Fördjupning


Sara Eriksson
Fria.Nu

Motståndsmyller fyller anarkistisk bokmässa

- I LIVE HERE! Where"s the riot? En kvinna i trettioårsåldern vänder sig med blixtrande ögon mot poliserna utanför The Resource Center på Holloway Road i London. Kravallpoliser har ställt upp sig i två led på båda sidorna av byggnaden och spärrat av gatan, som polisen nu tömmer på människor. Årets anarkistiska bokmässa är avslutad.

Lördagen den 22 oktober hölls The Anarchist Bookfair på London Voluntary Sector Resource Center i norra London. Vid ingången möts besökarna av två kvinnor, som håller i program för dagens mässa och varsin plasthink med orden 'Please, we need donation'. Utanför blåser det och är svalt, molnen rör sig snabbt över Londons oktoberhimmel. En stad där man ofta, om man bara höjer blicken en aning, ser rakt in i en övervakningskamera.

På åttio bokbord distribuerar flera socialistiska och anarkistiska grupper nyhetsblad, böcker, tidningar, tidskrifter, t-shirts och informationsblad om sig själva och sina åsikter. Nästan alla t-shirts, också de som bärs av besökarna, har ett tryck som uttrycker en åsikt. 'Democracy we deliver', under en bild på

ett bombflygplan. 'Respect Authorities' med bild på en kravallpolis. '9/11 is a lie'. 'Stop Racism'. Det säljs vegetariska skor och kaffe som producerats av zapatisterna i Sydamerika. Innanför ingången i rummet till höger sitter en stor träskiva täckt av tyg med hundratals små märkesknappar.

Bokmässan är den tjugofjärde som hålls sedan 1983 och enligt vissa den största sammanslutningen för anarkister i världen. Martin Peacock var med och startade den första Anarchist Bookfair och har hållit den minst en gång om året sedan dess.

- Jag hade en idé, vi gjorde en liten bokmässa och sedan dess har den långsamt vuxit. Nu finns det anarkistiska bokmässor över hela världen. Det gillar jag, säger han.

- Bokmässan arrangeras av en liten grupp människor, sammanlagt fem personer. Inez och Cornelia i informationen, jag och min son Max som flyttar bord och Norman som står för filmvisningen. Sen är det många fler som hjälper till.

Trots att bokmässan flyttat till större lokaler är det fullsatt. När vi kommer in på förmiddagen, tjugo minuter efter öppnandet klockan tio, är det ganska gott om plats mellan bokborden, men senare under dagen tar man sig nästan inte fram bland alla människor. Man trängs och svettas. Där finns människor i alla åldrar, ungdomar, föräldrar med små barn, medelålders och äldre. Martin Peacock beräknar över tretusen besökare i år.

- En icke-anarkist sa att det var för välorganiserat för att vara en anarkistisk bokmässa. Det fick mig att börja skratta, säger Martin Peacock. Anarkism handlar inte om frånvaro av organisation, utan om frånvaro av hierarki.

Till höger innanför informationen finns Freedom Bookshop representerad, Englands äldsta distributör av anarkistiska böcker och den största anarkistiska bokhandeln där. En gammal man med långt skägg och tjocka glasögon köper boken Anarchism av George Woodcock. Bredvid Freedom står ett bord med begagnade böcker under ett plakat med texten 'Used and remaindered books'. Cooking with Ganja och Vegetarian Britain finns bland titlarna. Andra grupper på mässan är Indymedia UK, Workers Socialism, A-books och Anarchist Black Cross.

Från Sverige deltar Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) med ett bokbord. Bakom det sitter Christer Forsberg, redaktör på SAC:s bokförlag Federativs. Trots att alla böcker han har med är skrivna på svenska har ett tiotal böcker sålts.

-Vi har sålt bra, folk som inte kan svenska har också kommit hit och köpt våra böcker. Och det har varit roligt att knyta kontakter, säger han.

Flera seminarier hålls under dagen, om bland annat erfarenheterna från demonstrationerna och aktionerna under G8-mötet i Gleneagles i somras och de protester som organiserats mot införandet av id-kort i Storbritannien. På No Borders berättar en kvinna och en man om hur de blivit behandlade efter att ha flytt från Zimbabwe till England. Om hur de suttit fängslade i väntan på besked om uppehållstillstånd och om lögnerna som förnekar det höga antalet självmord bland människor som väntar på besked.

Några av filmerna som visas är SchNews at Ten, Globalisation och McLibel: The postman and the gardener who took on McDonalds. SchNews bildades av en grupp människor i ett ockuperat hus i Brighton för elva år

sedan. Sedan 1994 har de gett ut ett nyhetsbrev en gång i veckan, där de rapporterat från aktioner och protester. Från vägprotester som M11 och Reclaim the Streets till de stora anti-kapitalistiska demonstrationerna runt om i Europa. Filmen Globalisation handlar om massmedias roll under det så kallade kriget mot terrorismen och McLibel om yttrandefriheten i en tid då multinationella företag blivit starkare än länder.

Chris kommer från Denver, Colorado. Han är lång och mager. Han bär en vit t-shirt med ett bleknat svart tryck: en knuten näve som håller en radiomast: 'Free speech. Take it back!'

På ett kafé i närheten av bokmässan säger han att han kom till London i början av sommaren för att delta i demonstrationerna mot G8-mötet i Glen-eagles. Han berättar om vad poliserna sa till honom vid den första avspärrningen av staden.

- Försöker du ta dig igenom här slår vi dig med batonger. Försöker du ta dig igenom den andra spärren tar vi fram tårgas och vattenkanoner. Vid den tredje spärren står amerikanerna, försöker du ta dig igenom där skjuter de dig.

Klockan fyra talar Dorothy Rowe, psykolog och författare, inför en fullsatt lokal. Alla stolar är upptagna, folk sitter på golvet.

Dorothy Rowe drar paralleller mellan politik och psykologi, hur staten skapar lidande och mental ohälsa bland sina medborgare. Hon pratar om hur makt blivit ett absolut begrepp.

- Redan som barn lär vi oss att vissa människor har makt och andra inte. Maktbegreppet blir en absolut sanning, som formar sättet vi tänker på och styr vårt handlande senare i livet. Men makt är bara ett abstrakt uttryck, det är en idé i huvudet på människor. Om vi anser att en person har makt, har han makt. Annars är han maktlös. Vi låter personer eller organisationer få bestämma över oss för att vi tror att de kan såra oss eller ta hand om oss. Vi blir inte fria förrän vi tar makten över våra egna liv, säger Dorothy Rowe.

Hon får kritik av en fysiker i publiken. Han säger att om hon vill se hur makt fungerar kan hon titta på hur det går till att klyva atomer och sedan försöka att ifrågasätta den kraften. Makt bygger i många fall på fler faktorer än tankar, menar han. Ekonomi, till exempel. Och våldsmonopol. Då Rowe svarar att detta nog handlar om en annan typ av makt ber han henne att byta ut sitt maktbegrepp.

I mässhallen sprids ett flygblad, som ställer samma fråga som många i Storbritannien diskuterar: 'War on terror or war on freedom? The capitalist system means permanent war and violence everywhere, and until it is de-

stroyed there will be no peace. Refuse their fear - Reject their control.' Innebär förändringarna i samhällets befogenheter ett krig mot terrorismen, eller ett begränsande av medborgarnas yttrandefrihet?

Section 44 under den 'terroristlag' som kom år 2000 tillåter polisen att stoppa och visitera vem som helst inom ett speciellt område. Den används mot människor som deltar i anti-krigsdemonstrationer och anti-kapitalistiska demonstrationer. Polisen använder sig även av Anti-Social Behavior Orders, så kallade ASBOs, där det att hålla ett plakat eller att bara vistas inom ett speciellt område kan innebära att man blir gripen. Polisen har här också rätt att lagra personupp-gifter, fingeravtryck och DNA. Aktivister och föreningar, bland annat organisationen Liberty som arbetat för mänskliga fri- och rättigheter i England sedan 1939, säger att rätten att protestera är en avgörande del av det politiska livet, med en stark förankring i brittisk historia, och att den rätten måste försvaras.Ett seminarium hålls

av några som arbetar för SchNews, Rough Music och Pork-Bolter. Sammanlagt elva personer diskuterar hur man enkelt kan producera ett nyhetsbrev, hur man nästan utan budget visar på vad som händer i området där man bor. Julie är en av dem som trycker upp Pork-Bolter i Sussex varje vecka, ett nyhetsblad på två A4-sidor. Senare sitter hon med oss ute på trottoaren. Vi pratar om hur samhället ser ut i England.

- Jag tror övervakningskamerorna är en reaktion på de omfattande protest-erna här. Mayday den 18 juni var väldigt effektiv, människor tog över gatorna. Det var vårt sätt att säga: Vi är här och vi är emot er! Nu är vårt land det kameratätaste i Europa, till och med Berlusconi har färre, säger hon.

Storbritannien, med fyra miljoner kameror, är den mest övervakade nationen i världen. Bor man i London filmas man i genomsnitt trehundra gånger om dagen.

- Regeringen har genom den så kallade Terrorism Bill beslutat att om jag vill organisera en demonstration utanför en viss butik som jag anser förtrycker en viss grupp människor kan de tvinga mig att ha den femhundra meter längre ner på gatan istället. Dessutom måste jag skriva på ett papper där jag tar på mig ansvaret för allt som sker i samband med demonstrationen. Om någon blir skadad blir jag betalningsansvarig. Det gör förstås att man inte förvarnar polisen om en demonstration, och då kallar de hela demonstrationen olaglig. Hon pratar snabbt, vill berätta om mycket och gestikulerar med händerna.

— I dag måste man, om man är fler än två personer på samma plats och därmed en 'sammanslutning', ha ett tillstånd. Det är det mötet i morgon kommer att handla om.

Söndagen den 23 oktober hålls en konferens - Freedom to Protest - i samma byggnad som bokmässan. Där kommer man att diskutera den allt hårdare antiterrorlagstiftningen, som innebär att människor stoppas och arresteras utan att ha gjort sig skyldiga till brott.

- Skälen till övervakningen har samma grund som nyhetsbevakningen av fågelinfluensaviruset, nämligen att skrämma folk. Staten vill få dig att tro att du behöver kamerorna, vaccinet eller vad det nu är. Utan dessa riskerar du att dö. Staten kommer att rädda dig. Övervakningen spelar in dig och det du gör, även om du bara är ute och handlar eller går på gatan. Till och med hemma kontrollerar de dig, genom digital-tv-boxarna som spelar in vilka program du kollar på.

Vi frågar henne vart hon tror att vi är på väg, vad övervakningen och kontrollen kommer att leda till?

- Kontrollen beror på deras rädsla för oss. Oljan kommer snart att ta slut och när den gör det kommer kaos att utbryta. Transportmedlen stannar, fabrikerna stannar, nästan allt du köper i affären är beroende av olja på något sätt. Staten vet att när människors vardagliga liv drabbas, när deras barn inte längre kan få mat eller sjukvård, när köerna till affärer och sjukhus blivit enorma, då kommer människor att agera. Staten och regeringen förbereder sig inför detta genom att bygga ut övervakningen. När kaoset utbryter kommer de att vara beredda med ett omfattande kontrollsystem, säger Julie.

När människor packar ihop årets bokmässa och böcker och tröjor läggs ner i lådor och pappkartonger, hörs plötsligt tjutande sirener och människor som skriker 'let them go' utanför. Klockan är 19.02. Där ute har kravallpoliser spärrat av gatan på båda sidorna av ingången, liksom all trafik på Holloway Road: fyra filer i båda riktningarna. Ett femtiotal poliser är där.

Människor på gatan säger att några har blivit gripna utanför puben Coronet som ligger vägg i vägg med Resource Center.

- Polisen har antagligen varit alldeles utom synhåll, bara väntat på att något skulle hända, säger en tjej.

Några försöker föra ett samtal med polisen, som sammanbitet håller undan dem med händerna. Någon gråter. Mammor och pappor föser sina barn framför sig till den motsatta sidan av vägen. En hink med rosor har täckts över med ett gult tyg och lämnats ensamma på trottoaren.

På ena sidan räknar jag till fem razziabussar och kanske det dubbla antalet polisbilar. En glasflaska krossas. Hundskall. Annars är det lugnt. Inget upplopp. Sedan hörs ett tjutande och några hårda smällar - någon avfyrar fyrverkerier. Explosionerna är blåa som blinkande sirener mot den svarta himlen och efteråt lägger sig ett moln av rök och krutlukt över Holloway Road.

På programmet från årets mässa finns en önskan från arrangörerna: Vi behöver inte större bokmässor. Vi behöver en ny värld! Detta kommer dock sannolikt inte att förändra det faktum att The Anarchist Bookfair kommer att fortsätta växa.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu