Nejdå. När jag kom till Skeppsholmen vid 19-tiden var det knökfullt. Sophie Zelmani hade just börjat, det var tillfälligt uppehållsväder medan hennes skira låtar flöt behagfyllda ut över publikhavet. Hon må vara en härlig personlighet och bandet hur tajt som helst, men efter fyra fem låtar känns formeln igen och när regnet gör återinträde är det utan skuldkänslor jag söker skydd.
Det var de polerades afton på centralpunkten för festivalen. Steely Dan, det tidiga 70-talets representanter för, vissa skulle påstå skapare av, genren jazzrock bar förmodligen huvudansvaret för den stora, tåliga och paraplyförsedda publikmängden. Påfallande många 50-talister med aktiverat nostalgicentrum i det autonoma nervsystemet hade dammat av ungdomsattributen och begett sig till Skeppsholmen för att med ärlig värme hälsa de gamla hjältarna varmt välkomna. Och bandet tackade och tog emot genom att bland nyare material också spela ett gäng låtar från dazumal som alla möttes av behärskade applåder och visslingar vid första ackord.
Polerad är inte mitt signum, och inte heller min favoritmusiks, men skickligheten och samspeltheten var odiskutabel.
Ännu en softare, Eric Gadd, stod på programmet, men fick finna sig i att minst halva publiken försvann efter Steely Dan, och bara ett fåtal för att hinna till Fasching för att äntligen få sig lite ös till livs.
Don Byron sextett spelar Jr Walker-material från 60-talet, och trots vissa olyckliga kontroverser som nog störde koncentrationen en del, spelade man upp sig och bjöd på stundtals ljuvligt larm och drag, med gitarristen David Gilmore och keybordisten George Corrigan som främsta brölmakare. En gammal hederlig Hammond gör underverk med rätt fingrar på tangenterna och fortfarande är wah wah oslagbart som sologitarreffekt. Emellanåt gungade Motown-soundet frenetiskt med unge men tunge trummisen Rodney Holmes och basisten Brad Jones som lade en bastant grund. Vokalisten Dean Bowman hade inte sin mest lyckade uppladdning i karriären, men å andra sidan en utflippad attityd som var roande och inte kunde dölja hans förmågor. Byron själv verkade störd av omständigheterna, proffsig nog att fixa biffen men utan att glänsa.
En ösig avslutning på en polerad första festivaldag uppvägde mer än väl det välljudande som dominerade Skeppsholmen.