Alla bara försvinner är en långfilmsdokumentär om vad det innebär att ta studenten. Handhållna kameror följer fem ungdomar i 24 timmar under deras examensdygn.

Castingen, som vanligt nästan en del av regin i sammanhang som detta, har samlat fem ungdomar som tillsammans får representera medelstudenten.

Viss tonvikt läggs på förhållandet till ungdomarnas föräldrar med eventuella krav och förväntningar. Scenerna inom familjen är varma och ofta roliga och det dokumentära draget leder till både igenkänning och eftertanke. Påfallande här är också hur filmen är till bredden fylld av engagerande mödrar, medan fäderna är märkligt (och okommenterat) frånvarande.

I övrigt är de sociala aktiviteterna mest i fokus. De vitklädda huliganerna genomgår programenligt ritualer som champagnefrukost, mösskrivning, betygs- och framtidsångest och nattlig dekadens för att ta steget in i vuxenlivet. Allt skildrat tydligt och klart men samtidigt utan större överraskningar. Mest intryck gör Sofia från Stockholm som delar med sig av de vardagsfilosofiska tankar som kommer till den som sätter perspektiv på situationen. Varför ska man passa tider? Var kommer all glädje ifrån? Dramaturgiskt blir hon en liten men lysande kontrast till det till synes oantastliga lyckoruset, och för filmen innebär det korta spjutspetsar av djup.

Linus Sandgrens foto ger plats för detaljer i allt virrvarr och Kajsa Grandells klippning piskar upp ett furiöst tempo. Sekundlånga associationsbilder tillåts bryta in tvärt över både musik och andra historier. Inledningsvis är det stundtals svårt att skilja filmens fem olika delar från varandra men när presentationerna väl är gjorda passar också rytmen bättre.

Kanske finns här för mycket att berätta och sannolikt har huvudregissören Kicki Kjellin (med teveserien Spung på meritlistan) haft ett digert bildmaterial att välja bland. Trots det förväntade resultatet känns Alla bara försvinner som ett ärligare och mindre konstlat lillasyskon till Fyra nyanser av brunt. Dessutom lyckas den något bättre än sin högbudgeterade föregångare med att sammanställa någon sorts svensk nationssjäl.

Ibland känns det synd att det inte är mer ställningstagande, därmed inte sagt att filmen väjer helt för konflikter. Både klass- och könsfrågor finns med, men utan större markeringar.

Musiken känns genomtänkt och kommer bland annat från Radio Dept, Laakso och Marit Bergmans för ämnet perfekta Tomorrow is today.

Det är föredömligt kort speltid men ändå hinns mycket med och det är underhållande, vare sig du redan tagit studenten eller ej.