Glädjebesked för Parvin Solimanpour
Efter att ha vistas på Kronobergshäktet i 2 månader och 20 dagar beslutade Utlänningsnämnden i tisdags att Parvin Solimanpour kunde försättas på fri fot. FNs kommission för mänskliga rättigheter har riktat skarp kritik mot Sveriges hantering av ärendet.
Det var en scen fylld av glädje och tårar när Parvin Solimanpour och hennes syster Sidege äntligen kunde krama om varandra, efter flera års kamp mot svenska myndigheter.
Parvins syster Sidege Solimanpour och Asylkommitténs ordförande Anita Dorazio mötte Parvin utanför Kronobergshäktet.
- Äntligen får min syster komma ut i frihet. Det är så skönt att det inte går att beskriva med ord, säger Sidege med tårar i ögonen.
Anita Dorazio har också engagerat sig i fallet:
- Det här var den bästa julklapp jag kunde ha fått. Men egentligen är hela situationen så absurd att jag knappt finner ord. Att en livrädd kvinna ska sitta inlåst på ett fängelse som om hon vore kriminell.
Behandlingen av Parvins ärende är en skam för svensk asylpolitik, menar Anita Dorazio.
Parvin själv tror inte att det är sant.
- När jag fick beslutet förstod jag inte vad det innebar. En polisman fick förklara för mig vad det stod.
Hon hamnade i ett rent glädjerus.
- Jag tappade kontrollen, det var som om all spänning och rädsla bara rann av mig, säger hon.
Parvin har vid flera tillfällen försökt ta sitt liv. Det märks på hennes handleder, som bär spår efter djupa jack från glas- och plastbitar.
Polis har försökt avvisa henne vid tre tillfällen, men samtliga gånger har de misslyckats. Parvin har skrikit, bönat och bett om att få stanna. Poliserna har bundit hennes händer bakom ryggen, samtidigt som fötterna bundits ihop med kardborreband. Vid varje avvisningsförsök har piloterna på respektive plan vägrat att ta med henne.
Parvins advokat Katarina Areskoug säger att det har varit en fruktansvärt påfrestande tid. Trots flera läkarintyg som styrker att Parvin bär på trauman från tiden i Iran har Utlänningsnämnden inte ansett att hon haft tillräckliga skäl för att få uppehållstillstånd.
- Det är befängt, vi har bevis på att den iranska regimen vet att Parvin är på väg tillbaka till Iran. Vi har också bevis som styrker hennes berättelse om att familjen var politiskt aktiv, säger Katarina Areskoug.
I Iran tvingades Parvin se på när regimen avrättade hennes man. Hon flydde med två av parets tre söner. En av sönerna, som är 15 år gammal, sitter fängslad i Iran. Han har fått 15 års fängelse. Parvin har även en dotter kvar i Iran som varnar henne för att återvända.
De två sönerna som flydde med henne till Sverige har inte heller fått uppehållstillstånd. En av dem gömmer sig och den andre sitter fängslad i Grekland.
Beslutet som togs av Utlänningsnämnden i tisdags gav Parvin inhibition. Orsaken till nämndens plötsliga vändning är den skarpa kritik från FNs kommission för mänskliga rättigheter som kom tidigare i veckan.
Beslutet innebär i praktiken att verkställandet av avvisningen har upphävts tills vidare. Inget beslut om uppehållstillstånd har fattats än.
- Vi vågar inte slappna av helt och hållet. Nu ska vi fortsätta kämpa för ett uppehållstillstånd, säger Katarina Areskoug.
För första gången på tre månader åker Parvin hem till systerns familj. Där väntar stor fest.
- Men i natt ska jag sova, för första gången på månader, säger Parvin och ler.