• De privata bevakningsföretagen har tagit över allt fler av polisens uppgifter. Sedan 1995 har säkerhetsbranschen nästan fördubblat sin omsättning.
Fria.Nu

Staten allt mindre intresserad av att skydda medborgarna

Statsmakten drar sig allt mer tillbaka. Från att ha skyddat medborgarnas hälsa och egendom sysslar den alltmer med att skydda sig själv. Medborgarna får sköta sitt eget skydd med hjälp av privata företag. Det skriver Mattias Hagberg i den tredje delen av SFTs serie om brott, straff och trygghet.

Jag har blivit räddare. De senaste åren har en oro och otrygghet smugit sig på som jag inte känt tidigare. När jag går genom stan på natten är jag vaksam och reagerar på alla ljud, jag undviker mörka och undanskymda platser och i mina drömmar har brott och våld tagit plats.

Jag är inte ensam om de här känslorna. Flera undersökningar har de senaste åren visat att vi svenskar överlag har blivit räddare för att utsättas för våld och andra brott.

Det sägs att vi lever i massbrottslighetens tid. Att brotten ständigt ökar i antal och att våldet sprider sig i samhället.

Den bilden av Sverige kan man ifrågasätta. Men rädslan och otryggheten kan man inte ifrågasätta. Den finns där. Den är reell - även om den vilar på förändrade attityder och missuppfattningar.

Samtidigt som oron och otryggheten ökar drar sig statsmakten tillbaka och omprioriterar. Detta har bland andra den brittiske kriminologen David Garland och den hollländska kriminologen Monica den Boer visat i flera av sina arbeten. Det pågår ett skifte i hela Europa, skriver Monica den Boer, ett skifte från vad hon kallar low, general policing till high, specific policing. Ett skifte från upprätthållande av ordning och bekämpande av brott till skyddande av staten och dominerande politiska aktörer.

David Garland, i sin tur, skriver att staten varken har råd eller lust att skydda alla medborgares liv och egendom längre. I stället skjuter statsmakten över ansvaret på den enskilde. Köp en försäkring, anlita ett vaktbolag, ta det försiktigt - lyder uppmaningen.

Läser man några av de senaste årens utredningar som behandlar polisväsendet i Sverige ser man hur väl Monica den Boers och David Garlands beskrivning stämmer. Resurser läggs i dag på kampen mot internationella ligor och politiska brottslingar och på kontroll av flyktingströmmar, samtidigt som polisen inte har några möjligheter att hantera bråkdelen av alla cykelstölder, villainbrott och slagsmål (Den centrala polisen, SOU 2000:25, och Polisverksamhet i förändring, SOU 2002:70).

Ett tydligt exempel på den trenden är regeringens brottsförebyggande handlingsprogram, Allas vårt ansvar, från 1996. Ett 40-sidigt häfte som fått mycket lite uppmärksamhet, trots innehållet, och trots att det nu, snart åtta år efter att Laila Freivalds presenterade programmet, börjat få ett ordentligt genomslag.

I Allas vårt ansvar slår regeringen fast att polisen inte kan ta hand om all brottslighet. Därför måste man engagera medborgarna i detta arbete. Alla kommuner bör inrätta lokala brottsförebyggande råd och det offentliga ska uppmuntra nattvandrare och grannar att samverka mot brott.

I programmet kan man även läsa: 'Ordningsvakter och väktare har en viktig roll för att förebygga brott, liksom bevakningsföretag och andra organ som verkar för ökad säkerhet i samhället. I Trygghetsutredningens slutbetänkande fastslås bland annat att användningen av ordningsvakter skall utvidgas'.

Därmed har en fantastisk marknad öppnat sig för den privata säkerhetsbranschen.

Svenska Securitas är ett tydligt exempel på vilka möjligheter till expansion som finns på denna marknad. Securitas är i dag ett av världens största säkerhetsföretag med 230 000 anställda i över 30 länder. Bara i Sverige har man över 8 600 anställda.

Siffror från Statistiska centralbyrån visar att hela säkerhetsbranschen i Sverige nästan fördubblat sin omsättning sedan 1995.

Det är lätt att förstå säkerhetsbranschen. De privata säkerhetsföretagen drivs av marknadens logik med krav på vinst och ständig expansion.

Det är svårare att förstå statsmakten.

Uppenbarligen undergräver den sin egen legitimitet. Medborgarna har ju varit beredda att ge bort sina egna möjligheter att använda våld för att i stället bli skyddade av staten.

Detta är en fundamental förändring, och man måste fråga sig: Varför lämnar staten sitt viktigaste område och överlämnar makten till säkerhetsföretagen, försäkringsbranschen och den enskilde?

Otrygghet är det svar som sociologen Zygmunt Bauman ger. Men inte den otrygghet som förknippas med risken att utsättas för brott, utan den djupa otrygghet som det senmoderna, globala samhället medför - särskilt otryggheten på arbetsmarknaden.

I Zygmunt Baumans senaste bok på svenska, Det individualiserade samhället (2002), säger han att statens närvaro inte är lika nödvändig längre. Behovet av trygghet i form av välfärdslösningar eller närvarande poliser finns inte längre, eftersom otryggheten i den globala konkurrensen håller arbetskraften disciplinerad i alla fall.

Under tidigare skeenden i modernitetens historia har stora förändringar i produktion och arbetsliv alltid medfört att statsmakten stärkt greppet om sina medborgare. Det var till exempel under jordbrukets omvandling och industrialismens intåg som tukthus, fängelser och senare även mentalsjukhus uppstod. Allt som ett sätt att hålla befolkningen i schack; om man inte skötte sig, även om man var arbetslös, hotade inlåsning.

Men, säger alltså Zygmunt Bauman, i dag är den kontrollen överflödig, och därför drar sig staten tillbaka och lämnar fältet öppet för den privata säkerhetsbranschen.

Men privat säkerhet medför problem: Vad får det för betydelse att marknadens logik, med krav på ständig expansion, invaderar statens våldsmonopol? Vad får det för konsekvenser att det är privata företag och deras anställda som står för brottsbekämpning och inte en offentlig institution med offentliga tjänstemän? Och vad får det för betydelse att väktare och ordningsvakter inte är representanter för oss andra medborgare utan först och främst är lojala mot sitt företag?

De frågorna ställde ett antal brittiska kriminologer när de studerade vaktbolagens ökade betydelse i England. Deras svar är entydigt. De privata säkerhetsföretagen etablerar sig endast där det finns pengar att tjäna. Utvecklingen är så logisk att deras forskning nästan känns banal: i fattiga stadsdelar, där brottsligheten är hög, saknas såväl polis som privata vaktbolag - i välbärgade bostadsområden, där brottsligheten är låg, patrullerar väktare både dag och natt.

Kriminologisk forskning i USA har dessutom visat att medborgarnas ökade ansvar för den egna säkerheten inte minskar oron och otryggheten utan bara ökar den. Det egna engagemanget i det lokala brottsförebyggande arbetet leder endast till att man fokuserar mer och mer på brott - till slut är hotet från kriminella det enda kitt som håller civilsamhället samman.

Men finns det ingen annan väg att gå? Måste lokalsamhället kapitulera inför det globala trycket och inför marknadskrafterna även på detta område? Vill vi att tryggheten ska vila på multinationella företag, vilkas enda mål är ökad vinst?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

'Det saknas inte resurser inom vården'

Den svenska sjukvården står inför stora utmaningar. Missnöjet med vården ökar och det gör även antalet sjuka. Hur ska vården hantera den här situationen?
Detta är den fjärde och avslutande delen i GFT:s serie om framtidens sjukvård:
Sjukvården i Västra Götalandsregionen kan bli bättre. Det menar Johan Assarsson, regiondirektör.
- Medicinskt håller sjukvården en hög kvalitet, med när det gäller bemötande och tillgänglighet tror jag att vi har en del att lära fortfarande, säger han.

Göteborgs Fria

Sjukvård är en konstvetenskap

Den svenska sjukvården är alltför starkt präglad av den naturvetenskapliga världsbilden. Om sjukvården skall bli bättre på att möta patienter och hantera det utbredda missnöjet med vården måste läkarna bli humanister. Det menar åtminstone företrädarna för humanistisk medicin.

Göteborgs Fria

'Alla läkarstudenter borde gå i terapi'

Alla blivande läkare borde gå i egenterapi för att få en större förståelse för sina egna tillgångar och brister. Allt för att skapa bättre möten med patienterna. Det menar Johanna Bengtsson, läkarstudent.

Göteborgs Fria

Vårdtiden räcker inte

Maj-Britt Hasselblad har stor erfarenhet av den svenska vården. Hon har jobbat som barnmorska i över 30 år och hon har själv utnyttjat vården otaliga gånger på grund av sin kroniska lungsjukdom.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu