Hallström tar ut svängarna rejält
Sara Hallström är en ovanligt visuell poet, hon kan verkligen hantera sina metaforer. Hon staplar bild på bild så att man blir alldeles lycklig: äntligen en ung svensk poet som vågar ta ut svängarna rejält!
Rötter smälter är Sara Hallströms andra diktsamling, uppföljaren till den hyllade debuten Vi måste ha protein (2004), och hon har verkligen utvecklats som poet - den här boken är både lättare (i formen) och tyngre (i innehållet). Rötter smälter är framför allt en oerhört vacker bok. Det är en skönhet som är laddad med magi, med möjligheten till en annan värld. Men där det också finns plats för det smutsiga, det som bryter den höga stilen.
Sara Hallström beskriver förhöjda ögonblick som för tankarna till sagans värld, emellanåt en grym saga:
Vi kom ridande så att vi syntes på långt håll, sökte jorden
ihålig efter snaror, begravda ben. På prärien lägger man om
såren, på tundran blåser bandagen bort.
Diktsamlingen rör sig mycket i det förflutna, och som jag läser den handlar den mycket om diktjagets kluvna förhållande till sitt ursprung, sina rötter. Om att vilja bryta sig loss, vara ensam och stark. Eller som Hallström formulerar det i bokens nyckeldikt:
tron på en stor/ och ganska ensam historia att förstå,/ tron på att vilja förstå det så.
Men direkt, som i en inre monolog, kommer repliken, insikten om att det är omöjligt att fly från sin bakgrund:
Men håll käft för det som var hinder på vägen föll till bitar och/ rötter smälter i sådan värme./ Bland blommorna brinner blodet i släktingar och syskon.
Rent typografiskt skriver Sara Hallström en prosalyrik som är ganska tidstypisk, och som för tankarna till exempelvis Eva Sjödins Gränsland och Ida Lindes Maskinflickans testamente från förra året.
Men låt er inte luras av formen. Sara Hallströms dikter går djupare och håller för fler omläsningar. Och det är nog första gången jag ser orden 'håll käft' i en diktsamling - bara en sån sak!
Rötter smälter
Författare: Sara Hallström
Förlag: Norstedts