Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän | Fria.Nu

Debatt


Martin Klepke
Fria.Nu

Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän

Just nu står vi mitt i en avtalsrörelse för stora delar av den svenska arbetsmarknaden. Men sällan har kollektivavtalen varit så hårt angripna. Och ibland kommer kritiken från oväntat håll, skriver Martin Klepke, ekonomiredaktör på LO-Tidningen.

"Maffiametoder" och "fackpampar"; är det verkligen de mest relevanta begreppen för löntagarorganisationernas försök att få till tvingande kollektivavtal som arbetsgivarna måste rätta sig efter?
Jag tror att en orsak till kritiken, förutom arbetsgivares och borgerliga politikers vanliga vilja att sänka kostnaderna för arbetskraften, är att många debattörer har glömt skillnaden mellan arbetare och tjänstemän.
För både arbetare och tjänstemän handlar avtalen främst om att få skälig lön och skäliga arbetsvillkor. Men det finns en extremt viktig skillnad dem emellan.
Tjänstemän för sina förhandlingar utifrån sin marknadsposition, arbetaren utifrån sin del av ett kollektiv.
Tjänstemannen kan gå in till chefen, begära högre lön och hota med att annars säga upp sig. För arbetsgivaren kan det vara billigare att ge högre lön än att ta in en ny kraft och betala upplärningskostnaderna.
Det är att utnyttja sin marknadsposition, man har en specialkompetens som kan värderas i högre lön, och hos tjänstemannafacken sluts i dag alltfler så kallade "sifferlösa" avtal. De innehåller inga utlovade löneökningar alls, utan bara en rätt att gå in till chefen två gånger om året för ett lönesamtal.
Tjänstemannafackens främsta uppgift blir då att tillhandahålla detaljerad lönestatistik som medlemmarna kan använda i sina förhandlingar.
För arbetarfacken gäller inte detta. Om en arbetare kräver mer lön och annars hotar att säga upp sig säger arbetsgivaren "bra, jag hade tänkt anställa sju nya medarbetare, jag kan i stället anställa åtta". Specialkompetens saknas och kan inte vägas mot högre lön.
Naturligtvis finns ett gränsland, Kommunalarbetarförbundet har åtminstone delvis på senare tid försökt sig på en kombination av kollektivavtalade löneökningar och individuell lönesättning, och den nya stora yrkesgrupp av ungdomar som jobbar på Call-centers och försöker sälja varor per telefon är naturligtvis felanslutna när de tillhör ett tjänstemannafack trots att det är ett tydligt arbetaryrke.
Tidningarna har ibland svepande artiklar som "Så klarar du ditt lönesamtal" och "Att tänka på när du pratar lön med chefen".
Vilken hjälp får ett cafébiträde på Waynes Coffee av en sådan artikel? Det är den sämst avlönade yrkesgruppen på den svenska arbetsmarknaden, med hög personalomsättning.
Ingen kan väl tro på fungerande lönesamtal där cafébiträdet - eller någon på ett call-center -har någon som helst marknadsposition att falla tillbaka på.
En arbetare kan till skillnad mot tjänstemännen bara ställa krav på högre lön i ett kollektiv. Och för att ett kollektiv ska kunna få någon som helst kraft krävs att hela kollektivet står bakom.
Det är den grundläggande insikten runt kollektivavtalsförhandlingar.
En gång i tiden kallades de som gick emot sina egna för svartfötter, i dag kallas de hjältar och de fackligt anslutna och fackligt aktiva är "maffia" och "pampar".
Men om nu arbetsgivaren, som salladsbarens ägarinna i Göteborg sa, betalar högre lön än kollektivavtalet (vilket hon inte gjorde enligt en klar sammanställning som Hotell- och restaurangfacket utan att lyckas försökte få den samlade svenska pressen att läsa, och om någon anställd råkat ut för en olycka skulle den ekonomiska skillnaden blivit gigantisk eftersom de anställda utan kollektivavtal inte heller omfattas av avtalsförsäkringar), men som sagt, om?
I så fall skulle salladsbaren gå i konkurs mycket snart.
Hade salladsbarens inställning blivit normgivare och kollektivavtalen blivit frivilliga, som ägarinna ville ha det till, så skulle en ny salladsbar med lägre löner och därmed lägre priser ganska snart öppna strax intill, troligen en bar som tillhör någon av de stora kedjorna där måttot är att vinstmaximera, för var skulle du själv handla, där en sallad är dyr eller där samma sallad är billig?
Alternativt skulle den första salladsbaren för att överleva också tvingas sänka sina löner.
Samma sak om ett kooperativt dagis inför en ungefärlig lönesättning där personalen får betalt efter behov. Det är då återigen tjänstemannens position vi talar om - som inte går att översätta till arbetarkollektivets värld.
Blir en sådan norm rådande kan inte dagispersonalen hävda något behov. Dagispersonal har inte så hög marknadsposition att ett hot om att sluta med hänvisning till att lönen inte räcker till behoven ger någon effekt över huvud taget.
För tjänstemän är förhållandena annorlunda men för arbetare gäller, nu som för fyrtio eller åttio år sedan, att kraftfullt försvara kollektivavtalen, något som också är en starkt bidragande orsak till att Sveriges ekonomi länge varit i världstoppen i produktivitetsökningar och tillväxt, men det är en delvis annan diskussion.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2019 Fria.Nu