Monstret som blivit folkkärt | Fria.Nu
Fria.Nu

Monstret som blivit folkkärt

Freddie Wadling har gått från att ha varit obskyr sångare i punkbandet Liket lever till att bli i det närmaste folkkär. Nu senast sågs han på scenen i föreställningen Korpen och en ny platta är på gång. Frias Roberth Ericsson träffade Freddie Wadling för att prata om musik, teater och sviterna av ett hårt liv.

Det är nästan tio år sedan sångaren, musikern, serietecknaren, konstnären och skådespelaren Freddie Wadling gestalt- ade Frankensteins monster i Tom Fjordefalks beryktade uppsättning Frankenstein – en skräckopera på Göteborgs stadsteater. Under våren medverkade han i den rysliga föreställningen Korpen. Den bygger på noveller och dikter av den amerikanske skräckmaestron Edgar Allan Poe till musik av bland andra Lou Reed, Rammstein och Alan Parsons Project. Idén till uppsättningen kom ursprungligen från Freddie själv.

– Egentligen är jag mest förtjust i H P Lovecraft, påpekar han. Jag hörde en text av honom på radion redan som femåring och blev helt såld. Men han är svår att sätta upp på en scen, texterna är väldigt tunga och han var ju fullkomligt besatt av skrivandet. Poe är mer lättillgänglig, lämpar sig bättre för teatern.

Vid sidan av skådespeleriet är det givetvis fortfarande musiken som gäller. En färdiginspelad skiva med Blue for Two ligger och väntar på att något skivbolag ska ta sig an den. Om branschen är vid någorlunda sunda vätskor lär det inte dröja. Till hösten släpper han dessutom en ny soloplatta med i huvudsak svenska texter. Arbetsnamnet är Här slutar kartan och bland materialet återfinns låtar av såväl Stina Nordenstam som Peter Lemarc.

– Det skulle vara kul att för en gångs skull få göra en skiva helt på egen hand, producera själv och skriva allt material. Det är i och för sig inte säkert att det skulle bli så mycket bättre för det. Jag är helt kass på det tekniska, definitivt ingen matematiker. Det är helt idiotiskt, men jag kan ta fel på tvåsiffriga och ensiffriga tal ibland, ser inte skillnad på 7 och 20.

Som så ofta annars halkar samtalet in på ämnet droger. Det finns liksom ingen väg runt alla de substanser som under årens lopp passerat genom den sargade kroppen. Inte heller går det att väja för de fysiska krämpor som hela tiden gör sig påminda – ryggbesvären, andningssvårigheterna, det krossade bröstbenet, magsåret som fick akutopereras. Somligt är följder av missbruket – eller ”massbruket” som Freddie benämner det – medan annat är sviter av en olycka som barn.

– My body is a map of pain, konstaterar Freddie med lika delar allvar och karakteristisk självironi. Han som opererade mitt magsår hade precis kommit hem från Somalia. En läkare utan gränser som fick en patient utan gränser, kan man säga.

Förutom det ymniga knarkandet är det frågor om barndomen som förföljer Freddie Wadling. Om myt och halvsanning är på väg att upprepas även här måste det skyndsamt tilläggas att hans liv mer än något annat har handlat om musik. Inte bara som sångare och musiker, utan också som lyssnare och musikalisk kalenderbitare. Från frontman i legendariska punkband som Straitjacket och Liket Lever på 70-talet, över 80-talets Cortex och Blue for Two till det långvariga samarbetet med Fläskkvartetten. Solokarriären har tagit fart först under senare år, inte minst efter den hyllade En skiva till kaffet (1999).

– När jag är ute och spelar med bandet brukar jag säga till publiken att de ska föreställa sig en David Lynch-film när vi gör våra versioner av andras låtar, säger Freddie.

– Till exempel brukar vi göra en cover på Bowiegitarristen Mick Ronsons låt Billy Porter. Det är en av de fem bästa engelska singlar som någonsin gjorts. De andra är Making plans for Nigel med XTC, Visions of China med Japan, Cars med Gary Numan och You’ll always find me in the kitchen at parties med Jona Lewie. Sen finns det en fantastisk saxofonist vid namn Ted Milton som jag gillar väldigt mycket. Hans tidigare band Blurt, som man inte ska förväxla med Blur, hade en mindre hit med en låt som hette Charlton Heston put his vest on. Det är en underbar låttitel, konstaterar han.

Det är en sanning utan modifikation att musiker inte vore någonting utan andra musiker. Avgörande impulser kan alltid härledas. Det personliga uttrycket kommer först efterhand, men innehåller ofta oundvikliga spår av beundrade och tillbedda förebilder. Freddie Wadling, asgamen bland hermelinerna i svenskt musikliv, är inget undantag – även om de är ovanligt väl kamouflerade hos honom.

– Captain Beefheart och Frank Zappa är självskrivna för mig. De har funnits med jämt och influerat mig mycket. Under en period dyrkade jag Kraftwerk, de var mina gudar. Jag gillade det monotona och repetitiva i deras musik.

I journalisten Robert Lagerströms bok om Freddie, Freak, nämns dessutom ett känsloladdat möte med den karismatiske artisten Anthony Hegarty från bandet Antony & the Johnsons. De musikaliska tvillingsjälarna lär ha upplevt en magisk stund i varandras sällskap.

– Anthony, ja, han är helt överjordisk, den jäveln. En hermafrodit, som varken är det ena eller det andra. Bara ett änglalikt väsen, liksom, säger Freddie uppskattande.

– Däremot är Van Morrison den största jävla skitstöveln jag någonsin träffat. Honom skulle jag inte pissa på om han brann, alltså, det är ett riktigt as.

Så var det sagt. Artistbranschen rymmer det mesta, såväl ömsinta särlingar som diaboliska egon. Hur och varför man hamnar i deras sällskap är inte alltid lätt att svara på.

– Saker bara händer. Rätt vad det är står man och delar en joint med Lemmy från Motörhead, säger Freddie och tar en klunk öl ur vinglaset på bordet.

– Är man lite paranoid så är det skönt att kunna slappna av och komma ifrån ibland. Jag tycker till exempel inte om att prata i telefon, hatar när det ringer. Jag tycker hela situationen är obehaglig på något sätt, förklarar han.

Ett faktum som i nästa ögonblick blir till en självuppfyllande profetia.

Freddie hittar inte sin mobiltelefon. Var är den? I bilen? Kan han ha tappat den på vägen? Kan inte du kolla på golvet här under? frågar han mig. Nej, ingen telefon där. Plötsligt ringer det. Freddie börjar febrilt fingra på sin tjocka klädsel, säkert fyra lager. Hustrun Bella får en snilleblixt och tipsar om västfickan.

Självklart ligger den där. Freddie plockar upp och visar. Vi skrattar. På telefonens ringsignal hör man en uppsluppen inspelning där Freddies lågintensiva röst säger: ”Charlton Heston put his vest on…”

Det är också en sida av det, den subtila humorn. Oavbrutet rolig är han, Freddie, även om det säkert inte alltid är avsiktligt. Hans sätt att uttrycka sig – pausering och mimik – bidrar till en stämning som får en att glömma att det faktiskt är en vanlig onsdag och att vi sitter parkerade i ett hörn av en hotellobby i Göteborg. Man kan föreställa sig mer exotiska platser.

Två timmar efter vårt möte går jag till mitt lokala postkontor och adresserar ett vadderat kuvert till Freddie. Däri ligger Michel Houellebecqs essäbok H P Lovecraft – emot världen, emot livet. Cirkeln sluts, allt avrundas där det började – med två besatta män som aldrig riktigt fann sin plats i tillvaron.

Fakta: 

Namn Freddie Wadling

Född1951 i Göteborg

Under 1970-talet spelade han in skivor med band som Leather Nun, Perverts och Liket lever.

Under 1980-talet spelade han i kultbandet Cortex. The Freaks från skivan Spinal Injuries (1983) kom att bli ett av Freddies signum.

Under andra halvan av 1980-talet utgjorde han ena halvan av duon Blue for Two.

Wadling är sporadisk serieskapare och bidrar med serier i Kapten Stofil.

Annons

Rekommenderade artiklar

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu