'Känner du inte lukten?' | Fria.Nu
  • Susan Nathan arbetar med olika projekt för att skapa samarbeten mellan judar och palestinier. I sin nya bok beskriver hon hur hon upptäckte hur illa h
Fria.Nu

'Känner du inte lukten?'

I förra veckan skrev bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om att de rasistiska Nürnberglagarna tillämpades i Sverige mellan 1935 och 1945. De förbjöd så kallade 'ariska tyskar' att gifta sig med judar. Få känner till att det ironiskt nog råder liknande förhållanden i Israel i dag, där inget giftermål kan äga rum mellan personer av olika trosuppfattning. En israelisk jude får alltså inte gifta sig med en kristen eller muslim.

Susan Nathan skildrar i sin bok Ett annat Israel den israeliska staten från en självvald 'andra sida'. När hon fyller 50 år invandrar hon till staten Israel, övertygad om det rättfärdiga i det sionistiska projektet. Hon kommer, som miljoner andra judar, med romantiska föreställningar om Israel som 'ett land utan folk för ett folk utan land' och känner sig för första gången tillfreds med sitt judiska ursprung.

Men efter hand upptäcker hon att landet faktiskt har bebotts - av palestinier, eller som de kallas: israelaraber - innan den judiska staten utropades, och att flera av dem som bodde där tidigare faktiskt även finns kvar. Det är bara det att de inte på långa vägar har samma rättigheter och möjligheter som den judiska befolkningen har. På område efter område upptäcker Nathan att den palestinska delen av befolkningen diskrimineras: deras mark konfiskeras genom allehanda trixiga lagar och regler, deras städer och byar får inte expandera, de utestängs ofta från högre undervisning, har svårt att få stipendier, har svårt att få arbeten, och svårt att få arbetslöshetsunderstöd, de får inte veta något om sin historia i undervisningen i skolan. Undervisar en lärare sina elever om deras palestinska ursprung kan hon bli avskedad. Det är den judiska säkerhetstjänsten som kontrollerar tillsättningen av lärare.

Dessutom kan palestiniernas hem rivas av de israeliska myndigheterna utan att de kan göra någonting åt det. De är nämligen ofta svartbyggen eftersom palestinier har mycket svårt att få tillstånd att bygga.

Att staten Israel begår övergrepp mot civilbefolkningen i de ockuperade områdena är sedan länge känt, men att även de palestinier som har israeliskt medborgarskap systematiskt förtrycks är mindre vanligt att höra. Susan Nathan tecknar en sällan visad bild av Israel som en snårskog av regler och lagar där de palestinska israelerna finner sig förlorade i ett system som är till för att gynna den judiska befolkningen på deras bekostnad. Det är ett land som måste gå balansgång för att få ihop sin allt spretigare befolknings intressen - ultraortodoxa, människor som varit förföljda i sina hemländer och som vill ha lugn i Israel, intellektuella, militärer, vanliga människor.

Kanske är det just Susan Nathans bakgrund, att hon vuxit upp som en outsider i övre medelklass, ständigt påmind om sin judiskhet och med en identifikation med den förtryckta, som gör att hon ser - och vill se - hur hennes nya hemland behandlar en del av befolkningen. Hon har inte som andra vuxit upp med krigen och myten om arabernas hat.

När Susan Nathan börjar förstå hur staten Israel diskriminerar en del av befolkningen väljer hon att flytta till en israelisk palestinsk stad, Tamra. Den är, liksom andra palestinska städer i Israel, överbefolkad och eftersatt. Och på alla områden ser Susan Nathan den israeliska rasismen slå igenom. Flyttgubbarna vågar först inte ens gå ut ur bilen för att lasta av hennes saker. Det krävs flera telefonsamtal och till och med hot om mediauppmärksamhet innan hon lyckas få det israeliska telebolaget att installera en fast telefon hos henne - de vill ogärna komma in i arabiska områden.

Men det som förvånar henne mest är den reaktion hennes beslut att flytta till Tamra väcker hos hennes israeliska judiska vänner, som betraktar sig som vänsterintellektuella och toleranta. De fördömer samstämmigt hennes flytt. Araber hatar judar, de vill driva ut judarna i havet och de luktar illa, är den, enligt Nathan, överraskande samstämmiga uppfattningen. Men hon finner sig förvånansvärt väl till rätta, som enda judinna i staden.

Anledningen till överbefolkningen, berättar hon, är att den israeliska staten och Judiska nationalfonden (JNF) på olika sätt har tillskansat sig 93 procent av ytan i Israel. På den marken får inga israeliska palestinier bo. De resterande 7 procenten ägs privat av israeliska palestinier och judar. De israeliska palestinierna bor på 3 procent av landets yta. De är omkring 1,3 miljoner människor och utgör 19 procent av landets befolkning.

Den mark som palestinierna hade innan de fördrevs och den som de innehar nu köps upp eller konfiskeras på olika intrikata eller bara plumpa sätt och används till expansion eller affärsverksamhet för den judiska befolkningen. Ett exempel som Susan Nathan tar upp är hur Judiska Nationalfonden (JNF) har konfiskerat en del av privatpersonen Ali Diabs - en av få boende i Tamra som har mark - åkrar för att de hävdar att han inte brukat den.

Till saken hör också att JNF förbjudit Ali Diab att använda sin mark för affärsverksamhet, handel eller bostäder. För att ändå bruka jorden tvingades Ali Diab att plantera olivträd för husbehov. Det räckte alltså inte.

Ali Diab är långt ifrån ensam om att råka ut för en sådan taktik, trots att de israeliska palestinierna äger försvinnande lite av det heliga landet.

'Varje gång mannen från JNF kom', sa Ali Diab, 'vädjade han till mig att sälja min mark.'(...) Han sa: "Vilken framtid kommer nästa generation i Aviv att ha utan mark?"'

Varje person i judiska Aviv bredvid Tamra har tillgång till över tio gånger mer mark än vad varje person i Tamra har.

I och med kriget 1948, då den judiska staten Israel grundlades, konfiskerades hem, mark och bankkonton för alla palestinier som blev flyktingar, både för dem som lever som flyktingar i andra länder och de som i dag är israeliska medborgare, skriver Nathan. Värdet av enbart de lösa tillgångarna uppgår till flera tiotals miljarder dollar i dagens priser, och marken till långt mycket mer.

Det som genomgående belyses i Susan Nathans bok är den vanliga judiska israelens okunskap om hur staten är byggd, statens manipulerande och hur judiska israeler inte vill veta vad som pågår - till och med tycker att det är rätt. Staten anlägger vackra parker ovanpå raserade palestinska byar, gör ett vackert, uteslutande judiskt, konstnärscentrum av en av de få palestinska byar som inte raserats, medan en del av dess befolkning som fördrevs 1948 bor en bit bort i en by som inte erkänns av myndigheterna och därmed inte får el, vatten eller pengar ens till skolgång för barnen.

Orättvisorna som Susan Nathan beskriver är för henne outhärdliga, och hon drivs hela tiden av en strävan att förklara och ta ställning för de svaga i samhället. Hur kan vi judar, med vår historia, behandla andra på samma sätt som vi själva blivit behandlade? frågar hon sig.

Hur den palestinska israeliska befolkningen behandlas slår igenom även i de ockuperade områdena. Det som pågår där skulle vara omöjligt utan den syn på palestinierna som fienden som israelerna växer upp med.

Susan Nathan möter soldater som begår övergrepp på den civila palestinska befolkningen i de ockuperade områdena. Utan ens en misstanke genomsöker de palestinska hem på nätterna - för att palestinierna ska veta sin plats. Nathan hör en ledande judisk vänsterintellektuell säga till henne: 'Känner du inte lukten?' när de tillsammans i ett israeliskt universitet passerar en trappa där palestinska israeler brukar sitta.

Jag beundrar Susan Nathans mod, respekt och insiktsfullhet, och hur hon mot rådande konsensus tagit strid för de israeliska palestinierna. Men hennes förslag till lösning är kanske aningen luddigt och svårt att ta till sig: 'Det handlar inte om var vi lever utan om hur vi lever. Det handlar om att lära sig att ärligt se på de platser som vi bebor och vill kalla våra, att förstå det förflutna och inse de brott som har begåtts i vårt namn. Då kan vi judar bli beredda att be om förlåtelse och sträcka våra välkomnande armar över skiljelinjen. För att omfamna den Andre, som egentligen är vi själva.'

Vad menar Susan Nathan att detta välkomnande ska leda till i praktiken? Hur ska den judiska staten Israel klara av att gå från vad Nathan kallar etnokrati - med fullständiga medborgerliga rättigheter endast för israeliska judar - till en demokrati, och hur ska Israel kunna låta palestinier som flytt komma tillbaka? Hamnar judarna i minoritet eller i skymundan hotas själva idén med landet Israel som tillflykt för förföljda judar.

Men trots frågorna hon väcker är Susan Nathan ändå en stark del av en positiv trend - om man nu kan kalla det så - där allt fler israeler verkar uppmärksamma palestiniernas situation både i själva Israel men kanske framför allt i de ockuperade områdena. De israelerna gör i allt större utsträckning sina röst hörda både nationellt och internationellt. Förhoppningsvis kan den uppmärksamhet de skapar på sikt leda fram till någon slags positiv förändring - både hos de länder som mer eller mindre oreserverat stödjer den judiska staten och i Israel. Men svårigheterna är stora i ett spretigt och heterogent land som till stor del styrs av odemokratiska religiösa lagar och tankar om judarnas exklusiva rätt till det heliga landet.

Fakta: 

Reportage
Titel: Ett annat Israel
Författare: Susan Nathan
Förlag: Ordfront

Ett annat aktuellt lästips:
Pernilla Ahlsén: En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva. Innehåller berättelser om både israeliska judinnor och palestinskor.

Annons

Rekommenderade artiklar

Med konstfilm som politiskt vapen

Anders Rundberg och Celie Costanza Eklund har tillsammans gjort en intervjufilm med Leila Khaled. Kontakten med Leila Khaled fick de efter att ha filmat under sin tid som aktivister inom ISM på Västbanken. 

Fria Tidningen

Här flödar alkoholen

Just när det är som renast hemma rasar allt samman igen. De förlösande fraserna uttalas: 'Det är inte lönt. Det är hopplöst. Det är ingen idé.' Och sedan rullar allt på för mamma och pappa, med spriten, fyllan, bakfyllan, dillet, misshandeln. Deras mellanbarn Leena har för länge sedan lärt sig hur det fungerar.

Stockholms Fria

Riddar-Rakel är sagans vinnare

Riddar-Rakel väjer varken för Ryslige Roland, den elaka Drottning Flora eller att erkänna att hon inte utfört något stordåd än - för en riddare ljuger aldrig.

Bolibompa förstärker förlegade könsroller

Barnprogrammen i SVT1 kryllar av förlegade könsroller. I äldre program som Piff och Puff är det inte konstigt. Men SVT fortsätter att reproducera förlegade ideal även i sitt nyproducerade material.

Stockholms Fria

© 2020 Fria.Nu