Mer politik än politisk teater på Guantanamo
Jag känner mig kluven när jag ska skriva recensionen om föreställningen Guantanmo som nyligen hade premiär på Stockholms Stadsteater i Eva Bergmans regi. Jag ställer mig frågan om innehållet kanske är viktigare än den konstnärliga visionen.
Efter Michael Frayns pjäs Demokrati fortsätter Stadsteatern här att diskutera demokratibegreppet. Hur långt får ett land som kallar sig demokratiskt gå för att skydda sig självt? När upphör en demokrati att vara just det den försvarar?
På den amerikanska flottbasen Guantanamo, belägen i sydöstra hörnet av Kuba, sitter över 600 människor fängslade utan alla grundläggande mänskliga rättigheter. De har inte anklagats för något brott eller fått sin sak prövad i domstol.
Pjäsen, som hade sin urpremiär i London i maj 2004, berättar om några män som greps på väldigt lösa grunder efter den förvirring som rådde efter den 11 september och USA:s invasion av Afghanistan. De råkade alla befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. En man med rötter i Afghanistan återvände till sitt hemland för att starta en skola; en annan är irakier som reste till Gambia för att driva ett jordnötsföretag tillsammans med sin bror; den tredje är en student från Manchester som hade åkt till Pakistan för att studera islam och som talibanerna anklagade för att vara en brittisk spion. Mellan varven intas scenen av politiker, advokater och politiskt sakkunniga. Även USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld dyker upp. Texten, som är baserad på muntliga vittnesmål, är en dokumentär sammanställning av ihopklippta monologer och citat snarare än en dramatiserad historia.
Det enkla men verknigsfulla scenrummet skapat av Sören Brunes består av stålbur stående på en rund cirkel täckt av sten och grus. Spridda stolar står uppställda längs väggarna. Fonden har blivit till ett slags minnesmonument med namnen på de inblandade.
Problemet är dock att det som visas är mer politik än politisk teater. Jag undrar varför författarna har valt ett forum som teater och inte något mer passande medium. Speciellt första akten är statisk och griper tyvärr inte tag. De redovisande partierna som framförs av advokater och politiskt sakkunniga. blir ibland övertydliga, pedagogiska och även moraliserande. Mitt sällskap som är upprörd över USA:s agerande somnade. Även jag började känna mig sömnig.
I en intervju i Teatertidningen nr 5/04 säger Eva Bergman att man har fört diskussioner kring om man skulle lägga pjäsen på det personliga planet. Jag tror att det hade varit mer effektivt att låta fångarnas egna berättelser tala för sig själva och därmed på ett mer indirekt sätt ta upp begreppen demokrati och rättsstat. Att lämna något till publikens egna tankar och fantasi.
Men vissa ögonblick under föreställningen etsar sig dock kvar i minnet i sin isande innebörd. 'De är fängslade på obestämd tid' säger skådespelaren Fares Fares i slutet till publiken och tittar på oss uppfordrande en lång stund innan han lämnar scenen.
Guantanamo
Regi: Eva Bergman
Scen: Stockholms stadsteater