Ett mer demokratiskt IMF när krisen drabbar väst
Internationella valutafonden, IMF, bildades 1944 för att rädda ett Europa i kris. Men fondens främsta uppgift har istället blivit dess hårt kritiserade arbete i länder i Syd. Att västländer nu söker hjälp kan leda till en förändring av IMF:s strukturer.
Finanskrisen
IMF:s uppgift är att ge råd och lån för att hålla valutamarknader stabila. Institutionen bildades efter andra världskriget för att få ordning på ekonomin i det krigshärjade Europa, men det har nu gått 32 år sedan något västland fick lån senast. Istället är det främst fattiga länder i Syd som lånat.
Med lånen har det följt krav på en restriktiv penningpolitik, genom minskade statliga utgifter och höjda räntor. Privatisering, bland annat av banker, har varit en viktig del.
IMF:s ekonomiska politik har mött motstånd både från civilsamhället och regeringshåll i Syd. Kritiker menar att IMF och dess parhäst Världsbanken används som politiska verktyg för att sprida nyliberalism och att IMF inte tar tillräcklig hänsyn till sociala förhållanden och hållbar utveckling.
Kritik har också framförts mot den bristande demokratin inom IMF. Trots att nästan alla länder är medlemmar är det inte ett land – en röst, som gäller. Istället är det hur stora ekonomiska bidrag ett land ger institutionen som avgör antal röster. Därför har G7-länderna tillsammans ungefär hälften av rösterna, medan de centralamerikanska länderna har mindre än två procent.
Efter påtryckningar ändrade IMF och Världsbanken inriktning 1999, för att se mer till fattigdomsbekämpning och för att lyssna mer på civilbefolkningar. Men protesterna mot IMF: s agerande har fortsatt och 2007 medgav IMF att man fokuserat för mycket på makroekonomisk politik på bekostnad av fattigdomsbekämpning och tillväxt.
Under de senaste två åren har IMF varit utsatt för en existentiell debatt, där det ifrågasatts om institutionen fortfarande har en roll att spela.
Men så kom finanskrisen. Plötsligt ber västeuropeiska länder om lån. Och plötsligt är det inte bara befolkningar i Syd som berörs. Nu är det islänningar som är ute på gatorna och demonstrerar mot hur IMF:s politik kan slå mot dem, med plakat som ”IMF krossar utbildning, välfärd, sjukvård och demokrati”.
IMF har länge varit en icke-fråga i rika länder, men att det nu är dessa länder själva som är i kris öppnar ett utrymme för debatt.
En fråga som aktualiseras är den om privatiseringar. Medan IMF hela tiden krävt att banker ska privatiseras i Syd, rekommenderas nu snarast motsatt modell. Det kan göra det svårare att påtvinga Syd sådana privatiseringar i framtiden. Protesterna på Island reser också frågan om demokrati och om statens, men framför allt civilsamhällets, möjlighet till inflytande över sin egen utveckling.
Forum Syd, som är en paraplyorganisation för rättviseföreningar, menar att IMF bör reformeras så att beslutsprocessen blir transparent och så att utvecklingsländerna och civilsamhället får mer att säga till om. Forum Syd tror på sådana förändringar inom ett halvår. Om organisationen har rätt innebär det att IMF slutligen hörsammar de krav som rättviserörelser och gräsrotsaktivister framfört i decennier: att IMF ska sluta förespråka nedskärningar i offentlig sektor och istället verka för mänskliga rättigheter och demokrati.
EUROPA LÅNAR
Förutom Island har även Lettland, Serbien, Ungern och Ukraina förhandlat fram lån från IMF.