I onsdags höll du ett seminarium i Göteborg om att 'ingen vet det som verkligen vore värt att veta om vården'. Vad menas med det?
- Det som verkligen betyder något inom vården är relationen mellan den sjuke och vårdaren. Men det finns inte någon som helst utvärdering av detta. Inom sjukvårdssystemet undersöker man bara om ett piller funkar, så länge man inte tar ett annat piller samtidigt eller har hormonsvängningar för att man har mens. Man undersöker helt enkelt ett sätt att ta medicin som inte någon människa använder. Jag tycker att det är en oerhört dålig utgångspunkt för att få reda på om något funkar. Det finns heller inga medicinstudier på människor över 65 år - fastän det är de som brukar medicin i högst utsträckning!
Fortfarande är det frivilligt för vården att lämna statistik. Hjärtsjukvården är bra på att lämna in siffror, men primärvården och psykiatrin är sämre. Jag tror att psykiatrin låter bli därför att de inte vill att det ska synas hur dåliga de är, och för att de inte vill bli jämförda.
Om vi tar hjärtsjukvården som exempel; där diskuteras nya metoder. Om en metod funkar blir alla tvungna att införa den. Men inom psykiatrin vet man inte ens vad en metod är. Där sägs det 'vi försöker, vi försöker' men patienten blir kvar inlagd eller kommer ut lika sjuk, det finns ingen systematik för att se vilka metoder som fungerar.
Det sparas så på vardagsstöd inom psykiatrin, då blir personerna sjukare och det kostar mer att lägga in en person. Men det hindrar inte att det sparas; det är kommunerna som betalar vardagsstödet och landstinget som betalar slutenvården.

Vilka är de största bristerna inom psykiatrin enligt dig?
- Det är att det inte tas hänsyn till patienter och närstående. Organisationen är inte uppbyggd kring patienterna utan kring personalen, kring deras raster, semester, att de inte ska jobba övertid. Det skulle revolutionera hela systemet om personalen började arbeta på klientens villkor.
Om en människa med problem behöver hjälp i vardagen är det svårt att klara det om man bara kan få hjälp när man är nykter och klockan 15 nästa vecka. De som inte klarar det faller ut ur systemet. Den som utgår från klientens villkor kan även hjälpa till klockan 21. Om man till exempel har brutit en arm får man ju hjälp även om man är full och det är helg.
- Psykiskt sjuka är den snabbast växande patientgruppen i hela västvärlden, men de hörs inte. Det är skambelagt och är man deprimerad, som är den vanligaste psykiska sjukdomen, säger man inte 'jag kräver min rätt', man orkar inte.
Det finns dock positiva exempel. I Skåne finns Sveriges bästa organisation för personligt ombud, det är en person som står på brukarens sida. Ombudet arbetar 40 timmar i veckan, men när klienterna ber om det istället för på kontorstid. Det har minskat antal slutenvårdsdagar i snitt från 60 till 4 om året. Det är enorma besparingar för samhället.

Ger media en rättvis bild av psykiatrin och av psykiskt sjuka?
- Svenska massmedier är duktiga på att skildra det som något komplicerat. Det görs med stor kunskap och stort intresse och det finns ingen önskan om att demonisera psykiskt sjuka.
Det som blir fel är att medierna är så våldsfixerade - precis som hela samhället. Psykisk sjukdom och våld får för mycket uppmärksamhet tillsammans. Var tredje ung kvinna har psykiska problem, men det är inte ofta som massmedia visar bilden av en psykiskt sjuk människa som en stilla, tystlåten tjej.
Det används också tvång och våld mot psykiskt sjuka. En psykiskt sjuk kan bli förd till läkare av polis, det blir ju ingen annan. Varför kan det inte komma en psykambulans, utrustad med personal som kan prata istället för att använda våld? Tvånget gör en sämre, det är vetenskapligt bevisat, men åsikten att det ska vara tvång inom vården har blivit populär bland politiker.

I din bok Vara anhörig sammanfattar du hur det är att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom med ett ord; förtvivlan...
- Ja, som anhörig har jag hunnit träffa 100-200 läkare, men aldrig någon psykolog. Av vårdpersonalen har vi mötts av oförståelse och ibland ren dumhet. Min generella erfarenhet är att ju längre ner i hierarkin man kommer desto mer förståelse har personalen; telefonister och receptionister är bäst.
Det är en särskild form av dumhet som uppstår högre upp i hierarkin, de har konflikter i organisationen och blir blinda...
De kan inte kommunicera, man kan inte förklara sitt lidande, för de ser inte. Deras uppgift verkar vara att förklara att 'det här är inte mitt område'.

Finns det några positiva exempel?
- Ja, i Kista i Stockholm finns en privat öppenvård för barn och ungdomar som inte har några väntetider alls. Det är den enda i landet som jag har läst om. Om det går att ordna på ett ställe så går det inte att förklara varför det inte går att ordna inom landstinget.
Det finns också ett annat privat initiativ där arbetsgivare ger alla anställda numret till en psykolog som de kan ringa när som helst. Personal på arbetsplatser med sådant stöd behöver mindre sjukvård.
Jag har inte något emot att vården ska vara offentlig som vissa har fått för sig. Men nu går det inte att få in nytänk och organisationen är sådan att den bevakar att inget förändras. Det går så långsamt att patienterna hinner gå under innan något händer.