Idrott handlar i grund och botten mycket om att försöka nå och överskrida gränser. När en idrottsman eller -kvinna nått en viss nivå i fråga om skicklighet, styrka eller uthållighet vill han eller hon i regel se om det går att komma ännu lite längre. Det är mycket mänskligt, som jag ser det. Sannolikt är det en likartad nyfikenhet som legat bakom upptäcksresor och många andra mänskliga bedrifter.

De individer som har begåvats med en oerhört sällsynt talang, och som tillhör världseliten kan ha en ännu något högre ambitionsnivå: att försöka hitta gränser för mänsklig prestationsförmåga.

När det gäller friidrott tror jag att det fortfarande går att förbättra världsrekorden en del. Även om rekorden ter sig otroligt bra - man kan till exempel mäta upp 2.45 på väggen, och när man tittar upp på höjden är det svårt att kunna tänka sig att en människa kan hoppa så högt. Ännu mer fantastiskt ter sig det om man själv testar att hoppa (själv skulle jag i dag kanske klara hälften av ovannämnda höjd).

Men likväl har en människa hoppat 2.45. Och jag tror inte att det är något oslagbart rekord.

Om det är så att gränserna ännu inte nåtts: vad beror det på i så fall? Det har ju tävlats i olympiska spel i över 100 år och såväl idrottare, tränare och forskare har ansträngt sig för att maximera prestationerna.

För att nå resultat i nivå med det som någon människa maximalt kan prestera krävs dels att en extrem

talang föds, dels att denna talang utvecklar sin för-måga optimalt. För att supertalangen ska kunna nå sitt maximum krävs att hon

eller han upptäcker sin talang, får möjlighet att utveckla den och att hon/han finner det mödan värt.

Det är troligt att det i denna stund finns barn med extrema talanger på olika håll i världen. Det finns säkert små flickor och pojkar som har gener att sätta nya fantastiska rekord i olika grenar. Men däremot är det högst osäkert om de någonsin börjar träna friidrott. Detta gäller framför allt de grenar som kräver speciella redskap eller anläggningar. Och de som ändå börjar med sporten i fråga får sannolikt inte optimala möjligheter att utvecklas.

Vi kan till exempel tänka oss en idrottsintresserad flicka från en folk-rik men fattig nation som har potential att som vuxen hoppa 2.20 i höjd. Det finns en mängd tänkbara skäl varför hon inte kommer att göra det.

Där hon växer upp kanske det inte anses lämpligt att flickor utövar sport, det finns kanske ingen som kan lära henne grunderna i höjdhopp i tillräckligt låg ålder och hon kan tycka att en karriär som friidrottare är alltför osäker med tanke på framtiden.

Även om en jättetalang skulle klara alla hinder och ta sig till världs-eliten finns det ytterligare en faktor som motverkar en optimal prestation: viljan att bli mer än bäst i världen. Idrottsstjärnor har nämligen i regel nöjt sig med att bli bäst - det har ytterst sällan hänt att någon stjärna lyft rekorden till en helt ny nivå. Om man tar kvinnlig höjdhopp som exempel kan man konstatera att drömgränsen på 1950-talet var 1.80. Nästa decennium var det 1.90 som gällde och först på 1970-

talet hoppade en kvinna över 2.00. Nu är drömgränsen 2.10, vilket säkert även 1950-talets kvinnor hade potential till (åtminstone om de hade hoppat flopp och använt en mjuk madrass i stället för sandgrop).

I dag är världsrekordet 2.09. Men när kommer en kvinna att sikta in sig på 2.20?