”Det som behövs är en jättestor systemförändring” | Fria.Nu
Göteborgs Fria

”Det som behövs är en jättestor systemförändring”

De flesta är överens om att psykvården i Göteborg har stora brister. Fria Tidningar tar i tre reportage upp vilka bristerna är, vad de beror på och vad som kan göras åt dem. Professorerna och psykiatrerna Ulf Malm, Hans Ågren och Kajsa Nordström har alla sin förklaring till varför psykvården inte fungerar och människor inte får den hjälp de behöver.

Del 2 av 3

Psykvården i Göteborg

Har du sett mannen som går omkring och skriker vid Domkyrkan? Han med Tourettes syndrom. Förra delen i serien om psykvården i Göteborg handlade bland annat om honom, om Lena med schizofreni, om den före detta missbrukaren Anders med ADHD och om Maria som stått i kö i flera år för att få en utredning, men fortfarande inte fått någon. Varför får de ingen hjälp?

Ulf Malm, docent i psykiatri vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, är kritisk till den attityd inom svensk psykiatri som lämnade Lena ensam med sina journaler.

– Inom den traditionella vården är det ju som så att där sitter en doktor på en mottagning och skickar ett brev till patienten ”du har fått en tid klockan elva på torsdag”, och så kommer inte patienten. I det fallet skickar man en ny kallelse, en ny tid, en eller två månader senare. Och kommer patienten inte då heller tänker man ”patienten vill visst inte ha behandlingen, så då stryker vi den”.

Det här är fel, tycker Ulf Malm, eftersom det ofta är personer med psykiska sjukdomar som behöver hjälpen som mest när de sitter hemma och avskärmat sig från omvärlden.

– Man ska inte ha en sånt slags system där man bedriver expeditionsmottagning och där de som inte kan komma lämnas därhän.

Hans Ågren är professor i psykiatri vid Sahlgrenska. Han tror inte att problemet med patienter som tappas bort är speciellt stort.

– De svåra patienterna med kroniska sjukdomar har alltid kontakt med kommunen för boende och sånt, de patienterna tappas inte bort.

Men han medger ändå att psykiskt sjuka kan tappas bort.

– En del av våra hemlösa är psykiskt sjuka och långtidssjuka, och vill bara inte ha vård. Men om de inte är så sjuka att det hotar att ta livet av sig, så att man kan skriva ett vårdintyg, händer det faktiskt att man liksom stillatigande får se hur de sköter sig själva.

Mannen vid Domkyrkan verkar tillhöra de som kan tappas bort, men hur Lena, som både hade och har bostad, kunde tappas bort kan Hans Ågren inte svara på.

Enligt Ågren är det stora problemet inom psykiatrin bristen på personal. Och eftersom han även är ansvarig för psykiatridelen av läkarutbildningen kan man fråga sig varför det inte utbildas fler läkare?

– Det utbildas psykiatrer, men efter några års tjänstgöring hoppar de ofta över till andra uppgifter därför att de är missnöjda med sin landstingsanställning. De känner att de inte har tillräckligt mycket att bestämma i sin arbetssituation, och de är även missnöjda med sin arbetsgivare. Så man kan till exempel hoppa över till privat verksamhet eller till en helt annan typ av läkarverksamhet.

Att många psykiatrer går över till privat verksamhet skapar också problem för utbildningen. I utbildningen ingår nämligen mycket praktik, och då måste eleven ha en handledare – handledare som då inte finns kvar på sjukhuset längre.

– Det är inte hela förklaringen, men det är en viktig del i förklaringen till varför det utbildas för få psykiatrer.

Många av de nyutbildade läkare som gjort färdigt sin ST-tjänst (sista delen av utbildningen när man ska specialisera inom någon del av vården) flyttar till Borås, Kungälv, Vänersborg eller ner till Halland; på något sätt har de funnit att arbetssituationen är bättre där, utanför Göteborg.

– Man tycker att arbetssituationen här i Göteborg har varit styrd, man har inte kunnat utveckla sina egna initiativ på det sättet som man hade velat, förklarar Hans Ågren.

Han har som sagt hand om psykiatrigrundkursen på läkarprogrammet, men den som sen vill specialisera sig inompsykiatri, gör det som ST-läkare. Det har till exempel Kajsa Norström gjort, som även är ordförande för den Europeiska ST-läkarföreningen i psykiatri, EFPT, samt sitter med i Utbildningsutskottet i Svensk Psykiatrisk Förening, SPF. Den senaste tiden har hon ägnat åt att som projektledare för METIS förbättra ST-utbildningen.

Det Kajsa Norström saknar är en ordentlig analys av varför det ser ut som det gör, och hon tycker att regionen är dåliga på det arbetet.

– Det räcker att man intervjuar alla ST-läkare som slutar; det sägs att man ska ha ett avslutande samtal men vi ser aldrig att det händer någon från den informationen som vi får in. Egentligen skulle man göra någon undersökning där man tar reda på vad det är som göra att människor hoppar av, varför färdiga specialister inte vill fortsätta. Jag efterlyser verkligen att man tar ett helhetsgrepp.

Hon berättar att hon träffat många ST-läkare som har sagt att de vill blir psykiatrer för att det är ett intressant område med många ämnen och där det finns mycket att lära sig. Men verkligheten på sjukhusen gör många besvikna.

– Vi har inte tid. Det handlar om pinnar, det handlar om att man utarmar vården. Man kommer in i psykiatrin som en glad entusiast på ett stort fält där man bara räknar pinnar, där man varje gång går hem och känner att ”jag gör inte ett gott nog arbete, jag möter inte människor på det sätt jag skulle vilja”.

Även Kajsa Norström tycker at systemet är väldigt styrande, och att det är svårt att anpassa efter ens egna ambitioner så att man känner att man gör ett bra jobb som läkare.

– Den här frustrationen möter jag hos många ST-läkare. Man vet vad man skulle vilja göra som läkare, men ekonomin sätter begränsningar och systemet sätter begränsningar, och den frustrationen i det gör ju att man inte vill stanna kvar. Så det är egentligen en jättestor systemförändrig som behövs.

Framförallt vill Kajsa Norström ge mer tid åt psykiatrerna.

– Det vi inte har inom psykvården i dag är tid. Vi ger inte patienterna det de behöver. Och det tror jag är ett av de stora systemfelen.

– I dag har vi ett enda system som råder inom sjukvården, och det är att du som läkare ska träffa så många patienter som möjligt på så kort tid som möjligt så du har tillräckligt många pinnar för att visa att du är effektiv. Och antalet pinnar är hur många patienter man möter på en dag.

Kajsa Norström vill istället ställa frågan ”vad är effektivitet?”, och om dagens system verkligen är effektivt för patienterna. Hon tycker inte att en läkare ska träffa två patienter per dag, men att det ska vara kvalitén som räknas och inte hur många patienter man undersöker, som det är i dag.

– Det krockar ju egentligen med vad som är läkarkonsten inom psykiatrin. På 45 minuter kan du ta hand om tre öroninflammationer, de går på en kvart var. Men så kan du inte göra med psykiatriska patienter. De behöver tid; tid att börja prata, tid att kunna liera sig med dig och känna att du är en bra läkare. Annars kan de inte ge dig sitt förtroende att berätta sina innersta känslor. Allting tar tid, och det krockar med det hälsoekonomiska systemet vi har.

Kajsa Norström beskriver läget för en psykiater i Göteborg ungefär som om en kirurg skulle försöka transplantera ett hjärta med en sårhake och en kniv, men ser samtidigt att det gör mycket bra inom psykiatrin i Sverige. Att det inte fungerar här i Göteborg, tror hon, beror bland annat på att det inte finns någon politiker här som verkligen driver psykiatrifrågorna, och att det saknas en psykiater i sjukhusledningen som lyfter upp frågorna på bordet.

Men det finns som sagt många exempel på hur man löst problem inom psykvården på andra ställen, och även i Göteborg finns det gott om idéer för hur vården ska göras bättre. I nästa del tar vi upp vad som kan göras för att utbilda fler psykiatrer och den få dem att jobba kvar i regionen, hur man kan komma bort från ”expeditionspsykiatrin” och vad som behövs för att ge psykiatrerna mer tid att hjälpa sina patienter. Eller som Kajsa säger:

– Det handlar om politik. Ren politik.

Många som mår dåligt väntar länge med att söka hjälp. Skam är en stor faktor i ekvationen och när man väl vill ha hjälp är den svår att få. Här följer en kort guide i vart man kan vända sig och vilka vägar som erbjuds inom psykiatrin i Göteborg.

Öppenvården – vårdcentraler

Hit vill sjukvården att man först ska bege sig om man mår dåligt. Vissa vårdcentraler har psykologer man får prata med och det är ett uttalat mål att sådana ska finnas på varje vårdcentral, men sådan ser inte verkligheten ut så oftast får man träffa en allmänläkare.

Läkaren gör en snabb bedömning av tillståndet och skriver ut medicin om nödvändigt, eller gällande svårare fall, skriver en remiss till någon av stadens psykiatriska mottagningar. Allmänläkare har ingen extra utbildning inom psykiatri utöver ett kortare psykiatrimoment i grundutbildningen.

Öppenpsykiatriska

mottagningar

Vilken psykiatrisk mottagning du hamnar på beror på var du bor och inte vilken typ av problem/diagnos du har. Mottagningarna har till viss del olika specialistområden, men på grund av trycket på psykvården kan man inte söka sig var man vill utan man hänvisas till den som finns i närheten av där man bor.

Olika psykiatriska mottagningar har olika mycket att göra, mår du dåligt i en del av Göteborg kan det vara svårare att få hjälp än om du bor i en annan. Detta av den enkla anledningen att psykiatrin i vissa delar är hårdare belastade och man måste vara svårare sjuk för att få komma in.

Mottagningarna jobbar oftast i team där de flesta professioner inom psykiatrin finns representerade för att kunna erbjuda en så bred vård som möjligt. Här görs utredningar på patienter med svårare problem och hit kommer man snabbast med hjälp av en remiss från vårdcentralen eller någon av akutmottagningarna.

Till vissa av mottagningarna kan man också skriva en egenremiss, men då fallen prioriteras efter tydligheten i remissen går det oftast snabbare med en remiss från en läkare än med en man har skrivit själv.

Att komma in som patient på en psykiatrisk mottagning är svårt och även om kan kommer in kan det ta lång tid innan man får terapi och annan hjälp som inte är rent farmakologisk.

Akutmottagningarna

Dessa finns på de tre stora sjukhusen och hit kommer man om man har akut svåra besvär. Ofta är väntetiden lång. I första instansen avgör en psykolog, kurator eller dylikt om du ska få träffa en läkare överhuvudtaget eller om du bör söka dig till vårdcentralen.

När man får träffa en läkare är det för att få en bedömning av hur allvarligt läget är och läkaren kan sen skicka hem patienten med (eller utan) medicin, skicka tillbaka honom/henne till vårdcentralen, ge patienten en remiss till en psykiatrisk mottagning eller i riktigt svåra fall – lägga in patienten.

Privata alternativ

Fler och fler privata vårdinrättningar dyker upp i regionen och om man mår dåligt och vill ha hjälp snabbt är detta oftast den snabbaste vägen att gå – och den dyraste. Ofta hänvisar den hård belastade offentliga vården hit om man är otålig och vill ha hjälp snabbt.

Fler och fler läkare väljer att starta eget och för att komma undan stora kostnader för läkarbesök kan man försöka hitta privata initiativ med vårdavtal.

Terapi/psykologsamtal täcks dock inte av regionen, men samtalsterapi för låg, eller ingen kostnad ges på psykologiska institutionen och i vissa församlingar som har utbildade samtalsterapeuter.

Annons

Rekommenderade artiklar

Mindre motstånd när EU håller möten i Göteborg igen

På onsdag inleds tre EU-möten i Göteborg. När det senast var toppmöte här, år 2001, deltog tiotusentals personer i protestdemonstrationer. Nu väntas inte samma uppslutning, men nätverket Ofog säger att de inte kommer stå tysta och titta på när EU diskuterar militära samarbeten.

Göteborgs Fria

”De som är svårast sjuka tappas bort först”

De flesta är överens om att psykvården i Göteborg har stora brister. Fria Tidningar tar i tre reportage upp vilka bristerna är, vad de beror på och vad som kan göras åt dem. I första delen träffar vi några av de tusentals människor som berörs av psykvården i Göteborg. Människor som krashat sina liv, glömts bort, eller fått se sina vänner förstöras av heroin i brist på undersökning och medicin.

Göteborgs Fria

"Vad en vuxen gör kan aldrig ett barn vara ansvarigt för"

Det finns cirka 1000 barn i Göteborg som har en förälder i fängelse. Fram till för några år sedan fanns det ingen organisation dit de barnen kunde vända sig med sina funderingar och problem. Solrosen startade i slutet av 1990-talet som en del av Räddningsmissionen och vänder sig till just de här barnen. Gustav Jagner är tillförordnad verksamhetssamordnare och vi träffade honom i Solrosens lokaler på Nedre Fogelbergsgatan.

Göteborgs Fria

Björklund: Läs historia, Åkesson!

Liberalernas ledare Jan Björklund sjöng de liberala värdenas lovsång i sitt Almedalstal och angrep SD- ledaren.

–Jimmie Åkesson, gå hem och läs historia!

Hjärnan pigg längre hos dagens 70-åringar

Dagens personer i 70-årsåldern är piggare i hjärnan än tidigare generationer. Men när den kognitiva förmågan väl börjar försämras, går nedgången snabbare än tidigare. Det antas hänga ihop med hur vi använder hjärnans reservkapacitet. 

© 2019 Fria.Nu