Fackföreningsrörelsen protesterade, men gav ändå medhåll att något måste göras. Mobilisering och politiska strejker var långt borta. Snarare hördes retoriska mummel, att reformen hade nackdelar, men trots det kunde bli bra i alla fall, och snart ebbade demonstrationerna ut.

Allt sedan återföreningen 1990 har Tyskland haft problem med massarbetslöshet. Över 4,5 miljoner, lite mer än 10 procents arbetslösa, om man ser till hela Tyskland. Men arbetslösheten är mer än dubbelt så hög i forna Östtyskland som i gamla Västtyskland. Det är därför man nu ser sig tvungen att spara på kostnaderna för de två miljoner långtidsarbetslösa och en miljon socialbidragstagare.

Efter årsskiftet talar tidningsrubrikerna om kaos och om miljoner i extra kostnader i stället för besparingar - men det är inte här man ser priset för reformen.

Priset ses i ansiktena på dem som drabbats. Människor fullständigt upplösta av oro, då de inte har en aning om hur de ska klara sig, eller vad som väntar dem.

Här två berättelser, av tusentals möjliga.

Vera är 30 år, trebarnsmamma och arbetslös akademiker. Hon berättar snabbt och är utom sig av oro:

- Det går inte. Vår lägenhet. De kommer att säga att den är för stor. De kommer att tvinga oss att flytta. De kommer inte ta över hyresskulderna vi har för att socialen inte har betalat ut som de ska de sista månaderna före omställningen. Vi har inte betalt tre hyror nu. Vi kan bli vräkta efter två.

Oron för lägenheterna delas av många. För att få den nya formen av socialbidrag ska man bo i en 'lagom lägenhet'. Är lägenheten för stor får man flytta, eller vara utan bidraget till hyran.

Det har inte gått att komma i kontakt med de sociala myndigheterna i Friedrichshain i Berlin sedan i november. Socialarbetarna är begravda i berg av ansökningar till den nya så kallade ALG 2, förkortningen för Arbeitslosengeld 2, så kallas den nya formen av socialbidrag för arbetsföra långtidsarbetslösa.

- Först gick jag till socialens nya nödmottagning, men där fanns det ingen, de hade redan flyttat till nya lokaler, berättar Vera.

- På nya inskrivningsstället var det en otrolig kö. Där blir jag bara ivägskickad till det nya jobbcentret, så kallas a-kassan nu. På jobbcentret säger de att de inget har att göra med ansökningarna till socialen som lämnats in före årskiftet och att inget betalats ut på två månader, inte är deras fel.

Vera berättar om hur mer än fyra timmar gått åt till att bli skickad än hit än dit, med sin tremånaders son på armen, utan att någon vet var papperen som hon skickade för två månader sedan är .

Något nödutbetalningssystem finns inte längre. Stämningen på jobbcentret och socialen skiftar mellan kaotiskt absurd till hjälplös och aggressiv. Lokalerna är överfulla, personalen alltmer retlig och överarbetad. På Berlins arbetsförmedlingar står nu privata vaktbolag för säkerheten, efter våldsutbrott av desperata människor och demonstrationer.

- Det som oroar är att ingen har riktigt klara besked och så fort det blir minsta tvekan blir man iväg skickad.

Efter en veckas ringande och flera besök, kommer Vera fram till en handledare. Handlingarna som har varit ifyllda sedan månader går inte att hitta bland bergen av papper.

- Helt absurt blir det när handläggaren är överens med mig, och att han sedan måste sitta och överlista dataprogrammet för att få utbetalningen att fungera.

Misstagen med Veras papper är inte ett enskilt fall utan ett av tusentals. Svårigheterna med det nya ALG 2-bidraget märks överallt. Till exempel måste samtliga handläggare logga in på en server i Nürnberg, som beräknar och sköter utbetalningsordern. Systemet kollapsar flera gånger om dagen, ibland är servern utslagen i flera dagar när trycket är för stort.

- På jobbcentret var det en aggressiv stämning, fortsätter Vera.

- Helt nya lokaler, helt nya datorer, allt gjort för de anställda och en massa snygga skyltar där det står 'kundrådgivning'. Jag är alltså officiellt kund hos jobbcentret, men i själva verket fortfarande beroende bidragstagare som kan behandlas hur som helst. Och det blir kvar är en känsla av hjälplöst beroende, där ingen ger klara besked.

Katrin L, är 31 med en tvåårig dotter och gravid igen, utbildad veterinär men får inte arbeta som veterinär under graviditeten, och är därför socialbidragstagare:

- Fyra timmars väntan.

- Och nej, min ansökan visste ingen var den var. Det värsta är att de inte kan säga något om sjukförsäkringen. Om de övertar betalningen för de månader jag inte kunnat betala avgiften. Blir jag sjuk nu eller min dotter sjuk, vad gör jag om jag åker ut ur försäkringen?

I Tyskland betalar man drygt 14 procent av sin lön till sjukförsäkringssystemet. Minsta bidraget ligger kring 150 euro i månaden.

Katrin Ls man arbetar utomlands. Han har bil för att han måste komma till jobbet. Kommer nu hans inkomst att räknas som för hög? Trots att den dubbla bosättningen gör att de ligger långt under normen för socialbidrag.

Någon säkert besked får hon inte, men hjälp med hyran.

I tidningarna står det ständigt om nya fall. Folk som inte fått några pengar på flera månader, där deras akter försvunnit, där ingen vet vem som har ansvaret för dem.

Att lyssna på deras berättelser och se hur oron kryper in i ansiktena, se hur de börjar skämmas, att de inte har ordning. Kraven de ställer krymper, det gäller att klara sig. När man inte säkert vet vilka rättigheter man har blir man tacksam för vad man får.

Värst är oron för barnen. Den största enskilda gruppen socialbidragstagare är ensamstående med barn, och de är i de flesta fall arbetsföra. Välgörenhetsorganisationer har beräknat att efter reformen ytterligare 1,5 miljoner barn kommer att leva i vad som betecknas som fattigdom.

Det är den europeiska fattigdomens ansikte som börjar bli tydligt här. Där ansvaret för fattigdomen lastas över på individerna. Strukturerna som skapat arbetslösheten tycks däremot vara omöjliga att reformera.

Det otäcka är inte reformen Hartz IV. Det verkligt otäcka är att man får en aning av desperation, och förvirring, när man talar med de drabbade, en antydan om att massor av människor dras ner i allt djupare fattigdom. Och att det alltid sägs vara deras eget fel.

Berlin har 17 procents arbetslöshet. Här finns 240 000 arbetssökande, varav 25 000 ungdomar under 25 år. I Berlin och Brandenburg finns över 30 arbetssökande på ett ledigt arbete.

Som ALG 2-tagare måste man ta ett anvisat arbete. Annars kan man förlora upp till 30 procent av den grundersättning på 345 euro för västtyskar och 331 euro för östtyskar som betalas ut.

Reformen visar med all tydlighet en större social kyla i Tyskland. Det anses att ALG 2 är behovstäckande, endast till det som krävs för att överleva. Men det gamla socialbidraget hade alla medborgare rätt till existensminimum. Nu drar man 30 procent på det om man inte tar anvisat arbete. En miljon socialbidragstagare och två miljoner långtidsarbetslösa får ALG 2. Tidigare fick man tjäna lite extra, utan att det helt drogs av från socialbidraget eller arbetslöshetshjälpen, men det är slut med detta nu.

I stället kommer 1-euro-jobben. Här får välgörenhetsorganisationer och offentliga sektorn ett enormt inflytande. De kan erbjuda jobb 'för allmännyttan' för 1 euro i timmen som bidragstagaren får plus ALG 2, det vill säga betald hyra och grundbidraget på cirka 350 euro. En hel del slutar att deltidsjobba på den normala arbetsmarknaden för att i stället ta skattesubventionerade 1-eurojobb. Hur detta ska skapa normala jobb, och hur denna åtgärd ska öppna vägen tillbaka till den normala arbetsmarknaden är det ingen som riktigt kunnat förklara än. Det sägs tydligt från arbetsköpar- och fackföreningshåll att 1 euro-jobben inte får konkurrera ut vanliga arbeten. Men redan har rapporter kommit från kommuner och universitet, som använt 1 euro-jobbare i stället för vanlig arbetskraft, i brist på pengar och i strid med intentionerna.

För en del långtidsarbetslösa är säkert ett

1 euro-jobb tillsammans med ALG 2 bra. Att gå upp på morgonen, kratta löv eller sopa gator, är också att träffa folk och få en dyngsrytm och knappt 200 euro mer i månaden för att arbeta heltid.

Samtidigt finns varken semester, kollektivavtal, eller möjlighet att säga upp sig, på samma sätt som på den vanliga markanden. Det är 1 euro jobbens svarta pedagogik: tro inte att du har några rättigheter, vi kan ta ifrån dig det du behöver för existensen om du inte gör som vi säger. Och när du precis har vant dig vid en arbetsrytm igen är de sex månadernas tillåten tid för 1-euro-jobben över. I medierna frågas endast om reformen kommer att lyckas eller inte. Få förväntar sig att det hela ska ge fler jobb, möjligen stora besparingar, så att man har råd med skattesänkningarna. Myndigheterna räknade med att 25 procent av alla ansökningar för att få ALG 2 skulle avvisas då ens partner och ens föräldrar nu har en större försörjningsplikt. Det har visat sig att det är mindre än 5 procent som tjänar för mycket. Följden: det fattas över 6 miljarder euro till kommunerna som ska betala ut ALG 2.

Det Hartz IV lyckas med är att sprida osäkerhet och skräck bland de allra fattigaste. Och att öka avståndet mellan de som tillhör, och de som inte tillhör den vanliga reglerade arbetsmarknaden. Det är inte längre tänkt att man vid arbetslöshet ska kunna garanteras en viss standard utifrån vad man presterat tidigare. Man ska i stället lära sig att vara tacksam för att man får existensminimum, och att arbete är något som handlar om tvång, för 1 euro i timmen. Om man råkar vara fel - ensamtående med barn, för gammal eller bo i det forna DDR - så är det ens eget fel.

Vilket samhälle man får i framtiden, är inte längre så många som frågar sig, det får marknaden sköta, och tillväxten - när den nu kommer.