• Väpnad kamp mot terrorismen verkar endast leda till mera våld
Göteborgs Fria

Krig mot terrorismen - en återvändsgränd

Gång på gång har det USA:s och storbritanniens kriget mot terrorismen gynnat grupper som al-Qaida. Aldrig tidigare har några enskilda fanatiker lyckats provocera fram så mycket våld som de islamistiska terroristerna.

Maj 1972. Attentaten avlöser varandra i den västtyska förbundsrepubliken. Den 12 maj exploderar flera bomber i polishögkvarteret i Augsburg och fem polismän såras. Senare samma dag exploderar ytterligare en bomb intill statliga kriminella undersökningsenhetens kontor i München, ingen skadas men den materiella skadegörelsen är omfattande. Den 15 maj sprängs den federale åklagaren Wolfgang Buddenbergs bil i luften, hans fru skadas, men Buddenberg själv undkommer oskadd. Den 19 maj detonerar två bomber inne i tidningskoncernen Springers kontorhus i Hamburg och sjutton personer såras. Senare under dagen detonerar en kraftig bomb vid det amerikanska arméhögkvarteret i Heidelberg, två döda och flera sårade.

Attentaten är en del av Röda arméfraktionens terrorkrig mot den tyska staten. Med bomber, riktade mord och anlagda bränder vill den lilla gruppen runt Andreas Baader och Ulrike Meinhof uppnå två mål: man vill provocera den västtyska statsmakten och få den att reagera med övervåld och på så sätt tvinga statsapparaten att visa sitt 'fascistiska ansikte'. Först därefter, resonerar medlemmarna i gruppen, kommer arbetarna att inse vilken förljugen värld de lever i och gemensamt ställa sig bakom den revolutionära rörelsen.

Trots att centralfigurerna och gruppens kärna grips en efter en under 1972 fortsätter terrorn under hela 1970-, 80- och början av 90-talet.

Men strategin är ett misslyckande. Den västtyska statsapparaten utvecklas aldrig i fascistisk riktning. Istället förefaller uppslutningen kring det politiska systemet bara stärkas. Några arbetarrevolter utbryter aldrig. Inte ens när gruppen trappar upp terrorkriget i mitten på 1970-talet.

Där de västtyska terroristerna misslyckades i sitt uppsåt verkar dagens islamistiska terrorister att ha lyckats. De terrordåd som de senaste åren tillskrivits olika islamistiska nätverk, som attentaten i New York, Moskva och London, har framkallat kraftfulla reaktioner.

Efter attackerna mot New York och Pentagon i september 2001 har USA attackerat Afghanistan och Irak, byggt upp ett omfattande fängelsesystem över hela världen och fördjupat sitt samarbete med flera tvivelaktiga regimer. I Ryssland har Putin, med hänvisning till terrordåd utförda av Tjetjener, fortsatt det brutala kriget i Tjetjenien. Och i Storbritannien har premiärminister Tony Blair deklarerat att säkerhet går före mänskliga rättigheter.

Särskilt USA:s regeringen och den amerikanska militären har gång på gång spelat terroristerna i händerna. Övergreppen på fångar i Abu Ghurayb-fängelset, skändningen av koranen på Guantánamobasen och det stora antalet civila som dödats av amerikanska och brittiska soldater i Afghanistan och Irak har varit propagandasegrar för islamisterna. För den som vill rekrytera nya soldater i kriget mot USA är det i dag lätt att peka på dessa händelser och säga: 'Titta, vad var det vi sa, det här är vår fiende, det är så de ser på oss, det är så här de behandlar oss.'

I den nyutkomna boken Zarqawi - al Qaidas andra generation skriver den jordanske journalisten Fouad Hussein att just detta var de islamistiska terroristernas mål med attackerna den 11 september. Nätverket kring Usama bin Ladin ville provocera USA att starta krig mot den muslimska världen och därigenom 'väcka' muslimer världen över (Boken bygger till stor del på intervjuer med personer i terroristledaren al-Zarqawis närhet. Finns än så länge bara på arabiska, men i de senaste numret av Der Spiegel refereras innehållet).

Inom Röda arméfraktionen väntade man ständigt på reaktionen. Varje nytt attentat skulle bli den slutgiltiga provokationen som skulle framkallade statens ohämmade repression och därmed 'väcka' arbetarna ur sin välfärdsslummer.

När reaktionen uteblev marginaliserades terroristerna snabbt. I början av 1990-talet fanns endast spillror av Röda arméfraktionen kvar. 1993 inträffade den sista våldsamma uppgörelsen mellan den tyska staten och Röda arméfraktionen på en järnvägsstation i delstaten Mecklenburg-Vorpommen i före detta DDR. Exakt vad som hände är fortfarande oklart, men två personer miste livet, polismannen Michael Newrzella och Wolfgang Grams, medlem i Röda arméfraktionen. Ytterligare en terrorist, Birgit Hogefeld, greps och åtalades för mordet på polismannen och ett antal dåd utförda under 1980-talet.

Under rättegången tog Birgit Hogefeld avstånd från sitt tidigare liv och hon sa att kampen alltmer kommit att likna den brutala makt man velat bekämpa. Nu var det dags, menade Birgit Hogefeldt, att avsluta terrorverksamheten. En åsikt uppenbarligen delades av 'kamraterna' inom Röda arméfartionen.

I dag strömmar unga män till den militanta islamismen. Orsakerna är självfallet många och ibland svårbegripliga för en utomstående. Men en sak förefaller säker: försöket att bekämpa den moderna terrorismen med våld verkar vara en återvändsgränd.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Alla medelklassens stora städer

I Bor vi i samma stad? Om stadsutveckling, mångfald och rättvisa presenterar ett antal forskare, stadsplanerare och arkitekter sina perspektiv på livet i staden.

Göteborgs Fria

Sveriges förhållande till orienten

I Orientalism på svenska skriver några av Sveriges främsta skribenter om den samtida orientalismen, om vår egen syn på arabvärlden och »österlandet« - men även om arabvärldens syn på västvärlden.

Göteborgs Fria

Vår tids Berlinmur

Kanske kommer det en dag, när bitar av muren som skär genom Västbanken säljas som souvenirer på turistmarknaden. Små bitar av betong, inpackade i plast och försedda med intyg som garanterar att just denna bit är äkta vara.

Göteborgs Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2024 Fria.Nu