Språket lever sitt eget liv
Som 17-åring fick hon den tyske lyrikern Rainer Maria Rilkes 'Duinoelegier' läst för sig på en promenad i de bohusländska bergen. Något år senare började Ann Smith själv skriva dikter och i dag är hon en av våra mest uppskattade lyriker. Den andra maj läser hon dikter när Forum för poesi och prosa arrangeras på Kafé Hängmattan.
Men att skriva dikter var ingenting hon kunde försörja sig på till en början. Det var tidigt 50-tal och hon vakade på Karolinska sjukhuset och sprang på tidningsredaktionerna i Klarakvarteren som så många andra och försökte få sina dikter sålda. Där kom hon i kontakt med bland andra Birger Vikström, en av de sista Klarabohemerna. Hon samlade senare ihop hans berättelser och artiklar i boken 'I sällskap med Birger Vikström'.
Ann Smith växte upp i Strömstad, men kom aldrig riktigt överens med sin mamma och flyttade som tolvåring till sin mormor i Stockholm. På somrarna återvände hon till sitt Bohuslän. 1950 bodde hon ensam ute på Nordkoster under en månad och lärde sig skriva maskin. Det var också då det egna diktandet började.
Samma år började hon studera keramik på Konstfack, men hann aldrig avsluta sina studier då sonen Jerker föddes 1953. Och hon fortsatte inte med skapandet i den formen.
- Att arbeta i lera hade kostat mig väldigt mycket. Jag målade med ord i böcker i stället, det tillfredsställde mig lika mycket. Det är inte så olika, man kan måla lika mycket med det man skriver, säger hon.
Debuten Två i stjärnan gavs ut 1963 och då hade Ann Smith sålt dikter till olika tidningar i 13 år. Nu jobbade hon i bokhandel, ett jobb där hon kunde vara ledig i perioder och ägna tid åt att resa och samla intryck. Två år tidigare hade hon träffat Ivar Lo-Johansson. Tillsammans gjorde de resor till Sovjetunionen och Jugoslavien, som det hette då.
- Han var en frigörande person för mig. Han var äldre och gav mig frihet. Han förlöste ett eget språk hos mig.
Det var även tillsammans med honom som hon läste Peter Freuchens bok Ivalu, en roman från polareskimåernas land, som femton år senare fick henne att resa till Grönland och senare tolka arktisk poesi i På tungans tröskel.
Språket i hennes dikter är olika beroende på ämne och har förändrats under åren.
I slutet av 1950-talet jobbade Ann Smith och hennes dåvarande man två år med att ta emot psykiskt sjuka patienter från Långbro sjukhus på en gård i Knutby. Patienterna var schizofrena och gick inte att få ögonkontakt med.
- Allt jag hade läst och lärt hade ingen påverkan på dem. Jag kom in i en kris och kasserade mitt gamla språk. Det blev en nollpunkt, jag kunde bara använda faktiska ord om det vanliga livet.
Sedan 1968 har Ann Smith försörjt sig på sitt författarskap. Genom Författarcentrum, vars syfte är att föra ut litteraturen i samhället och som hon varit engagerad i sedan starten 1967, har hon hållit sig med arbete och bland annat läst dikter på fängelser och haft skrivarverkstäder på skolor.
Själv beskriver hon sitt liv som frihetligt.
- Ivar Lo-Johansson satt på min mormors sängkant en gång och efteråt sade han att han tyckte att hon var en frihetlig människa. Jag tyckte det var ett fint uttryck. Jag har inte varit mycket för att binda eller vara bunden, även om jag varit gift så länge. Det är något jag själv har valt.
Dikterna skriver hon i perioder då hon kommer in i ett tillstånd av skapande och säger att hon har två sätt att leva och skapa. Det ena är det hon gör med sin röst, när hon framträder och läser dikter. Det andra när hon skriver dem.
- Diktspråket är något som sker med mig. Det är ett annat liv, ett tillstånd som är som ett ägg. Det går inte att lägga till något när det är slut. Jag kan inte bestämma över diktspråket, säger hon.