Göteborgs Fria

En riktig fullträff för Stadsteatern

Oj vilken pjäs, vilken iscensättning, vilken musik! Howard Korders lätta koncisa drama om storstadens puls får skimrande poetiskt liv av schweiziske regissören Stefan Metz, scenografen Alex Tarragüel Rubio och Max Mitles magnifika ljussättning. Anna Ternheims sång i bitterljuvt skevande arrangemang av Frank Sinatras platsbestämmande evergreens gör inte det hela sämre. Skådespelarna lyser ikapp med varandra under ett magiskt gestaltande strålkastarljus.

Ljuset har en avgörande betydelse i Korders pjäs; till och med replikerna glimtar till djupt inifrån storstadens larmande nervknippe. New York, vars namn aldrig nämns, skildras som en intensivt pulserande organism. De unga kvinnorna Lilian och Rose rör sig genom staden under ett dygn, varav en kvälls hårt festande tillsammans med ett par äldre män ingår.

Elva skådespelare lyfter fram ett skarpt tvärsnitt av stadens existenser, alltifrån den undre världen och uppåt. De firande männen Diamond och Erenhart står högst i status, men båda visar sig också kunna leva loppan genom kartellbildning i stadens tjänst. Lilians rastlöse pojkvän Fredric, lever farligt nära rännstenen på evig jakt efter pengar, jobb och droger. Däremellan rör sig stadens mer eller mindre trasiga själar, frysande i nattkylan eller undvikande dagens bjärta solljus.

Scenbilden är genial i sin synbarliga enkelhet. Transparenta halvcirkelväggar rullas över scengolvets mörker, och ställs ständigt i nya positioner. Spegeleffekten tas fullt ut tillvara både under spelet och under pausbelysningen, då salongens rader av röda fåtöljer hamnar i fokus. Än befinner vi oss i en inglasad passage, än i en hotellfoajé, på väg mot ett okänt mål i metrons tunnelbanevagn, eller högt över storstadens tindrande kvällsljus. Scenografen Alex Tarragüel Rubio gjorde ett ödesmättat rum, svävande högt över jorden, i Woyzeck, härom året(också regisserad av Stefan Metz). Här samlas storstadens varierande livsformer under ett och samma tak, helt i enlighet med pjäsens nyckelreplik: "vartenda ljus är en människa".

Ljuset ja. Det stiger från början ur stora scenens väldiga mörker, ljuskäglor rör sig i svepande cirklar över golvet. Burna av scenarbetare avtäcker strålkastarna mer och mer av scenens dolda verklighet. Som om skapelsens gudomlige regissör just uttalat orden: Varde ljus, står Lilian och Rose längst fram, i Sara Sommerfelds och Ruth Vega Fernandez skådespelargestalter. Det är alltså deras syn på livet vi skall följa, en mästerlig inledning, som sedan följs av en föreställning, genomsyrad av klart lysande, njutbar skådespelarkonst, i stort som smått.

Sara Sommerfeld och Ruth Vega Fernandez replikföring är fantastiskt lätt och snabb, därtill rikligt tryfferad av smarta one-liners. Lilian och Rose hittar varandra i det stora varuhuset där båda är expediter och knyts allt tätare tillsammans under dagens och kvällens lopp. Lilian har i ett svagt ögonblick stulit en armbandklocka för att ge till sin pojkvän; tilltaget vibrerar som ett underliggande drama i hennes medvetande under hela föreställningen. Den mer cyniskt lagda Rose, uppmanar henne att ljuga chefen Kraus rakt i ansiktet.

Chefen spelas av Thomas Nystedt, en i hans långa rad av komiskt genomlysta karaktärer; bara att se hans ljuvliga tolkningar är värt biljetten flera gånger om. Här finns underbara skådespelarinsatser i ovanligt rikt mått. Sverrir Gudnason som Fredric, Johan Karlberg som Diamond, Örjan Landberg som Erenhart, Bahador Foladi i en rad kvicka porträtt, Karin Knutsson som restaurangchef och inte minst Per-Anders Ericson i några skarpa välfunna karikatyrer. Stadsteatern är att gratulera till tidernas fullträff.

Recensionen är tidigare publicerad i Bohusläningen.

Fakta: 

Storstadsljus
Scen: Göteborgs Stadsteater, Stora scenen
Av Howard Korder
Översättning: Nina Lekander
Regi: Stefan Metz
I rollerna: Ruth Vega Fernandez, Sara Sommerfeld, Sverrir Gudnason, Johan Karlberg, Örjan Landström, Thomas Nystedt, Bahador Foladi, Per-Anders Ericson, Karin Knutsson, Ashkan Ghods, Henrik Myrberg

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Varm och rolig familjeföreställning

Orusts Teaterförening har gjort sig omtalad för ett stort antal mycket välspelade amatörteaterföreställningar, inte minst Strindbergs Hemsöborna och Ibsens Peer Gynt. Den senare framfördes också, som nu Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter, på Allmags trolska spelplats. Därför är det roligt att förkunna att Teaterföreningen återigen har lyckats; föreställningen är så genomarbetad och stämningsmättad, att det är en ren fröjd. Rollbesättningen är i stort sett perfekt; några av rollerna ageras också så nära det professionellas gräns att tiden tycks stå stilla. Ronjas frihetsbehov spelas kraftfullt fram av Rebecca Kaneld, med lika obändigt humör som man kan förvänta sig.

Göteborgs Fria

Regidebut som brister i spelrytm

Den italienska 1700-talsdramatikern Carlo Goldonis Värdshusvärdinnan passar väl in på Gunnebo, efter en, oftast mycket välspelad, rad av satiriska Molièrestycken. Goldoni, mer känd för pjäser som Två herrars tjänare och Gruffet i Chiozza, skrev ofta både lustfyllt och samhällskritiskt och Värdshusvärdinnan är inget undantag. Just denna värdinna, vällustigt spelad av Caisa-Stina Forsberg, driver värdshuset med god ekonomi och dess trånande adliga gäster till vansinne.

Expressiv show i kortformat

Bortsett från en ganska obegriplig pjästitel, med viss säkerhet skapad enkom för att ytterligare fördjupa Teater Pugilists sedvanligt provocerande bryderi, bjuder Martin Theorins pjäs, Snackmupp i TV, på hårt skruvad enmansshow i kortformat. Under endast en halvtimme, lyckas hans manus och regi komprimera ett helt spann mellan transvestitens dubbelhet och kärlekens smärta. Men en längre tids fördjupning hade nog inte skadat; ämnet skulle utan vidare tåla det.

Göteborgs Fria

Kärleksfull hyllning till Kent

Så vackert och kärnfullt humoristiskt tolkar Maria Hörnelius texterna i Kabaré Kent på Aftonstjärnan, att Kent Andersson närapå återuppstår i hennes gestaltning. Framför allt Maria Hörnelius, men också Bernt Andersson och Kjell Jansson, har under många år både arbetat med, och befunnit sig nära Göteborgs store poet och dramatiker. Det är heller inte utan viss kärleksfull lätthet de hittar det specifika och elegant drivande tonfall och den särpräglade satiriska hetta som alltid legat främst i Kent Anderssons uttryck.

Göteborgs Fria

Ett annat slags närvaro

Ibland sker något magiskt på scenen och allt blir helt genomlyst av närvaro. Det hände mig senast alldeles häromdagen på Folkteaterns Lilla scen. Pjäsen Nordost, av Torsten Buchsteiner, är ett formligt under av inlevelsefullt byggd dramaturgi. I Birte Niederhaus sällsamt täta regi, och med tre aktörer i vackert samspel, framstår berättelsen som i ett förklarat ljus.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu