denna offentlighet ha varit ett problem hela tiden, långt innan allas ansikten dök upp på efterlysningar över hela landet. Klantig var hon också. Det var ofta hennes aktioner som gick snett, vapen och passdokument som slarvades bort. Hon formulerade många av RAFs kommunikéer, men nästan aldrig utan skäll och hård kritik från Enslinn och Baader. Den sistnämnde kallade henne dessutom för fitta hela tiden. Så hela tiden sämst, hela tiden ensam. Utstött av de utstötta.

Jag har inte sett Baader Meinhof-filmen som går på bio nu. När den till sist gick upp i Luleå hade jag inga pengar. Isolerad satt jag häruppe i lapphelvetet, utan skivkontrakt, knappt ens med pengar till räkningar och läste om Stefan Austs bok i stället.

Det var dåligt och hela tiden blev det värre. Och så kom alltså äntligen snön och jag kunde skriva ned åtminstone det här. Och jag var i alla fall inte Ulrike Meinhof.

Men jag kan inte sluta tänka på henne. Tänka på den debatt som följde på filmen premiär. Den gamla vanliga om vänstern och terrorismen. Någon sa att den var så spekulativ, att man gjort en vanlig actionfilm av hela det verkliga skeendet. Jag tänker, än sen då? Varför hörs aldrig samma indignation när Rambo gör uppror, än en gång, mot USAs handlande i Vietnamkriget? Eller kanske hellre, när man fiktionaliserar andra verkliga händelser som alla Scorceses filmer och hjältesagor om den ensammes kamp mot överheten, alla cowboyfilmer. Vad är det som gör John Rambo till hjälte och Andreas Baader till skurk? Och varför måste just den här delen av historien behandlas historiskt korrekt? Det är ju grymt att få en stenhård actionhjälte som är kommunist snarare än typisk amerikansk ensamvarg. Eller grymt, jag har ju alltså inte sett filmen, men inget borde vara heligt, inte ens revolutionen, baby. Och jag tror inte att en actionfilm ur det perspektivet förvrider biobesökarnas ögon i någon som helt större utsträckning än vad ytterligare en Die Hard-film gör eller skulle göra.

Och vad är det som säger att det inte bor en Ulrike Meinhof i oss alla, alla vi som brinner för något även om det viner kring våra arma öron, bokstavligt såväl som bildligt?

Mina perspektiv må vara skeva här, men vad ska jag göra, liksom. Jag är insnöad. Allt jag kan göra är att skriva om det. Skriva, skriva, skriva.

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu