Fördjupning


Magnus Wennerhag
Fria.Nu

De sociala forumens historia

Under European social forum, ESF, kommer minst 10 000 folkrörelseengagerade européer att mötas under parollen ”en annan värld är möjlig” för samtal om framtidens utmaningar, seminarier, kulturaktiviteter och manifestationer. En mängd olika organisationer som varit centrala inom den globala rättviserörelsen, och stått bakom det senaste årtiondets kritik mot den ekonomiska globaliseringens orättvisor, möts på den svenska arbetarrörelsens ursprungsort. Vad handlar då ESF och det sociala forumet om? Och varför har forumen blivit en viktig mötesplats för den globala rättviserörelsen?

Skapandet av rum för politisk gräsrotsaktivism över nationsgränserna är inget nytt fenomen. Redan arbetarrörelsens internationaler sammanförde ju under 1800-talet aktivister från många länder. Men genom senare års globaliseringsprotester har det gränsöverskidande rörelseengagemanget kommit att blomstra som aldrig förr. Ett tydligt exempel på detta är ESF – som den 17–21 september i år hålls för femte gången – i Malmö.

Som modell för ESF och andra sociala forum står World social forum, WSF. Detta arrangerades första gången i januari 2001 i den sydbrasilianska staden Porto Alegre. Drivande för forumets tillkomst var en rad brasilianska organisationer – främst arbetarpartiet Partido dos Trabalhadores, den fackliga centralorganisationen Central Unica dos Trabalhadores och de jordlösa lantarbetarnas organisation Movimento sem terra – samt franska Attac. Forumet var tänkt som ett gräsrötternas svar på de ekonomiska eliternas möte World economic forum, som sedan sjuttiotalet hållits i schweiziska Davos. Istället för att samla näringslivets toppar och makthavare från ekonomiskt mäktiga stater och internationella institutioner skulle man erbjuda en mötesplats för rörelser, organisationer och aktivister från hela världen, därtill i Syd. Parollen var ”en annan värld är möjlig”. Till detta första forum kom cirka 20 000 deltagare.

Ett ytterligare skäl till att arrangera forumet var att den globala rättviserörelsen – som ibland även kallats antiglobaliseringsrörelsen, den alterglobalistiska rörelsen, globaliseringsrörelsen et cetera – främst hade blivit förknippad med stora toppmötesdemonstrationer. I och med WTO-demonstrationerna i Seattle 1999 hade rörelsens kritik av den ekonomiska globaliseringen hamnat på den massmediala kartan, men ofta kom rapporteringen även att handla om förväntade våldsamheter under de demonstrationer som genomfördes efter Seattle. Med WSF önskade man istället föra samman aktivister, organisationer och nätverk inom rörelsen på deras egna villkor, och inte bara göra ett arrangemang vid sidan av och i protest mot någon av de internationella ekonomiska samarbetsorganisationernas toppmöten.

Det ska förvisso påpekas att både toppmötesdemonstationerna och de sociala forumen har historiska förelöpare under föregående årtionden. Före Seattle hölls redan på åttiotalet massdemonstrationer under de globala institutionernas toppmöten. Bland de större och mer betydelsefulla tidigare demonstrationerna i Nord kan nämnas den som hölls mot Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, i Västberlin 1988 eller mot de förhandlingar som ledde fram till WTO i Bryssel 1990. Även i Syd hölls redan under åttiotalet massdemonstrationer mot IMF:s politik.

Samtidigt har det från sjuttiotalet och framåt i samband med FN:s stora temakonferenser och andra globala institutioners toppmöten arrangerats ”alternativkonferenser” under vilka rörelser, organisationer och ideella organisationer har kunnat stärka sina transnationella band. Här brukar FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 ses som betydelsefull, eftersom detta var det första toppmötet under vilket det arrangerades en alternativkonferens. Det som dock skiljer de sociala forumen från de tidigare alternativkonferenserna är att de har varit fristående arrangemang med en bredare målsättning, som alltså inte bara arrangerats som ett svar på ett toppmöte som hållits i samma stad. Det interkontinentala möte mot nyliberalismen som Zapatistgerillan sammankallade i Mexiko 1996 brukar även nämnas som en till sin organisatoriska form likartad föregångare till World social forum.

Denna förhistoria till trots skedde det under åren som följde Seattledemonstrationerna en radikal ökning av detta slags protester. Ett flertal toppmötesdemonstrationer och sociala forum har under 2000-talet samlat hundratusentals människor, samtidigt som tillfällena för sådana mobiliseringar har mångdubblats.

Sedan 2001 har så sju sociala världsforum hållits, varav fyra i Porto Alegre. År 2004 hölls världsforumet i indiska Mumbai, år 2006 hölls ett decentraliserat eller ”polycentriskt” forum i Bamako (Mali), Caracas (Venezuela) och Karachi (Pakistan) och år 2007 hölls världsforumet i kenyanska Nairobi. År 2008 hölls ett geografiskt utspritt världsforum kallat ”day of mobilisation and global action”. Detta arrangerades inte på ett fåtal ställen utan på en mängd lokala platser. År 2009 kommer forumet återigen att hållas i Brasilien, denna gång i Belém i Amazonasregionen.

Även om forumet hållits på olika ställen i världen är det främst Porto Alegre som kommit att förknippas med rörelsen, på samma sätt som Davos förknippas med World economic forum. Antalet deltagare har tenderat att bli allt fler med åren. Vid 2004 års forum i Mumbai uppgick deltagarantalet till kring 115 000 och vid 2005 års forum i Porto Alegre till kring 155 000. Dock kan noteras att forumet i Nairobi 2007 hade ett lägre deltagarantal, nämligen 75 000.

Redan efter det första WSF började sociala forum att arrangeras på en mängd olika platser, antingen regionalt, nationellt, lokalt eller med en specifik tematisk inriktning. Bland de regionala forumen utmärker sig ESF, som varit mycket betydelsefullt för den europeiska delen av den globala rättviserörelsen. År 2002 hölls det första ESF i italienska Florens och år 2003 hölls forumet i Paris, bägge med ett deltagarantal kring 60 000. År 2004 var London värd för ESF och 2006 organiserades forumet i Aten. Och det kommande europeiska sociala forumet hålls alltså i Malmö i september.

Vad handlar då forumen om, rent politiskt? På ett övergripande plan bör de ses som del av den globala rättviserörelsens kritik av den ekonomiska globaliseringens negativa sociala och politiska effekter och rörelsens önskan att göra globaliseringsprocessen mer socialt hållbar och mer demokratisk. Det har alltså rört sig om en kritik inte bara av WTO, IMF och andra övernationella institutioners demokratiska underskott, utan även av den marknadsinriktade ekonomiska politik som dessa institutioner har förknippats med – det vill säga en nyliberal ekonomisk politik. Det är kring denna kritik som den globala rättviserörelsen främst har samlats, oavsett om det rört sig om fackföreningar, miljöorganisationer, kyrkliga organisationer, internationella solidaritetsorganisationer, kvinnoorganisationer, nya organisationer som Attac eller traditionella politiska partier.

Kritiken mot nyliberalismen uttrycks även tydligt i den principförklaring för WSF som antogs av de arrangerande brasilianska organisationerna efter det första forumet, vilken också varit den främsta utgångspunkten för alla andra sociala forum. I principförklaringen slås fast att World social forum är en ”öppen plats för reflektion, demokratisk debatt av idéer, formulering av förslag, fritt utbyte av erfarenheter och sammanlänkning för effektiv aktion av grupper och rörelser i det civila samhället som motsätter sig nyliberalismen och en värld dominerad av kapitalet och all slags imperialism”. Dessa är de enda politiska åsikter man behöver dela för att kunna arrangera eller delta på ett socialt forum. Det finns dock vissa begränsningar i vilka som får delta, som utgår från hur deltagarna verkar politiskt. Exempelvis får enligt WSF:s principförklaring inte militärt inriktade politiska organisationer medverka på forumen. Inte heller politiska partier får delta, däremot deras medlemmar som enskilda individer. Dessa förbehåll till trots har den inkluderande hållningen inneburit att forumen oavsett tema och arrangörsort ofta har blivit mycket breda både i fråga om innehåll och om deltagare.

När det gäller forumens organisatoriska form betonas det starkt i WSF:s principförklaring att forumet ”samlar och länkar endast samman organisationer och rörelser från det civila samhället i världens länder – det har inte för avsikt att bli ett organ som representerar världens civila samhälle” samt att ingen är ”auktoriserad att å forumets vägnar ge uttryck för positioner som påstås vara alla deltagares”. Forumet ska alltså inte betraktas som en beslutande församling. Det har inga system för formell representation och tar inga kollektiva beslut såsom forum.

Denna skepsis mot formell representation innebär inte att den enskilda forumdeltagaren inte tillåts att företräda sin organisations åsikter och medlemmar. Tvärtom är forumet till för möten mellan organisationer och rörelser. Snarare handlar det om att forumet inte ska betraktas som en politiskt beslutsfattande instans, utan som en mötesplats för diskussioner, formulering av förslag, utbyte av erfarenheter och initiativ till politiskt samarbete. Däremot finns det utrymme för enskilda organisationer som deltar vid WSF att ta initiativ till politiska uttalanden. Ett återkommande sådant är det som kallas ”de sociala rörelsernas upprop” – Call of social movements – vilket är ett uttalande om aktuella politiska frågor som även innehåller initiativ till gemensamma politiska aktioner. Detta görs dock av deltagande organisationer och inte i WSF:s namn. Demonstrationerna den 15 februari 2003 i protest mot USA:s planerade invasion av Irak, som uppskattningsvis samlade 12–15 miljoner människor i fler än 700 städer och i över 60 länder, är ett exempel på ett sådant initiativ. Detta togs ursprungligen vid det europeiska sociala forumet i Florens 2002 men upptogs i det upprop som antogs vid WSF 2003.

I stora drag kan alltså forumet beskrivas som en relativt informell mötesplats för diskussioner, kontaktknytande och utformning av gemensamma kampanjer och mobiliseringar. Huvuddelen av aktiviteterna vid forumet består i seminarier och workshops, även om det finns inslag av mer mobiliserande aktiviteter som demonstrationer. Så arrangerades vid 2003 års WSF under fem dagar över 1 200 seminarier, workshops och liknande aktiviteter. Trots ambitionen hos forumets initiativtagare att främst låta det vara en mötesplats för samtal – vilken tydligt kommer till uttryck i WSF:s programförklaring – har det framkommit uppfattningar om att forumet snarare borde utvecklas till en ”ny international” av sociala rörelser, som själv kan fatta politiska beslut. Andra har sett en fara i att liksom tidigare rörelser institutionaliseras – med tillhörande hierarkier och byråkrati – och inga mer omfattande förändringar i forumets uppläggning har heller hittills skett. Dock bör noteras att en förändring skedde vid 2007 års forum i Nairobi, som delvis kan ses som ett svar på kritiken, i och med att forumets sista dag helt uppläts åt planeringsmöten inför framtida samarbeten och kampanjer.

Man kan i dessa diskussioner urskilja två konkurrerande föreställningar om vad forumet är och bör vara. Dels föreställningen om forumet som ett rum – en offentlighet för möten, utbyten och debatter mellan rörelser, organisationer och individer. Dels föreställningen om forumet som en rörelse i sig – som omsätter forumets diskussioner i gemensamma ställningstaganden och kampanjer. I fallet ESF har balansen mellan dessa synsätt i större utsträckning än i fallet WSF lett till en ökad betoning av att forumet också ska främja gemensamt kollektivt handlande, men utan att detta sker på bekostnad av det andra synsättet. Man bör notera att en sådan skillnad mellan ESF och WSF inte är så stor i praktiken, trots de programmatiska uttryck den tar sig. På sitt sätt kan det ”de sociala rörelsernas upprop” som antas vid varje WSF sägas kringgå principförklaringens regelverk, vilket de facto gör det möjligt att värna forumet som ett öppet rum samtidigt som rörelsens aktörer kan göra gemensamma uttalanden. På så sätt blir forumet en hybridform mellan offentlighet och rörelse.

Ytterligare en diskussion som förts kring forumet har gällt formerna för dess förberedande och koordinerande organisering. Relativt tidigt riktades kritik mot att WSF:s lokala organisationskommitté bestående av åtta organisationer – vilken slutligen bestämde arrangemangets uppläggning och fastställde huvudteman, plats och så vidare – var för sluten. Vilket senare ledde till att dess ”internationella råd”, bestående av representanter från över hundra organisationer, kom att spela den viktigaste rollen för de beslut som fattades. Det europeiska sociala forumet kom dock redan från början att välja en annan modell för planering och koordinering. Dess ”förberedande råd” var öppet för alla organisationsrepresentanter som önskade att delta och man hade som målsättning att fatta beslut med konsensus.

Även i Sverige har sociala forum hållits med World social forum som förebild. De första hölls hösten 2002: Östergötland social forum i Norrköping och Skåne social forum i Lund. Sedan dess har forum även hållits i Stockholm, Göteborg, Uppsala, Umeå och Västra Frölunda och på vissa av orterna har flera forum hunnit organiseras. I de flesta fall har man använt ett slags plattform inspirerat av World social forums principförklaring med smärre modifieringar.

De svenska forumen har ofta utgjorts av seminarier, kulturarrangemang, workshops och olika möten. I jämförelse med WSF och ESF har de haft färre inslag av gemensamma uttalanden, även om konkreta kampanjer har fötts ur de möten som skett under dem. Liksom på den globala nivån har organisationen Attac varit drivande för att etablera de sociala forumen i Sverige. Samtidigt har ett stort antal andra organisationer varit involverade i arbetet. Vid de tre lokala sociala forumen som hölls i storstadsområdena 2004 deltog exempelvis 130 (Stockholm), 71 (Göteborg) respektive 118 (Lund) olika organisationer.

Bland dem som nu organiserar det europeiska sociala forumet i Malmö återfinns många som tidigare har varit med om att arrangera dessa svenska lokala forum. De lokala sociala forumens lokala aktivism knyts därmed samman med transnationella aktivistnätverk och ger en lokal förankring åt en global politisk företeelse. Att den globala rättviserörelsen har tematiserat centrala frågor kring demokratins utformning i en globaliserad politisk ordning är tydligt. Men samtidigt utgör WSF, ESF och de lokala sociala forumen exempel på att rörelsen även själv skapar den sorts demokratiska offentligheter som denna globala ordning hittills har saknat.

Fakta: 

Läs alla delar i argumentserien European social forum på www.fria.nu/opinion/argument

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Därför åker vi till Malmö

Om en månad börjar European social forum, ESF, i Malmö. 20 000 människor – privatpersoner och organisationsmedlemmar – från hela Europa förväntas delta i de hundratals seminarier, manifestationer, kulturevenemang och aktioner som arrangeras inom ramen för eller i anslutning till forumet. För att mötas i dialog, knyta nya kontakter och under parollen ”Ett annat Europa är möjligt” planera framtidens motståndspolitik. Fria Tidningar har bett åtta organisationer berätta varför de åker till ESF 2008.

ESF i Malmö: en fisk utan vatten?

“Folket är ett hav och gerillan är som fiskar” – så beskrev den ”store ordföranden” Mao Tsetung en gång relationen mellan röda armén och bondeklassen som bildade arméns sociala bas. Men vad har det kinesiska revolutionära kriget med European social forum, ESF, som snart kommer äga rum i Malmö att göra?

En trög rörelse

Varför har fackföreningsrörelsen i Sverige förhållit sig så pass avvaktande och skeptisk mot den globala rättviserörelsen? Sociologen Adrienne Sörbom redogör för hur det facklig-politiska samarbetet mellan Landsorganisationen och socialdemokraterna bakbundit den del av arbetarrörelsen som inte velat kritisera ”sin” regering. Sent omsider har fackföreningsrörelsen tagit plats på det globaliseringskritiska tåget. Men den mäktiga Landsorganisationen vill gärna framstå som loket som drar, med resultatet att rättviserörelsen blir mer trögrörlig.

Årets mest spännande politiska händelse

I maj 2006 satt jag mitt under det pågående fjärde European social forum, ESF, på en gräsmatta i Aten och drack kaffe, medan vi för första gången diskuterade idén om att arrangera nästa ESF i Norden. Min första förskräckta tanke när jag insåg att det faktiskt skulle kunna vara möjligt var ”var sjutton får man tag på 20 000 stolar?”.

Den globala rättviserörelsen är inte död

Vad hände med den globala rättviserörelsen och globaliseringskritiken efter demonstrationerna och våldet i samband med EU-toppmötet i Göteborg för tio år sedan? Innebar mediarapporteringen och den hätska debatt som följde att rörelsen kom av sig? Rörelseforskaren Magnus Wennerhag gör en kritisk granskning av Göteborgshändelsernas betydelse för svensk politik, och menar att globaliseringsprotesternas utveckling sedan dess snarare bör förstås utifrån mer övergripande skeenden utanför Sveriges gränser.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu