Klitty utrotar Folkhemmet
Vi avslutar sommarföljetongen Den vidrige med detta nummer.
Jag står för val och publicering av denna bok, ingen annan.
Mitt val baserades dels på det 'förtryck' - det vill säga censur - boken hade blivit utsatt för. Och dels för att jag tror att yttrandefriheten är viktigare än någonting annat. SFT måste ge utrymme för det mest avvikande, även när det gör ont.
Anastasia Wahls språk är groteskt och parodiskt.
Den groteska realismen grundar sig på de folkliga traditionerna. Och kroppens obscena delar har alltid anknutits till pöbeln, till de fattiga, till de galna och - åtminstone en bra bit in i på 1900-talet - till arbetarklassen. Obsceniteten tillhör det dolda, det nattliga och när det relateras till makten tillhör obsceniteten allt det som avviker från normerna och lagarna. Det är med obsceniteten (och - ibland, med våldet) som 'den avvikande' försöker frigöra sig från repression och överhet. Överhet som en gång i tiden representerades av kyrkoväsendet, representeras i dag av det totalitära i politiken och i kontrollapparaten. Även i Sverige.
Obsceniteten skapar också ett eget språk. Detta språk kännetecknas av en omvänd logik, av ständiga växlingar mellan högt och lågt, mellan fram och bak. Det är i denna strävan som annorlunda former av parodier, travestier, nedsättanden, profaneringar, farsartade kröningar och detroniseringar hittar sin form i Anastasia Wahls böcker.
Och detta språk lockar ofta fram ett skratt.
Litteraturen på vilken Anastasia Wahls syftar, är inte ny. Även om författaren försöker följa en trend för att kunna bli epigon av låt oss säga, Bret Easton Ellis (American Psycho) , Quentin Tarantino (Pulp Fiction), Helen Zahari (Dirty Weekend). Catherine Millet (La vie sexuelle de Catherine M.) med flera, besitter hennes språk ett urgammalt släktarv.
Camilla Hammarström har, i en recension i Aftonbladet förra sommaren, skrivit om de nära förhållandena mellan Wahls språk och François Rabelais. Jag vill tillägga namn som Giovanni Boccaccio (Decameron), Geoffrey Chaucer (The Canterbury Tales) och framför allt den stora mängden förbjuden litteratur som florerade i Europa under övergången mellan medeltid och renässans. Det som kännetecknade den litteraturen var det groteska, det blasfemiska, och en paradoxal dos av sexualdrift.
Driften i Klittyböckerna med deckar- och porrgenren är som sagt parodisk. Författaren släpper allt det som är upphöjt, värderat, andligt, politiskt, idealt, abstrakt, ner till den materiella degraderingen, till det kroppsliga planet. Till det plan där jord och kropp utgör en oupplöslig enhet.
I porren finns det inget utrymme för det groteska. Men det finns det hos Anastasia Wahl. Österköping, orten där de hemska scenerna har sin teater, är en parodi av Folkhemmet. Mord och sex (i överflöd) sker i samhällets slutna värld. Det är bara Klitty som demaskerar det korrupta genom att använda sin kropp. Och det gör hon i en noggrann och kvävande pornofiering av allt och alla, och vi kan finna en utväg bara med ett högljutt skratt. Likaväl som vi skrattar framför en oavsiktlig plötslig nakenhet skrattar vi (eller blir tagna av rädsla) framför Wahls obscena språk och bildspråk.
Vi har säkert rätt att känna förtvivlan och obehag inför vissa scener som författaren, utan nåd, loskar framför oss. Vi förstår inte riktigt var gränsen mellan fiction och allvar ligger. Men den sexuella driften överger alla normer.
Klitty är smutsen, sekretet, mardrömmen.
Driften tillfredsställs i Den vidrige bara på ytan. Driften växlar snabbt till nya drifter innan den har hunnit bli begär. Men Klitty agerar inte irrationellt och det finns ingen erotik i deckaren, inte heller något förnuft. Här är det bara köttet som talar. Liksom det oidentifierade köttet av söderslitna kroppar efter ett attentat.
Klitty driver inte med Folkhemmet, hon utrotar det.
'Den gamla världens kropp är släkt med kosmos. Den nya världens kropp är autonom men ensam.' skriver Karin Johannisson.
Det är till denna ensamhet som västvärldens nihilism har slungat oss alla. Men den ensamhet som kroppen känner är illusorisk liksom dess autonomi.
Kroppen är beroende av andra kroppar och kroppen är inte en enhet i sig utan en summa av detaljer. I sin metafysiska betydelse är Världen en enda kropp av vilken vi alla är delar och detaljer. Kroppen är inte ensam hos Wahl, kroppen är ett fragment som söker sin mosaik genom intima och osägbara ord. Genom möten med andra kroppar. Även döden är hos Wahl en multiplikation av oräkneliga småkroppar. Samlaget sätter köttet i ständig förvandling, och livets rörelse är full av munsbitar av mört kött.
Det är kanske också det som Anastasia Wahl vill säga till oss.