Fängslande och underhållande om en brokig lärarkarriär
Magistern är den tredje fristående delen i Frank McCourts självbiografiska svit, som inleddes med den våldsamt framgångsrika Ängeln på sjunde trappsteget.
Frank McCourt föddes 1930 i New York av irländska föräldrar. Familjen återvände till fattigdomen på Irland fyra år senare, och som nittonåring gav sig Frank McCourt ensam tillbaka till New York. Efter att ha jobbat i hamnen några år bestämmer han sig för att bli lärare, och det är här Magistern tar sin början. Han kom att arbeta som lärare i engelska och sedermera kreativt skrivande i trettio år, och det var först efter pensionen som han debuterade som författare.
Det här är en berättelse om något på ytan så torftigt som ett lärarliv. Men visa mig den som inte fastnar för de inledande raderna, och jag ska visa dig en torrboll:
'Första dagen av min lärarbana var det nära att jag blev avskedad för att jag åt upp en elevs smörgås. Andra dagen var det nära att jag blev avskedad för att jag nämnde möjligheten till vänskapligt umgänge med ett får.'
Och den tragikomiska tonen är satt redan från början. Frank McCourt har verkligen förmågan att berätta medryckande, både om sig själv och sina vedermödor och om ett antal av de tusentals elever som genom åren haft förmånen att få ha honom som lärare. Han stöter verkligen på motstånd från sina motsträviga elever, och McCourt beskriver skickligt den svåra balansgången mellan att vara auktoritär och att vara en auktoritet.
Det är en väldigt vinglig lärarkarriär det handlar om. McCourts fallenhet för att utmana överheten och hans underbart oortodoxa undervisningsmetoder gör honom populär bland eleverna men impopulär bland rektorerna, och han drivs från skola till skola i en nedåtgående spiral av allt sämre befattningar, och det hade varit plågsamt att följa om det inte vore för Frank McCourts fantastiska berättarförmåga. Kanske har den sitt ursprung i den levande irländska berättartraditionen. Det är en livfull och uppriktig skildring, inte utan det muntliga berättandets lite suddiga tidsstruktur och ibland vissa upprepningar, och när man försvinner in i boken får man nästan känslan av att sitta mittemot McCourt på en mysig, lite sunkig pub med en öl i handen.
Bokens form ligger någonstans mellan roman, memoarer och en sorts handbok i konsten att undervisa och upplysa en skock ovilliga tonåringar. Texten flyter bedrägligt enkelt och lättläst fram, men rymmer bråddjup av livsvisdom. Trots att man inser att McCourts förmåga att fånga sina elevers intresse är genial är han aldrig i närheten av att skryta med sina högst okonventionella undervisningsmetoder. Tonvikten ligger i stället på hans personliga och professionella motgångar och hur han steg för steg övervinner dem. Att lära sig bemästra ett klassrum blir synonymt med att lära sig bemästra själva livet, och på samma vis som han lyckades locka sina elever till kunskap lyckas han trollbinda åtminstone den här läsaren tills det ringer ut och boken tar slut.
Magistern
Författare: Frank McCourt
Förlag: Albert Bonniers