Glittrande björnar och biobesök | Fria.Nu
  • Den bosniska regissören Jasmila Zbanic poserar med sin nyvunna Guldbjörn efter prisutdelningen på den internationella filmfestivalen i Berlin.
Göteborgs Fria

Glittrande björnar och biobesök

Årets filmfestival i Berlin slutade i veckan. Berlinale har med sin 56:e årgång stärkt sin ställning som en av de viktigaste filmfestivalerna i Europa. Här visas filmer där politiken eller samtidskommentaren är lika viktiga som underhållningen.

Det brukar ibland buas på presskonferenserna när Guldbjörnen utdelas, men i år kom varma applåder. En politisk men också en konstnärligt välberättad film med mycket bra skådespelare vann, debutfilmen Grbavica av regissören Jasmila Zbanics. Filmen där en mor försöker dölja att dottern är följden av en våldtäkt, är spännande och välspelad. Istället för att tala om sanningen för sin dotter påstår mamman att pappan är en krigsmartyr. Men långsamt avslöjar trettonåringen sanningen om sin far. Förloppet är spännande och allmängiltigt fångat. Ändå är det främst den laddade samtidsbakgrunden som lyfter filmen, som på ett värdigt sätt lyfter fram alla de tusentals kvinnor som sytematiskt våldtogs under kriget i Jugoslaviens sönderfall.
En annan film med ett liknande tema belönades med en Silverbjörn. Det var Jürgen Vogel som fick priset för sitt manus och skådespeleri i regissören Mathias Glasners våldtäktsdrama Den fria viljan. Ingen normal människa kan se något som helst försvarbart i våldtäkter. En våldtäkt är alltid brutal, alltid ett totalt övergrepp. I den fria viljan lyckas Jürgen Vogel göra ett nyanserat porträtt av en sexuell galning, med en så övertygande ensamhet, förtvivlan och förvirring, att filmen både blir en protest mot sexuellt våld men också gör monstret och förövaren till en människa. En människa som inte förmår att sluta, men till sist tar sitt yttersta ansvar. Det är kanske typiskt att filmen både hatas och hyllas. Min övertygelse är att om en våldtäktsbenägen man ser en sådan film, är det troligt att den kan förhindra hans nästa våldtäkt. Det dubbelt plågsamma har aldrig så klart gestaltats i en så gripande film och därmed menar jag är filmen inte bara är bra utan även värdefull.
Film är bäst på bio och ännu bättre på en öppen och publikvänlig filmfestival som Berlinale. Här kan man se filmer från hela världen, och det finns verkligen ett otroligt utbud med över 500 långfilmsvisningar under de 17 dagar festivalen varar. Och Dieter Kosslik, som leder festivalen sedan fem år, har verkligen lyckats hitta rätt ton även i årets festival. Det tyder i alla fall besökarantalet på. Den 400 000 personer starka publiken, är Berlinales största hittills.
Den iranska filmen Offside av Jafar Panahi belönades även den med en Silverbjörn. För mig var det den mest överraskande filmupplevelsen, jag är inte särskilt intresserad av fotboll. Men filmen lyckas skildra matchen när Iran slog Bahrain för att kvala in i årets fotbolls-VM på ett oerhört underhållande och spännande sätt. Inte en enda bild från matchen visas i filmen! I stället följs de kvinnor som försökt ta sig in på stadion utklädda till män. De iranska kvinnliga fotbollsfantasterna, är just så självmedvetna och starka som moderna kvinnor kan vara. Det är en fröjd att se dem. Framför allt när de konfronteras med unga värnpliktiga soldater, som griper dem och ska föra dem till sedlighetspolisen.
En festival går inte att recensera utan att de förbiflimrande filmernas eko får bli just så rapsodiskt återgivet som här: Happy People av den unge ukrainaren Aleksandr Shapiro handlar om två vänner som utmana varandra med omöjliga zenbuddistiskt inspirerade uppgifter. Båda är levnadströtta gangsters i Ukrainas undre värld. En melankolisk film om samhällsupplösning och vilsenhet, där vänskap och ett sökande efter värde blir en sorts räddning. Mechilot av den isrealisk-amerikanske regissören Udi Aloni handlar om en soldat som blir galen när han av misstag har skjutit en palestinsk kvinnas dotter, samma kvinna som han bara dagar tidigare dansat med på ett diskotek. Senare i New York blir han kär i en palestinsk flyktingkvinna. I förälskelsen återfår soldaten sitt traumatiska minne och bryter samman, men förs mot förlåtelse och försoning. Denna märkliga film lyckas med humor och värme som vapen med det omöjliga. På världspremiären applåderade både palestinier och judar för filmen vars kärna rör vid världens kanske mest hopplösa konflikter. Bara detta en stor sak.

Annons

Rekommenderade artiklar

Adolf Hitler, nazismen och ondskans vardagliga charm

Den tyska filmen Der Untergang är en tysk storsatsning som kommer till Sverige inom kort. Den visar Hitlers sista veckor i bunkern, och har för första gången visat Hitler som en människa och inte som ett odjur. Den väcker starka känslor. Här är vad den väckt i mig:

Det måste ha varit helt underbart att vara nazist. Jag har inte förstått det förut. Att in i slutet vara så hängiven en idé om folklig samhörighet. Pliktuppfyllelse och självuppoffring gör inte bara en själv till en bättre människa. Genom att förinta sina mindervärdiga fiender förbättrar man mänskligheten för evigt.

Stockholms Fria

Popkomm - musikmässa i Berlin

Krisen i musikbranschen är en möjlighet för mindre bolag och kreativa utbrott. Känslan av att de stora är osäkra - flera av de riktigt stora bolagen höll sig borta från årets Popkomm - gör att de små övertygade kreativa bolagen ser sin chans.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu