Stockholms Fria

Baskery lyfte festivalstafetten

Systrarna i Baskery förgyllde lördagens Ringvägenfestival. Det är bara en tidsfråga innan det stora landet i väster får upp öronen för dessa vassa musikanter, skriver Mikael Oebius.

I lördags var det Ringvägenfestival. En stafett mellan södergatans små krogar och hak där ett hastigt hoprafsat gäng artister och band i all anspråkslöshet och med små medel samlats för att bjussa på i stort sett gratis musik hela lördagskvällen. Bara finalen på Snövit kostade en hundring i inträde.
Jag hann precis in på Abyssinia för att höra de fantastiska systrarna i Baskery - Sunniva, Greta och Stella. Det måste bara vara en tidsfråga innan det stora landet i väster får upp öronen, och ögonen, för dessa vassa instrumentalister och sångerskor.

Med botten i nordamerikansk folklore gör de eget material som låter modernt men ekar av musiken i 1800-talets Appalacherna. Ståbas, banjo, dobro, akustisk gitarr (mycket slide!) och stämsång - det skulle kunna vara sockersött och inställsamt men det ångar rått, energiskt och oomkullrunkeligt självförtroende. Systrarna känner varandra väl efter ett drygt decennium av musicerande.
Ett album med studioinspelade livetagningar är under produktion, singeln One horse down finns redan ute.
Helt rätt att spela in med så lite krimskrams som möjligt, enligt min ringa mening. Ingen klåfingrig producent skulle kunna höja den organiska summan dessa tre musikanter presterar när de är laddade på scen.
Det finns musiker och så finns det musikanter. Alla musikanter är musiker, men alla musiker är inte nödvändigtvis musikanter. Att vara musikant betyder för mig förmågan att få publiken att ryckas med i ögonblicket då musiken skapas och göra oss delaktiga, utbyta känslor och låta stundens förutsättningar vara medskapare, ta musiken så långt det går just då, just där. Mycket riktigt avslöjar Sunniva i ett kort samtal efter lördagens spelning att Baskery sällan repar regelrätt. De spelar mycket och vet precis var de har varandra.

Lördagens överraskning var Micke Herrström, ny bekantskap för mig, musikant även han. I en alldeles egen mood av kabaret, tidig Tom Waits, en seriös Lars Demian och Nick Caves mollton tog han scenen i besittning och lyckades omedelbart få mig att lystra till, rakt genom det stimmiga Snövits ljudmassa, trots att jag satt nära utgången. Texterna var omöjliga att uppfatta, men om de håller samma ambitionsnivå som musiken, och efter en flyktig koll på nätet kan det mycket väl förhålla sig så, har vi en ny framtida stjärna på uppgång.
Övriga band denna kväll gick mig förbi. Jag kom för sent till 91:an och Tullen var fullproppad och omöjlig att komma in på. Conny Nimmersjö lyckades inte tämja stimmet på Snövit och hans lågstämda musik kunde inte göras rättvisa denna kväll. Avslutande band på Snövit, Katharina B Nuttall levererade melodiös ödesrock med Marianne Faithful-stämma. Kompetent men inte min bag.

För att vara ett hugskott och ett stundens infall blev Ringvägenfestivalen precis så opretentiös och gästvänlig som arrangörerna hade som målsättning. Ett initiativ med länge sedan flydda tiders ideal. Någon som kommer ihåg Love, peace and happiness?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Årets julkalender i antågande

Snart är det dags för årets julkalender på tv. Som alltid kommer den att diskuteras lika mycket som budgetpropositionen.

Stockholms Fria

En besvikelse och ett frågetecken på Stockholm Jazz

Tredje dagen på Stockholm Jazzfestival innehöll en mindre besvikelse och ett stort frågetecken. The Bad Plus kom inte till sin rätt och Raoul Björkenheim Trio på Fasching satte myror i huvudet på publiken.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu