Lugn Hultsfredsfestival med starkare program än någonsin | Fria.Nu
  • P J Harvey drev fram energi som värmde upp en frusen publik, tyvärr utan att själv spela gitarr i större utsträckning, men med desto mer explosivt kom
Stockholms Fria

Lugn Hultsfredsfestival med starkare program än någonsin

Efter fyra nätter på en leråker kan det konstateras att årets Hultsfredsfestival var en tämligen lugn tillställning, med lite högre medelålder, få våldsamheter och endast en dags ihållande regn.

Redan när man tittade på affischen kunde man se att något hade hänt. Från att tidigare alltid ha stått i skuggan av Roskildefestivalen, med svagare program och rykte om sig att locka mest gymnasiekids, klarade Hultsfredsfestivalen i år att rycka upp sig avsevärt.

Till stor del handlar det om en kursändring i artistbokningen. När man förut varit lite feg i artistvalen, visade årets bokningar

i stället på en imponerande bredd och avsevärd tyngd. Morrissey, P J Harvey, Pixies, något otippade Mary J Blige och gamle Kris Kristofferson signalerade att man nu ville få bredare publik.

Men frågan som dröjde sig kvar var om någon publik skulle sluta upp. Så sent som på måndagen hade bara 18 000 biljetter sålts, vilket skulle betyda katastrofår och förmodad återgång till mindre spännande band på programmet igen. Nu kom det slutligen 23 000, och en lättad festivalgeneral JP Bordahl kunde nöjt konstatera att man rott festivalen i hamn.

Resultatet blev det lugnaste året på länge. Förmodligen apellerade de rockhistoriskt tunga namnen främst till rockjournalister runt 30, och främsta orsaken torde vara de stora prestigebokningarna Morrissey och Pixies.

Det var inte utan skepsis jag sprang till Hawaii-scenen för att se en numera smällfet Black Francis fronta sitt gamla Pixies; efter 15 års bråk och oförmåga att återförenas skulle resultatet kunna bli alltifrån strålande till ett mumifierat Status Quo. Men betyget kan nästan inte bli högre. Trots mina maximerade förväntningar lyckades de låta snudd på exakt som under glansåren. Äldre, tröttare, tjockare, otightare måhända, men fortfarande drivna, energiska och vrålande.

Det är mer än man kan säga om årets 'return of the depressed', Morrissey.

Inglidande i vad som närmast liknade en glittrig Elvis-kavaj och en samling hartassar i skrevet, kom hans set mest att handla om att trött och märkbart bitter spela igenom en samling låtar. 'Are you bored yet? You will be', tröstade han från scenkanten. En legend som är rolig att se för att han är legend, inte mycket mer dessvärre - och synd med tanke på den jämförelsevis starka skiva han är aktuell med.

Då lyckades P J Harvey bättre med att driva fram energi, tyvärr utan att själv spela gitarr i större utsträckning, men med desto mer explosivt kompband. Själv svepte hon mest omkring på scenen i krångligt aviga rörelser.

Största agitatoriska kamplusta och frenesi visade The (International) Noise Conspiracy med ett oväntat bra set. Popagandaspelningen tidigare i år kändes ganska boogierockigt träig för en utomstående, men den här kvällen hade AFA utan problem kunnat tända sina cocktails på den skära energi som Dennis Lyxzén piskade fram.

Bland övriga höjdpunkter må nämnas japanska Mono, som nog gav festivalens mest tillbakalutade konsert med sin stämningsfullt avskalade postrock; här låg Teaterladans publik formligen och trängdes på betonggolvet för att skapa en chillout.

Trötta redan från början var däremot både Peaches, vars pseudostrip mest kändes beklämmande, och ett Broder Daniel på stadiumrocks-dekis. Trött är man även själv, när man river tältet och packar sina leriga paltor.

Men bara festivalen lyckas fortsätta hålla den här höga nivån på bokningarna, få blandad publik och ha så pass bra ljud på konserterna, så kanske man sitter där igen om ett år och äter burkmat och ljummen öl på en åker full av flygande skalbaggar.

Annons

Rekommenderade artiklar

En makalös debut

Sörjer du liksom jag fortfarande Becks snedsteg ner i överproduktion och glam? Hoppades du också att Mutations skulle följas upp av en Midnite vultures inspelad på rullbandare i garderoben? Eller att det skulle komma någon och göra jobbet åt honom? Då kan du sluta leta nu - Ariel Pink från Los Angeles är vad du behöver. Vad detta enmansband gör låter precis så makalöst hisnande som någonsin Becks vardagsrumsinspelningar med beatbox och leksaksbandspelare.

Stockholms Fria

Gustav skriver gladare musik

Säkraste vägen till publikens hjärta är att överraska när garden är nere. Den som sett Gustaf Kjellvanders nya soloprojekt The Fine Arts Showcase, med förväntan att det ska låta som när han spelade med brodern Christian i Songs of soil, förstår vad jag menar.

Stockholms Fria

Obehaglig bok om tortyr visar människors ondska

Det är med tilltagande fasa och vanmakt man vänder blad i den här boken. Aldrig tidigare har jag mött så många vittnesmål från fängelser och redogörelser för lidande och tortyr som här, och aldrig heller så hjärtskärande.

Stockholms Fria

Mästerlig melankolisk indiepop från The new year

När Texas-kvintetten Bedhead kastade in handduken för sex år sedan försvann ett av nittiotalets riktigt betydande indieband. Med sin emotionellt laddade men återhållsamt tillbakalutade och melankoliska rock var de, tillsammans med band som Low och Codeine, i hög grad pionjärer för de framväxande genrerna slowcore och sadcore. De sålde inga stora mängder och slog inte hos någon större publikskara. Men de blev kritikerfavoriter och har utövat långtgående påverkan på senare band.

Stockholms Fria

© 2019 Fria.Nu