Synpunkten


Mattias Alkberg
Fria.Nu

Det skeva perspektivet

Jan Guillou brukar hävda att kulturjournalister har något emot honom eftersom de blev sist valda på gymnastiken av sådana som honom.

Så är det inte, snarare kan man tänka att motståndet beror på detta skeva perspektiv. Att han skriver bok efter bok efter bok men ändå aldrig kan släppa det här komplexet, övermänniskokomplexet. Som han gömmer sig bakom; sitt fördelaktiga utseende, sin förmåga att skriva fort och långt, sina muskler och sin intelligens. Han tror att vi ogillar honom för det. Vi ogillar honom för att han tror det. Hans argument har gått varvet runt nu. Det är dags att släppa det där. Vi har inte gympa med dig längre, Jan. Även du får lov att växa upp.
Jag läste Madame Terror häromdagen. Jag tyckte den var helt ok, som de andra Hamilton-böckerna.
Mina invändningar är egentligen bara två: dels att den är så illa korrekturläst. Invändning nummer två anknyter till första stycket: Varför ska det här bedömas som litteratur överhuvudtaget?
Jag skulle kanske ha skrivit litteraturen med stort l i förra meningen, men se, jag är inte heller ute efter att raljera eller ironisera. Tvärtom, lite självkritik är i antågande.
Jag har en tendens att bunta ihop olika discipliner och kalla dem alla konst eller kultur. Det är naturligtvis för att jag inte vill göra skillnad på högt eller lågt. Men det är fel att göra så av olika anledningar. Dels riskerar allt att förvandlas till en någon slags sossig syn på saker där allt har samma värde, rent objektivt. Och ännu värre: det kan verka som om att jag själv anser det. Att jag tror på objektivitet. Det gör jag inte. Jag tror att alla har rätt till en åsikt, men jag hävdar också att min är den rätta. Och jag har mandat att ändra mig så fort jag hör något som övertygar mig. Detta prerogativ har naturligtvis alla.
Bildkonsten skiljer sig från litteraturen. Litteraturen skiljer sig från popmusiken. Faktum är att popmusiken skiljer sig från popmusiken. Om jag lyssnar på Marquee Moon med Television så hör jag ju att det här är gjort i en tagning, att åtminstone grunderna är inspelade i en enda perfekt tagning. Tio minuter för 25 år sedan, eller vad det nu är, och det är fortfarande perfekt. Eller Decontrol med Discharge: den är helt säkert inspelad i en tagning. Helt perfekt. Så var det ju inte när Peter Bruegel målade Dödens triumf. Inga tio minuter och knappast gjort utan ändringar. Eller när Torgny Lindgren, enligt egen utsago, sitter och skriver en mening för hand om dagen. Ibland kanske bara en halv. Det är ju inte samma sak som när Kerouac laddade skrivmaskinen med rullpapper och skrev sina böcker. Det är en annan metod, förvillande likt det Lindgren gör, om man ser till det fysiska resultatet: pärmar, papper, text. Ändå inte samma sak.
Madame Terror är förvillande lik. Det är ändå inte samma sak. Felet Guillou gör är detsamma som en del av hans kritiker gör: han blandar ihop begreppen. Jag tycker inte Madame Terror är god litteratur (eller för den delen Kerouac, bara tröttsamt pladder). Jag läser den hellre än Torgny Lindgren, men det säger väl mer om mig än om någon av dessa herrar?
Ett annat exempel: Graffiti är inte konst, jag tycker inte det. MEN det behöver inte kallas för konst för att få finnas. Somligt är något helt annat, ett samhälle måste för att kunna kalla sig civiliserat kunna tåla ett visst mått av illegaliteter. Som klotter. Som skateboardåkning på allmän plats. Som På drift.
Jag läser Madame Terror för jag vill ha något att göra en kväll, något annat än att spela gitarr eller kolla på TV Jag vill få tiden att gå, jag vill fylla den med något. Jan Guillous böcker är tidsfördriv, inte litteratur, det är orättvist att ge sig på den med de verktyg man vanligen dissekerar Pölsan med. Men det gör ingen av dessa titlar mindre värd i fråga om existensberättigande.
Jag föredrar Guillou framför en del annat, men det handlar om mig, inte om honom eller hur grunda eller djupa hans personportätt är. Det handlar inte om kritikerna heller, eller om de som hellre läser Lindgren. Men eftersom det påfallande ofta är dessa som vill annektera litteraturbegreppet så kan de väl få det? Du har väl andra och viktigare grejer att bråka om, Jan?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Synpunkten
:

Måndag morgon, Stockholm

Ge mig en timme. Jag kan få ihop en text som passar i just det här formatet, nåt man kan läsa på nån minut, på en timme. Till exempel om vädret. Många tycker det är lågt och enkelt kvällstidningsaktigt att prata om vädret, ännu mer så att skriva om det. Lite billigt. Ungefär som att prata om kungahuset, till och med om man har invändningar. Jag tycker ju om att irritera. Lite i största allmänhet, som ett äldre syskon kan göra. Jag är äldsta barnet. Jag är visserligen inget barn längre, jag är 42 år och har barn som är över 20, barn som är över 15. Men ränderna går aldrig ur.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Vägen till ett eget språk

I våras skrev jag två lite längre artiklar i Norrbottens-Kuriren på temat Rocklydirik. Ett ord som inte riktigt finns, men som uppfanns av Christer Sandelin och som för mig betyder Licensia Poetica, alltså konstnärlig frihet, ”Poetens tillstånd" att frisera sanningen för konstens skull. Textförfattarens privilegium att behandla språket, orden som sjungs, hur som helst . I ett specifikt populärmusikaliskt sammanhang.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Road Movie

Vad pratar vi om? Vi pratar om vad som egentligen hände när Damon Suzuki hoppade av Can, skivorna efter Future Days. Vi pratar om olika. Självbild till exempel. En av oss kan läsa av folks mellanhavanden innan de själva kan det. Den och den kommer att bli ihop fastän de inte ens gillar, knappt ens känner, varandra ännu. Men kan man placera in sig själv i det? Kan man se hur man själv kommer att reagera innan man hamnar i ett läge, oavsett vilket, men vi menar inte rena krislägen som våld mot den egna personen, dödsfall i familjen. Vi menar vid förälskelse. Svek. Vardagliga situationer.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Samtidigt, vid sidan av

Märkligt hur sommaren kan få mig att hamna ur fas med samtiden. Inte för att samtiden har särskilt mycket att erbjuda. Mer än den i min omedelbara närhet; skolavslutningar, frågor som rör hur vi ska sy ihop den yngstes allra sista dagar på dagis.

Fria Tidningen
Synpunkten
:

Slutspel

När detta skrivs är vi i slutspelstider. Jag menar basketen, basketligan. All annan sport skiter jag mer eller mindre i. I bemärkelsen att jag låter det styra min vardag i alla fall.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu