Fördjupning


Christo Burman
Fria.Nu

Arbetslivet osynligt i svensk film

Filmer om arbetare hör inte längre till vanligheterna på den svenska biorepertoaren. För att råda bot på detta och också visa på olika aspekter av det moderna arbetslivet, har Göteborgs filmfestival i år ägnat en hel festivalsektion - både dokumentärer och spelfilmer - åt 'Working Class Heroes'.

Det är kännetecknande för de flesta av dessa filmer att de utspelas antingen i skuggan av en allestädes utbredd arbetslöshet eller i arbetslivets högre sfärer där allt bygger på ett (o)naturligt urval. Den mest underhållande av filmerna är gjord av den gamle mästerregissören Costa-Gavras som debuterade redan under franska nya vågen och för femte decenniet i rad ägnar sig åt bitande samhällskritik på bio. Costa-Gavras senaste film The Ax kretsar kring Bruno (mästerligt porträtterad av José Garcia) som efter femton år blir uppsagd från sitt jobb. När tiden går och han inte lyckas hitta något nytt arbete, växer desperationen och Bruno bestämmer sig för att fylla sin tid med att ha ihjäl sina mest kompetenta konkurrenter.
Det är en drabbande skildring av vårt samhälle, där människor går sysslolösa och i turbokapitalismens virvlar blir alltmer pengaberoende.

Den spanska arbetslivsthrillern The Grönholm Method är en annan pärla som även den visar på de psykologiska och moraliska påfrestningar det medför att arbeta i den multinationella företagsvärlden, framför allt med siktet inställt på en karriärstege. Titeln syftar på en metod som används för att tillsätta en man/kvinna på en åtråvärd post och som i korta drag går ut på att spela ut de arbetssökande mot varandra. Resultatet blir en sorts management-Robinson där rivaliteten framhäver kombattanternas allra sämsta sidor.

Men vad händer då med tungt kroppsarbete i vår allt mer digitala, skärmförsedda, pixliga värld? Är det på väg att försvinna eller blir det bara osynligt?
Den hyllade österrikiske dokumentärfilmaren Michael Glawogger undersöker denna problematik i Workingman"s Death genom att besöka fem olika platser i världen: kolgruvorna i Ukraina, en indonesisk svavelgruva, ett slakteri i Nigeria, en pakistansk fartygsskrot och kinesiska stålverk - i stark kontrast till ett tyskt smältverk.
Frågorna är inte alldeles enkla att ställa och än svårare att besvara, men icke desto mindre oerhört nödvändiga - filmen blir till en poetisk betraktelse tillika subjektivt präglad undersökning av varför ett begrepp som arbetarklassmedvetande mist sin mening under det nya millenniet.

Avslutningsvis kan det vara bra att rikta blicken mot svensk film som traditionellt varit bra på att lyfta fram både den lille arbetaren och massans styrka men som på senare år fjärmat sig från denna kanon. Själva arbetarfilmssektionen innehåller ingen svensk film och ska man titta bland de nya svenska filmerna på festivalen är det endast genom att blicka bakåt som man kan se människor ha ett arbete - oavsett om man då avser en retrovåg (till exempel Om Gud vill) eller återkomsten av pensionerad arbetskraft (som i Vikarien).
Kanske kan frånvaron av arbetare i svensk film också ses som en varningssignal till ett samhälle och en västvärld där arbetslösheten alltmer framstår som ett olösligt problem.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Filmfestensom överträffar sig själv

Nordens största filmfest äger rum i Göteborg. Den gångna helgen invigdes Göteborgs internationella filmfestival för 29:e gången i ordningen och så här en vecka senare råder det ingen tvekan om att Nordens största filmevenemang än en gång överträffat sig själv - 11 dagar, över 100 000 besökare, 450 filmer, 50 seminarier, Guldbaggegala och branschmarknad talar sitt tydliga språk. Men det är framför allt spetsen på de utvalda filmerna och deltagarna som imponerar.

© 2024 Fria.Nu