Legendariska Smile 37 år senare | Fria.Nu
  • Brian Wilson under en konsert i Globen 2002. Hade det varit bättre om Smile kommit ut 1967?
Stockholms Fria

Legendariska Smile 37 år senare

Är det här så långt man kan komma? Ett naturligt svar utan eftertanke hade blivit: javisst. Vi hade Good Vibrations-singelns succé i färskt minne när Smile skeppades ut i miljoner exemplar. Tempel restes över Brian Wilson. Men sen då? Hur skulle han toppa Smile?

Ni som levt i villfarelsen att all spännande electronica, neoprogg och garagerock skulle vara nytt kan sluta vifta på svansen. Allt är gammalt och medaljerna är redan utdelade. Guldet gick till en 62-åring som en gång i tiden ledde ett band som hette Beach Boys. För många är i dag den gruppen mest förknippad med sådant som man skyr med alla medel: nostalgi, republikanska partiet och sparkande cheerleaders. Felet är Brians flintskallige kusin Mike Love, som fortfarande turnerar i varje liten redneckhåla. Wilsons status som låtskrivargeni i paritet med Lennon/McCartney fick han redan 1966 då Beach Boys gav ut Pet Sounds. Då var den en missförstådd skiva, idag en av rockhistoriens allra bästa enligt ett otal listgenomgångar världen över. Och då hade de inte fått höra Smile. Jag tror att han behövde de där 38 åren för att coola ner sig, samla sig och invänta nya krafter. Bob Dylan behövde sin 'brutna nacke' vid samma tid. Annars hade han varit tvungen att öka halten kvicksilver i sin skaparkraft för att uppnå den urladdning han åstadkommit med Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde. Janovs primalskriksterapi gav Lennon tid att rensa ut Sgt. Pepper-syran samt att 1970 ge ut sitt mästerverk, John Lennon/ Plastic Ono Band. Ingen av dem slutade med musiken men de kalejdoskopiska merkuriusattackerna hade de lämnat bakom sig. Det kanske hade varit skönt att sluppit barlast som Dylans Selfportait och Saved eller Lennons Some Time In New York City samt Beach Boys Keepin The Summer Alive. I stället kunde de ha tagit ett piller för mycket eller ballat ur helt som Syd Barret. Blivit myter och obefläckade av ålder och misslyckade comebackförsök. Tack, Mark Chapman. Fast missarna blev också till myter och de sammanflätas till en komplex helhet som vid slutrevision bedöms till deras fördel. Kontinuiteten och helheten är alltid starkare än enskilda delar.

Den stora frågan är om skivan Smile lever upp till de astronomiska förväntningar som länge omgett den?

Jag kan bara kapitulera. Trodde aldrig att Wilson skulle kunna knyta ihop säcken. Eller att framförandet skulle kunna vara oantastligt. Musiken är häpnadsväckande: vacker och variationsrik. Konstig och skrämmande. Helt på en egen planet. Egensinnig.

Smile är uppdelad i tre sektioner, eller teman om man så vill. Brians röda tråd i det snåriga idébygget var tonårssymfonier till Gud och 'white spirituals'. Han ville föra musiken till ett andligare plan. En annan länk genom skivan är människans strävan att finna sig en plats i tillvaron, i Wilsons och Van Dyke Parks fall: vetefält och cowboystäder. Americana modell 1800-tal. De två centrala låtarna i det första temat är Heroes and Villains och Cabin-Essence. Båda representerar den mosaikteknik som han utvecklade från Good Vibrations och som här blommar ut i majestätisk fulländning.

Andra temat söker sig inåt mot själen. Musiken träffar hjärtat direkt. Sviten Wonderful, Song for children, Child is father to the man och Surf's up tillhör det absolut bästa han gjort. Kraften och skönheten i ackorden och röststämmorna ger rysningar. Brian sjunger sensationellt bra, speciellt i den svårbemästrade Surf's up, där oktaverna går upp och ner. Den sammanfattar den svåra vandring vi gör i jordelivet. Även om vi famlar i mörker och ondska så finns hoppet bakom nästa våg. Humor, hälsa och de fyra elementen stråkar samman i den sista delen. Under de månader Smile skrevs blev Brian besatt av fysisk hälsa och humorns helande kraft. Vega-Tables, Woodshop song och On a holiday vågar ta ut dessa svängar.

Han plockar fram såg och borrmaskin och låter bandet käka morötter som komp. Sedan blir det allvarligt igen. En rastlös oro präglar luftlåten Windchimes för att sedan explodera i ren och skär Armageddon. Mrs. O'Leary's Cow (eld) är en monoton och hotfull kakofoni av stråkar och fuzzbas. Allt är över. Brian är törstig och längtar efter Blue Hawaii. Han ber för sin själ och hoppas att Gud kan ta från honom eländet.

Det goda har vunnit. Kärleken segrar i Good Vibrations. Vi behöver Smile mer än någonsin. Brian Wilson har levererat. Nu är det vår tur.

Fakta: 

MUSIK
Smile

Författare: Brian Wilson

Skivbolag: Nonesuch/Warner

Annons

Rekommenderade artiklar

Lyckad skåprensning av Wilson

Jag borde komma till sans och inse att Brian Wilson har haft sin plats i solen. Han är tre år från folkpension. Rösten bär inte samma klang tack vare cigarretter och medicin. Jag är en idiot. Vi är idioter som begär för mycket. Snälla, ge oss en ny Pet Sounds, en ny Exile on Main Street... Men den tiden är förbi. Då är då och nu är nu.

Stockholms Fria

Myt eller mästerverk

1966 inleddes mytbildningen. Under dessa år förvandlades den då 24-årige Brian Wilsons liv till en skuggvandring i mentalsjukdom, droger och död. I mitten av 1970-talet låste han in sig i sovrummet med hamburgare och porrtidningar som enda sällskap. Hustrun Marylin begärde skilsmässa. För 22 år sedan vägde Brian 150 kg och de illasinnade slog vad om när han skulle dö.

Stockholms Fria

Nick Drake avslöjar dödens mysterium

En kall natt vaknade jag i vargtimmen med River Man dovt malande i huvudet. En lång och elegant gestalt träder in rummet. Han säger tyst att han har något att berätta. Den långe mannen visar sig vara Nick Drake, engelsk singer/songwriter död sedan 1974. Han gjorde under sin korta levnad väldigt lite intryck i levande tillstånd, men desto större som död. Nick Drakes öde och hans musik är omgärdat av en kult av närmast sjukliga mått.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2019 Fria.Nu