• Att kalla Glenn Brancas musik minimalistisk är musikaliskt sett korrekt. Men Branca tonsätter så kraftfulla verk så att man blir frestad att mynta ett
Stockholms Fria

Glenn Branca övertygar fortfarande med sin musik

New York 1980. På ett av alla loftpartys intar en samling stirriga män scenen, iklädda slitna kostymer och med håret på ända. I händerna gitarrer, någon har ett trumset. Musikhistoria skrivs. Man uppför minimalistiska verk av Glenn Branca. Knappt 25 år senare återsläpps äntligen studioinspelningarna av dessa märkligt vidunderliga och hypnotiska stycken. Har vi verkligen kunnat vänta så länge? För även om mycket av New Yorks New Wave och No Wave-scen har återupptäckts de senaste två åren, så tycks Glenn Branca ha passerats tämligen obemärkt.

Det är synd och skam, då Branca - i alla fall för mig - framstår som den kanske viktigaste och mest spännande av alla dem som under de där sägenomsusade åren arbetade med att finna nya uttryck och musikaliska former. Inte minst eftersom han utgör den logiska pusselbiten mellan flera i dag otvetydiga storheter; den självklara länken mellan Lamonte Young, Velvet Underground, Neu, Sonic Youth och, låt säga, valfritt nutida postrockband med dronetendenser. Dessutom låter han fortfarande helt fräsch och aktuell. Hans musik har knappt åldrats alls på två decennier.

Den här återutgåvan plockar fram några tidigare svåråtkomliga stycken från det tidiga 1980-talet. Lession No. 1 for electric guitars och Dissonance är från hans legendariska debut-ep från 1980, släppt på det lika legendariska No Wave-bolaget 99 records. Båda styckena är runt tio minuter, spelas med relativt konventionell rockbandsättning, och består som ofta hos Branca av enkla gitarrfigurer som hamras fram mot en vägg av monotont malande trummor. Intensiteten och den råa energin från punken möter här minimalism och ambient i extatisk hybrid. Formmässigt följer styckena ett ganska enkelt schema av uppladdning och urladdning; liksom hos hans inspirationskällor - Lamonte Young, Terry Riley, Philip Glass - utgår Branca från en stark monotoni inom vilken små förskjutningar och framflyttningar skapar ett lokomotivliknande förlopp. Dramaturgin är enkel: det dras oundvikligen alltid upp ett dånande crescendo som avslutning.

Liknande, om än mer varierat, är det 16 minuter långa stycket Bad smells som skrevs för en dansföreställning 1982. Här börjar det peka fram mot de senare symfoniernas uppbyggnad kring emfatiska skikt och raffinerad orkestrering, men samtidigt är fortfarande så mycket av den primitiva råheten kvar att det aldrig riktigt tar steget ur rockens domäner. Det är förstås en av de stora förtjänsterna, för vad som än i dag lyser igenom som styrkan och den euforiska hänförelsen hos dessa tidiga inspelningar är att roten trots allt är punk. Det får man också bildbevis på här, då det som extra bonus följer med en 17 minuter lång videoupptagning av ett framförande av Symphony No. 5 från 1984. Branca dirigerar själv, och rör sig som under elchocker; skuggboxning, luftgitarr, spasmer, extas. Som om Johnny Rotten hade dirigerat Sex Pistols.

Fakta: 

MUSIK
Artist: Glenn Branca

Skivbolag/distr: Acute Records/Border

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

En makalös debut

Sörjer du liksom jag fortfarande Becks snedsteg ner i överproduktion och glam? Hoppades du också att Mutations skulle följas upp av en Midnite vultures inspelad på rullbandare i garderoben? Eller att det skulle komma någon och göra jobbet åt honom? Då kan du sluta leta nu - Ariel Pink från Los Angeles är vad du behöver. Vad detta enmansband gör låter precis så makalöst hisnande som någonsin Becks vardagsrumsinspelningar med beatbox och leksaksbandspelare.

Stockholms Fria

Gustav skriver gladare musik

Säkraste vägen till publikens hjärta är att överraska när garden är nere. Den som sett Gustaf Kjellvanders nya soloprojekt The Fine Arts Showcase, med förväntan att det ska låta som när han spelade med brodern Christian i Songs of soil, förstår vad jag menar.

Stockholms Fria

Obehaglig bok om tortyr visar människors ondska

Det är med tilltagande fasa och vanmakt man vänder blad i den här boken. Aldrig tidigare har jag mött så många vittnesmål från fängelser och redogörelser för lidande och tortyr som här, och aldrig heller så hjärtskärande.

Stockholms Fria

Mästerlig melankolisk indiepop från The new year

När Texas-kvintetten Bedhead kastade in handduken för sex år sedan försvann ett av nittiotalets riktigt betydande indieband. Med sin emotionellt laddade men återhållsamt tillbakalutade och melankoliska rock var de, tillsammans med band som Low och Codeine, i hög grad pionjärer för de framväxande genrerna slowcore och sadcore. De sålde inga stora mängder och slog inte hos någon större publikskara. Men de blev kritikerfavoriter och har utövat långtgående påverkan på senare band.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu