En inställd spelning... | Fria.Nu

Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria Tidningen

En inställd spelning...

Ibland låser det sig. Som ett magknip, som en förstoppning. Det kan ha att göra med hur något hela tiden sker på bekostnad av något annat. För det är ju inte ett rent tekniskt eller kosmetiskt problem. Klart det finns saker att skriva om, ämnen. Och formuleringarna sitter där, som flugor på lik. Det är inte det. Som en slags influensa, man har ätit något olämpligt och orkade man skulle man bara rekognoscera sina förehavanden och på sätt lista ut och i förlängningen åtgärda. Men man orkar inte. Dessutom är det nu man hade behövt vara frisk. Sen spelar det ju ingen roll. För Nuet alltså. Man och man, jag förstås.

Det är klart, i många år var det förstås tvärtom, då var det en brist: jag skrev för lite, för sällan. Jag tappade skärpan och flytet. Spelade för mycket, tänkte för mycket på att spela, på melodier och turnéer. Nu skriver jag som aldrig förr. Rätt bra också, nästan lika bra som jag skrev för en sisådär sex år sedan. Jag kan utan åthävor formulera mig, det jag vill ha sagt säger jag fort som blixten. Jag kan destillera texten om det är teckendeadline eller fylla ut den utan att göra alltför stor åverkan på vare sig innehåll eller stilistik.

Men så ibland bara, skit också. Som att luften går ur mig. Som jag drabbats av ett virus. Ett fysiskt, inte ett digitalt. Det är inget annat. Ett virus.

Som jag skrev i början så kan det mycket väl ha att göra med att saker sker på bekostnad av annat. Kanske skriver jag för många krönikor (på fler ställen än här, alltså) och för mycket recensioner. Och att det kanske påverkar min produktion av löptext, det mer skönlitterära och formlösa; låttexter och dikter berikas snarare av detta. Det är skönt att ha utrymme för åsikter om saker och ting i krönikor och recensioner. Det gör att dikterna och låtarna blir friare, mindre pragmatiska. Mer språk än politik. Om nu inte språk är politik. Det är en tolkningsfråga antar jag och jag är inte så intresserad av den diskussionen.

Faktum kvarstår dock. Trots den närmast oändliga mängd ämnen jag borde kunna skriva om, som verkligen och uppriktigt intresserar mig, så blir det inget med det för tillfället. Trots att ämnena i sig är i det närmaste outtömliga: fildelning, självmord, rättsväsendet, media, musik, film TV, litteratur. För att skumma på ytan alltså, generalisera.

Exempelvis skulle jag vilja formulera det faktum att jag (och många med mig) inte kan släppa vissa grejer. Att jag hela tiden återkommer till barndomen, Black Flag, Velvet Underground och språkmaterialism. Jag vill bena upp den här föreställningen om att somliga skulle ha en viss mängd ord/ämnen/uttryck att röra sig med, att författare har ungefär två-tre böcker i sig (om ens det) och att det sedan bara blir variationer på dessa. Om ens det.

Och, herregud, kolla den här texten. Jag, jag, jag, mig, mig, mig. Är det inte precis den här sortens texter som gör att man hatar vissa skribenter? Inte för att jag vill bli hatad (men om: fair enough) men ibland går man så långt in i sig själv för att hitta något att berätta att man inte ser att man gått vilse. Man tror sig vara allmängiltig, men man har skådat så långt in i sin navel att man inte ser verkligheten för allt ludd. Det är lätt att tro att skribenten i fråga (alltså, eh, jag) tror sig vara märkvärdigare än sina läsare, sina presumtiva läsare. Men i själva verket handlar det om något annat, det handlar om motsatsen. Man har lovat någon, till exempel en redaktör, text av en viss längd till ett visst datum. Och i stället för att svika ett löfte förnedrar man sig, släpper ifrån sig en undermålig text utan vare sig mening eller innehåll.

Som den här. Och den enda som verkligen drabbas av textens värdelöshet, den enda den slår tillbaks på är upphovsmannen själv. I det här fallet är det jag. Fan också.

Fakta: 

Mattias Alkberg
är artist och 
fristående 
krönikör för 
Fria Tidningar.

 

Annons

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu