Ett par år senare kommer nästa film med samma namn. Jarmusch har varit i Memphis och spelat in Mystery Train, om, bland annat, ett par Elvis-tokiga japaner, och gör Coffee and Cigarettes II för att lägga till en personligt bitsk och i högsta grad politisk kommentar till Elvis-kulten. Ett helt annat koncept och motiv än den första filmen.

Ytterligare fem år senare kommer den tredje delen i serien där Iggy Pop och Tom Waits träffas på ett litet fik någonstans i Kalifornien. Tillbaka är de banala samtalsämnena och de opolerat improviserade replikerna. Även regin känns oplanerad och sökande. Men det är också här konceptet etablerats och förfinats; människor som ses över en kopp kaffe och en cigarrett. Innehållet är underordnat konceptet. Filmen är klar redan när idén att tussa ihop Tom Waits och Iggy Pop kläcks. Dialogen blir oemotståndlig oavsett vad de säger.

Att spela in ett tiotal kortfilmer till och lansera hela paketet som en långfilm är inte helt lyckat. Konceptet blir urvattnat. Jarmusch har också gjort misstaget att lägga in återkommande teman, vilket ger sken av att innehållet är djupare än vad det är. Charmen var det innehållslösa och omotiverade. Och han har i sin iver att sammanföra udda personligheter också trissat upp förväntningarna. För vad ska GZA och RZA från Wu-Tang Klan prata med Bill Murray om? Det snuddar vid buskis. Det blir i stället de underliga fransmännen som vinner, i sitt meningslösa ältande om hur de egentligen mår, och hur glada de är att se varandra. Och den avslutande scenen där två ålderstigna vaktmästare har fikarast långt ner i en källare lämnar en melankolisk känsla som är svår att skaka av sig. En känsla Jarmusch är mästare på att skapa, men inte alltid förvalta.