Synpunkten


Masoud Vatankhah
Fria.Nu

När ska vi sluta vandra?

Under en längre tid har jag vikarierat inom skolväsendet och barnomsorgen. Det har jag gjort med stor glädje trots osäkra och dåliga arbetsvillkor. Jobbet har för mig varit en fristad från livet i den andra, hårda världen. Senaste tiden har jag jobbat en del med en grupp sexåringar som förbereds inför skoltiden. Härom dagen kom Iran på tal när vi pratade på morgonen och min kollega frågade barnen vilka som kom därifrån. Två räckte upp handen. Hon upprepade frågan flera gånger och blev förvånad när inga fler räckte upp sin hand. Sedan frågade hon mig om det inte är fler som kommer från Iran.

Jag hade en gång hört barnen diskutera var de kommer ifrån, och ett av dem förklarade att hon är från Sverige eftersom hon är född här. Hennes föräldrar kom från Iran.

Jag blev mycket imponerad över att en sexåring var så mån och medveten om sin identitet, i en sådan fråga som många vuxna inte har tänkt på och kanske inte sett någon anledning till att göra det.
Sedan jag kom till Sverige har jag hela tiden ställts inför den här frågan, som förlorade sin självklarhet med tiden jag bodde här. Samtidigt som jag fick frågan påmindes jag om att jag inte är härifrån.
Uttrycket 'att komma ifrån någonstans' tycker jag är högst intressant att diskutera. Det handlar om en pågående inflyttning som aldrig tar slut. Precis som benämningen 'invandrare'. När ska vi sluta vandra? Numera brukar jag skämta om det när jag får frågan och frågar tillbaka: menar du nu? I dag? Eller svarar att jag kommer från Bergsjön.

Jag är ändå född och uppvuxen i Iran (jag har ingenting emot mitt förflutna, är glad för den jag är och stolt över den persiska litteraturen med mera, ifall någon undrar). Frågan blir mer problematisk för barn som är födda här och många gånger inte ens varit i de länder de får höra att de kommer ifrån.
Problemet har aldrig varit att vi gör dessa åtskillnader - man-kvinna, invandrare-svensk och så vidare - utan den rangordning vi samtidigt gör, där det ena blir normen och placeras över det andra. Vi må behöva göra åtskillnader för att orientera oss i livet och världen men vi får vara medvetna om att verkligheten alltid är mer komplicerad och mer spännande än vad vi väljer att göra den till. Vi får helt enkelt vara mer kreativa.
År 2006 har utnämnts till mångkulturåret. Smaka på ordet 'mångkultur'! Vad menar vi när vi använder det ordet? Betyder det flera kulturer som lever sida vid sida? Eller menar vi en mångfaldig och mångfacetterad kultur?
När jag hör ordet ser jag framför mig grupper av människor som lever intill varandra utan att nödvändigtvis leva med varandra. Det här stämmer inte överens med min egen bild av sakernas tillstånd. Människor lever tillsammans med varandra och påverkar och förändrar sig själva och andra. 'Vatten som står stilla blir smutsigt och börjar lukta illa', är ett gammalt persiskt ordspråk.

Våra kulturella skillnader är betydligt mindre jämfört med de likheter och den samhörighet vi har med varandra. Ändå finns det krafter som vill ge skillnaderna mer betydelse än det vi har ihop. Vi har kommit långt i utvecklingen, men när det gäller vår gemenskap verkar vi inte ha kommit särskilt långt. Klyftorna växer på samma gång som vi blir mer medvetna om vår samhörighet. Hur mycket jag än vill när jag skriver det här kan jag inte låta bli att tänka på de numera ökända teckningarna. Vi har att göra med starka politiska och ekonomiska krafter som vinner på att skärpa motsättningarna mellan 'vi' och 'dem'.
I skuggan av dessa krafter pågår en annan rörelse underifrån där människan och de mänskliga rättigheterna är i centrum. Där kommer frågan om vilken utveckling och vilken framtid vi vill ha att avgöras.
Jag ska åka till ett annat land där jag en gång har varit på semester, berättade ett av barnen härom dagen.
Det vill jag också göra, min vän, sa jag till henne. Dit skulle jag också vilja åka.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu