En trög rörelse | Fria.Nu

Fördjupning


Adrienne Sörbom
Fria.Nu

En trög rörelse

Varför har fackföreningsrörelsen i Sverige förhållit sig så pass avvaktande och skeptisk mot den globala rättviserörelsen? Sociologen Adrienne Sörbom redogör för hur det facklig-politiska samarbetet mellan Landsorganisationen och socialdemokraterna bakbundit den del av arbetarrörelsen som inte velat kritisera ”sin” regering. Sent omsider har fackföreningsrörelsen tagit plats på det globaliseringskritiska tåget. Men den mäktiga Landsorganisationen vill gärna framstå som loket som drar, med resultatet att rättviserörelsen blir mer trögrörlig.

När Attac bildades i januari 2001 fanns stora förhoppningar. Det fanns ett sug efter något som skulle kunna samla ”vänstern”. Något som kunde skapa motkrafter till det politiska stillestånd som alla krafter och organisationer till höger om centerpartiet tycktes befinna sig i. I debatterna på nätet uttalades förväntningar på att man också skulle kunna få med sig LO och hela arbetarrörelsen. Den rörelse man ville bygga skulle inte vara en angelägenhet för grupper längst ut på vänsterkanten. Men det visade sig vara trögjobbat. Trots att Göran Persson bad Attac komma och prata med honom inför EU-toppmötet 2001, ville LO inte vara med på plats i Göteborg. Och när Attac lokalt kom att försöka knyta kontakt med olika LO-förbund fick man allt som oftast nobben. Arbetarrörelsen höll sig på armslängds avstånd från Attac och den framväxande globala rättviserörelsen.

Många andra europeiska fackföreningar kom tidigt att bli viktiga aktörer inom den globala rättviserörelsen. Från och med de stora strejkerna i Frankrike 1995 har man i Europa kunnat se såväl nya strategier och organisationsformer som en ny politisk agenda hos fackföreningsrörelsen. Strejkvapnet har använts oftare, både i form av generalstrejker och av sympatiåtgärder. I länder som Frankrike, Italien och Spanien, som har en mer ”ideologisk” uppdelning mellan facken, har nya organisationer skapats med mer aktivistisk och deltagardemokratisk hållning. I andra länder med en mer ”korporativistisk” tradition, exempelvis i Tyskland, har man också kunnat iaktta en viss radikalisering av fackförbunden.

Hur kommer det sig att fackföreningsrörelsen i Sverige länge har förhållit sig så pass avvaktande och skeptisk mot den globala rättviserörelsen? Politiskt sett är det svårt att förstå. I texter skrivna av LO redan i slutet av 90-talet syns det tydligt att man i grunden gjorde samma analys som Attac och många andra organisationer aktiva i globala rättviserörelsen senare kom att göra. Globaliseringen var enligt en rad debattörer från arbetarrörelsen på många sätt problematisk och behövde styras. Tobinskatt och rätt till internationella sympatistrejker var något som man förordade.

Men LO:s ledning kom ändå att bemöta den framväxande rörelsen med omväxlande skepsis och kyla. När Landsorganisationen fick kritik för att inte vara mer närvarande i den globaliseringskritiska rörelsens aktiviteter, bemötte Wanja Lundby-Wedin den med orden att man hellre än att demonstrera ägnade sig åt ”att förändra verkligheten för våra medlemmar, på riktigt” (Aftonbladet 4 maj 2002).

En möjlig orsak till LO:s ovilja att stiga in i rörelsen är att LO har en betydande mängd kollektiva resurser, vilka man byggt upp under det dryga sekel man har verkat. Resurserna består dels av ekonomiska tillgångar, dels av tillgångar i förtroendekapital och inflytande. Dessa resurser gör att man, som flera av dem som verkar inom LO beskriver det, ser sig som ”sig själva nog”. Man behöver endast i liten utsträckning samarbeta med andra organisationer, förutom SAP eller andra internationella fackliga organ, för att kunna bedriva sin verksamhet. I ett land med en lägre grad av organisering och mindre resurser blir de fackliga organisationerna mer beroende av samarbete med andra, utanför de egna leden.

Detta kan i sin tur för LO-förbunden ha inneburit att man delvis missat det som pågick utanför, både i fråga om den ekonomiska globaliseringen som problem men också nya möjliga samarbetspartner. Även om man såg problemen, styrde man undan från dem i den dagliga verksamheten och lät de internationella organen jobba med frågorna i deras ställe. Man kom på så sätt att lämna ett politiskt utrymme till andra organisationer som snabbare kunde plocka upp frågan.

En annan slags resurs som LO har tillgång till, vilken också kan ha påverkat organisationens ambivalenta inställning till den globala rättviserörelsen, består i det som kallas det facklig-politiska samarbetet. Det vill säga samarbetet med socialdemokratin.

Samarbetet har varit en grundpelare inom såväl den fackliga som den socialdemokratiska rörelsen. Ordföranden för LO sitter av tradition med i SAP:s partistyrelse, och i landets många ”arbetarekommuner” finns representanter för både SAP och för LO-förbunden. Likaså finns fackliga representanter invalda i riksdagen för SAP. Genom detta samarbete har LO-medlemmar, som fackligt invalda socialdemokrater, bland annat haft möjlighet att delta i förhandlingar av de frågor och i de organ som kritiseras starkt av den globala rättviserörelsen. Man har till exempel suttit med vid WTO:s och IMF:s förhandlingsbord. Därutöver har också samarbetet inneburit att man från LO:s sida har svårt att kritisera en socialdemokratisk regering. Att på olika sätt delta i aktiviteter med Attac och den globala rättviserörelsen, som inte har dragit sig för att yttra en sådan kritik, har på så sätt blivit svårt för delar av arbetarrörelsen.

Den här typen av kapital har en stor betydelse för LO:s styrka, i Sverige. Samtidigt medför det att man sitter på två stolar, vilket kan tänkas lägga grunden för den ambivalens som LO uttryckt gentemot Attac och den globala rättviserörelsen. Å ena sidan har man tillgång till en viktig resurs i form av den facklig-politiska samverkan på den nationella arenan, där man menar sig kunna skapa verklig förändring. Å andra sidan är man, framför allt på Europanivå, med i andra organisationer, vilka både samarbetar med och stöder den globala rättviserörelsens och Attacs aktiviteter. LO kan därför inte förneka dem, och säga att de har fel, men man har svårt att svara på Attacs återkommande inviter.

Därutöver kan LO:s uppfattning av hur man skapar förändring, alltså hur man agerar politiskt, ha påverkat deras skeptiska inställning till den globala rättviserörelsen. För LO och arbetarrörelsen överlag i Sverige är begreppet ”förhandling” centralt. Det är genom att träffas och förhandla som de stora vinsterna kommer. Den inställningen stod i stark kontrast till den globala rättviserörelsens tidiga protestartade karaktär. Bortsett från en årlig demonstration på första maj är demonstrationen inte en vanlig metod för LO, trots att det varit det i ett tidigare skede.

Intressant nog har relationerna mellan den globala rättviserörelsen och arbetarrörelsen i Sverige förbättrats. Framför allt är det tydligt att LO nu är med på det globaliseringskritiska tåget. Till exempel har man en speciell plats på hemsidan för dessa frågor, designad i den globala rättviserörelsens orange färg. Många LO-förbund deltar dessutom aktivt på sociala forum. I ett flertal fall har enskilda förbund på olika sätt bidragit ekonomiskt till forumen. I det kommande Europeiska sociala forumet är också ett stort antal fackförbund och LO-distrikt aktiva deltagare i planeringen. ABF har också, från första början, på flera orter varit en stöttepelare. Attacs dröm om att knyta an till arbetarrörelsen har på så sätt blivit besannad.

Något paradoxalt tycks Attac å sin sida, liksom hela den globaliseringskritiska rörelsen, ha hamnat i medieskugga. Man har svårt att göra sig hörda utåt och även om seminarier och debatter på teman näraliggande Attacs frågor fortfarande kan dra fulla hus är det tydligt att globaliseringskritik som ämne sjunkit undan i den offentliga debatten. Hur ska vi förstå den utvecklingen? Vart tog den lovande rörelsen vägen?

För Attacs del är en trolig delförklaring att de kommit att betraktas som en förening för våldsverkare, vilket gjort att människor dragit sig för att samarbeta eller gå med i organisationen. Men därutöver kan organisationens svårigheter att rekrytera och behålla medlemmar också bero på att man inte lyckats göra Attac till det man talade om inledningsvis. En annorlunda organisation som det skulle vara lätt att vara aktiv i. Trots organisatoriska ”nymodigheter” – som att man inte har representanter vilka kan tala i Attacs namn och inte heller en regelrätt nationell styrelse – påminner organisationen i hög grad om andra traditionella rörelseorganisationer. Man går på möten, planerar aktiviteter, skriver protokoll, skickar representanter till andra möten och så vidare. De direkta aktionerna är relativt sett ganska få. Troligen har detta inneburit att den viktiga del som organisationen Attac utgjort inom den globala rättviserörelsen i Sverige inte kommit att bli så livaktig som många initialt trodde att den skulle komma att bli.

Det är inte ovanligt att rörelser stelnar och institutionaliseras eller somnar in. Rörelsen mot USA:s krig i Irak är ett exempel på det senare. Ett folkligt motstånd väcks, mobilisering sker, efter ett tag sjunker motståndet till ett defensivt accepterande av situationen. I vissa fall kan acceptansen till och med vändas till en positivt baserad dito. I viss utsträckning tycks ett slags institutionalisering ha skett i fråga om Attac och den globala rättviserörelsen i Sverige. En folklig mobilisering ägde rum i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001. Därefter i stort sett stillhet. Sedan dess har den aktivism som kan iakttas skett i samband med de sociala forum som genomförts på olika platser i Sverige. Dessa kan emellertid inte sägas närma sig den mobilisering som skedde inför toppmötet 2001. Snarare kan de beskrivas som fåtaliga inslag i ett – ur det här perspektivet – annars ganska stillastående landskap där enskilda organisationer genomför politiska aktiviteter.

Samtidigt har trots allt något hänt. Med utgångspunkt i den globala rättviserörelsen i Sverige och exemplet Attac skulle man kunna säga att rörelser i det svenska politiska landskapet har en kort livslängd, de blir snabbt trögrörliga, men de har ändå effekt; ett upptäckt utrymme i det politiska landskapet kan inte göras oupptäckt. Även om LO:s initiala inställning var att man inte ville vara del av den globala rättviserörelsen, till exempel genom att man inte ville delta i Göteborg, har man med tiden kommit att ändra inställning. Det är tydligt att man centralt vill vara del av den globala rättviserörelsen på det sätt som man anser passande för organisationen, trots att en del av LO-distrikten kan ha en mer ambivalent hållning till Attac och den globala rättviserörelsen.

Det är möjligt att tänka sig att Attac och den globala rättviserörelsen faktiskt innebar en utmaning för LO och andra delar av det etablerade politiska landskapet, trots att Attac tämligen snabbt försvann ur medieljuset. En utmaning som man till förstone backade från, men kom att anta genom att finna sina egna former för att inkorporera de frågor som rörelsen tog upp. Det är också möjligt att tänka sig att det, liksom det inom miljörörelsen har skett en arbetsdelning mellan olika typer av organisationer, har skett en uppdelning mellan den globala rättviserörelsens organisationer. Attac och en rad mindre organisationer och nätverk står då för den del av rörelsen som är mer utåtriktad och i många fall mer kritisk till den rådande samhällsordningen, jämfört med LO. Men tillsammans med andra organisationer, som Svenska kyrkan och Antifascistisk aktion, utgör både LO och Attac delar av en rörelse som visserligen rör sig trögt men som ändå är en del av det samtida politiska landskapet.

Fakta: 

<h2>Läs fler delar i argumentserien European social forum på www.fria.nu/opinion/argument</h2>

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Därför åker vi till Malmö

Om en månad börjar European social forum, ESF, i Malmö. 20 000 människor – privatpersoner och organisationsmedlemmar – från hela Europa förväntas delta i de hundratals seminarier, manifestationer, kulturevenemang och aktioner som arrangeras inom ramen för eller i anslutning till forumet. För att mötas i dialog, knyta nya kontakter och under parollen ”Ett annat Europa är möjligt” planera framtidens motståndspolitik. Fria Tidningar har bett åtta organisationer berätta varför de åker till ESF 2008.

ESF i Malmö: en fisk utan vatten?

“Folket är ett hav och gerillan är som fiskar” – så beskrev den ”store ordföranden” Mao Tsetung en gång relationen mellan röda armén och bondeklassen som bildade arméns sociala bas. Men vad har det kinesiska revolutionära kriget med European social forum, ESF, som snart kommer äga rum i Malmö att göra?

Årets mest spännande politiska händelse

I maj 2006 satt jag mitt under det pågående fjärde European social forum, ESF, på en gräsmatta i Aten och drack kaffe, medan vi för första gången diskuterade idén om att arrangera nästa ESF i Norden. Min första förskräckta tanke när jag insåg att det faktiskt skulle kunna vara möjligt var ”var sjutton får man tag på 20 000 stolar?”.

De sociala forumens historia

Under European social forum, ESF, kommer minst 10 000 folkrörelseengagerade européer att mötas under parollen ”en annan värld är möjlig” för samtal om framtidens utmaningar, seminarier, kulturaktiviteter och manifestationer. En mängd olika organisationer som varit centrala inom den globala rättviserörelsen, och stått bakom det senaste årtiondets kritik mot den ekonomiska globaliseringens orättvisor, möts på den svenska arbetarrörelsens ursprungsort. Vad handlar då ESF och det sociala forumet om? Och varför har forumen blivit en viktig mötesplats för den globala rättviserörelsen?

Ett annat ESF är möjligt

Säkerhetsvakter med öronsnäckor, souvenirförsäljare, högar med skräp, feta hamburgare, moln av cigarettrök, Coca-Cola, Budweiser och tusentals människor som rusar igenom dörrarna. Välkomna till ESF, European Social Forum, 2004.

© 2021 Fria.Nu