En riktig fullträff för Stadsteatern
Oj vilken pjäs, vilken iscensättning, vilken musik! Howard Korders lätta koncisa drama om storstadens puls får skimrande poetiskt liv av schweiziske regissören Stefan Metz, scenografen Alex Tarragüel Rubio och Max Mitles magnifika ljussättning. Anna Ternheims sång i bitterljuvt skevande arrangemang av Frank Sinatras platsbestämmande evergreens gör inte det hela sämre. Skådespelarna lyser ikapp med varandra under ett magiskt gestaltande strålkastarljus.
Ljuset har en avgörande betydelse i Korders pjäs; till och med replikerna glimtar till djupt inifrån storstadens larmande nervknippe. New York, vars namn aldrig nämns, skildras som en intensivt pulserande organism. De unga kvinnorna Lilian och Rose rör sig genom staden under ett dygn, varav en kvälls hårt festande tillsammans med ett par äldre män ingår.
Elva skådespelare lyfter fram ett skarpt tvärsnitt av stadens existenser, alltifrån den undre världen och uppåt. De firande männen Diamond och Erenhart står högst i status, men båda visar sig också kunna leva loppan genom kartellbildning i stadens tjänst. Lilians rastlöse pojkvän Fredric, lever farligt nära rännstenen på evig jakt efter pengar, jobb och droger. Däremellan rör sig stadens mer eller mindre trasiga själar, frysande i nattkylan eller undvikande dagens bjärta solljus.
Scenbilden är genial i sin synbarliga enkelhet. Transparenta halvcirkelväggar rullas över scengolvets mörker, och ställs ständigt i nya positioner. Spegeleffekten tas fullt ut tillvara både under spelet och under pausbelysningen, då salongens rader av röda fåtöljer hamnar i fokus. Än befinner vi oss i en inglasad passage, än i en hotellfoajé, på väg mot ett okänt mål i metrons tunnelbanevagn, eller högt över storstadens tindrande kvällsljus. Scenografen Alex Tarragüel Rubio gjorde ett ödesmättat rum, svävande högt över jorden, i Woyzeck, härom året(också regisserad av Stefan Metz). Här samlas storstadens varierande livsformer under ett och samma tak, helt i enlighet med pjäsens nyckelreplik: "vartenda ljus är en människa".
Ljuset ja. Det stiger från början ur stora scenens väldiga mörker, ljuskäglor rör sig i svepande cirklar över golvet. Burna av scenarbetare avtäcker strålkastarna mer och mer av scenens dolda verklighet. Som om skapelsens gudomlige regissör just uttalat orden: Varde ljus, står Lilian och Rose längst fram, i Sara Sommerfelds och Ruth Vega Fernandez skådespelargestalter. Det är alltså deras syn på livet vi skall följa, en mästerlig inledning, som sedan följs av en föreställning, genomsyrad av klart lysande, njutbar skådespelarkonst, i stort som smått.
Sara Sommerfeld och Ruth Vega Fernandez replikföring är fantastiskt lätt och snabb, därtill rikligt tryfferad av smarta one-liners. Lilian och Rose hittar varandra i det stora varuhuset där båda är expediter och knyts allt tätare tillsammans under dagens och kvällens lopp. Lilian har i ett svagt ögonblick stulit en armbandklocka för att ge till sin pojkvän; tilltaget vibrerar som ett underliggande drama i hennes medvetande under hela föreställningen. Den mer cyniskt lagda Rose, uppmanar henne att ljuga chefen Kraus rakt i ansiktet.
Chefen spelas av Thomas Nystedt, en i hans långa rad av komiskt genomlysta karaktärer; bara att se hans ljuvliga tolkningar är värt biljetten flera gånger om. Här finns underbara skådespelarinsatser i ovanligt rikt mått. Sverrir Gudnason som Fredric, Johan Karlberg som Diamond, Örjan Landberg som Erenhart, Bahador Foladi i en rad kvicka porträtt, Karin Knutsson som restaurangchef och inte minst Per-Anders Ericson i några skarpa välfunna karikatyrer. Stadsteatern är att gratulera till tidernas fullträff.
Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.
Storstadsljus
Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora scenen
Av Howard Korder
Översättning: Nina Lekander
Regi: Stefan Metz
I rollerna: Ruth Vega Fernandez, Sara Sommerfeld, Sverrir Gudnason, Johan Karlberg, Örjan Landström, Thomas Nystedt, Bahador Foladi, Per-Anders Ericson, Karin Knutsson, Ashkan Ghods, Henrik Myrberg