'Ge den gamla rörelsen en möjlighet att ansluta sig till den nya' | Fria.Nu
  • Det finns starka värdekonservativa drag i arbetarrörelsen - man har alltid varit skeptisk till nyheter. Det finns en tröghet, det finns en konservatis
Stockholms Fria

'Ge den gamla rörelsen en möjlighet att ansluta sig till den nya'

Med en ny skiva i ryggen är Mikael Wiehe nu ute på turné. Jag träffar honom när han passerar Stockholm. Som vanligt blir det en intervju där tankarna flyger högt, där tankarna ofta landar i idéer om hur vi ska komma vidare.

På din senaste skiva, Kärlek och politik, har du en låt som heter Stockholm den 15 februari år 2003. Refrängen lyder 'Allt är förlorat och allting har kommit tillbaks'. Det är inte första gången du ser dig själv som en slags brygga mellan det som var och det som kommer?

- Den refrängen är ett slags plattform från vilken jag betraktar den här demonstrationen i Stockholm. Jag tror mig där se en vändpunkt. Jag läste någonstans om vänsterns ungdomliga idealism som övergår i medelålderns melankoli. Då tänkte jag att det inte gäller mig och så såg jag på en del av mina låtar. Och tänkte: men det stämmer ju. Det finns ett slags sorg i många av mina sånger över att det inte blev bättre. Från 1980 när vi får Reagan, Thatcher och satsa på dig själv-kampanjer har ju vänstern befunnit sig på en ganska oordnad reträtt. Vi kan inte bara skylla på högern, vi kan inte bara skylla på SAF utan vi måste också granska oss själva. Var det inte så att vi lovade mer än vi kunde hålla? Använde vi inte alla dessa slagord lite för vidlyftigt? Till sist tömdes de på sitt innehåll. Folk är inte dummare än att de ser. Under en lång tid var våra ord obrukbara, 'rättvisa', 'solidaritet' gick inte att använda. Inte bara därför att våra motståndare alltid kommer att göra allt för att förlöjliga det vi står för, utan också för att vi själva trumpetade högre än vad vi skulle. Så jag tänkte: 'nej nu jävlar'! Nu fick det vara nog med återblickande melankoli, nu vill jag något annat. Samtidigt är vi ju alltid en del av vår tid. Så i slutet av 1990-talet växer en ny vänster fram och jag kände att något plötsligt ändrade sig i tiden. Detta kände andra också! Och plötsligt växer det fram ett slags motstånd. Demonstrationerna i Göteborg - inklusive stenkastarna - är ju ett tecken på att man på olika vis sätter sig till motvärn. Sedan kan man alltid diskutera strategi och taktik. En sång till modet kommer på platta i samma veva. Den 15 februari 2003 är det plötsligt den största demonstrationen i Stockholm sedan 1 maj 1975. Och jag försöker sammanfatta allt detta i refrängen 'Allt är förlorat och allting har kommit tillbaks'. Som vanligt, men inte som det var förr. Vi var inte Spanienkämpar 1968. Nu är det vår tur: nu kommer det folk med ring i näsan och med underlig musik - tycker min generation. Men det är de som är framtiden och med att 'allting har kommit tillbaks' menar jag inte att det vi gjorde -68 har kommit tillbaka utan att själva attityden är tillbaka. Att ungdomar plötsligt säger: nu jävlar! Medan vi har kravlat oss ur våra kyffen och kisar mot horisonten. Och det är en fantastisk känsla, en fantastisk lycka att få vara med! Att det inte bara gick åt helvete i 20 år! Att nu är det på gång igen! Det var ju inte bara Göteborg, det var ju Barcelona, sedan var det Genua - en vaknande massrörelse som betalar sitt pris. Men inte bara det: sedan kommer alla dessa sociala forum, tusentals människor som träffas. Och här kommer samma diskussion som 1968: vi får inte organisera oss till döds, vi måste låta fantasin flöda. Ja, det stämmer, men samtidigt får det inte leda till att allt flyter bort. Vi hade Marx som på något sätt höll ihop det hela. Och nu känns det som om Marx är på väg tillbaka!

I dag ges Marx texter ut igen, Manifestet kom i pocketversion för några år sedan, Marxs ungdomstexter kom i nyutgåva. Marx är aktuell igen. Samtidigt finns det en annan viktig ideologisk strömning som i dag brutit igenom: feminismen.

- Fy fan vad det är bra! Man kan väl säga att det fanns en intellektuell och verbal medvetenhet om detta på 60- och 70-talet. Men den frågan har ju vuxit och tagit större plats hela tiden. Sedan är jag av den absoluta uppfattningen att man måste tala om både klass och kön. Det går inte att bara snacka om det ena eller det andra. För då hamnar man i något slags jolmigt resonemang.

Om vi nu ser på den nya utvecklingen och den nya vänstern. Lägg därtill den gamla vänstern, det vill säga arbetarrörelsen. Här ser jag redan en lång rad konflikter som ligger på en massa olika nivåer.

- Nu är du inne på praktiken, nu är du inne på den svenska välfärden kontra EUs utvidgning, bönderna i Europa kontra småproducenterna i tredje världen, etcetera.

Ja, och då blir frågan: om den här nya rörelsen ska kunna växa sig ännu större, ännu starkare måste den göra inbrytningar i den gamla rörelsen. Den måste in där - om man inte redan är där!

- Är det så man ska se det? Att den nya rörelsen ska in i den gamla? Eller är det så att man måste ge den gamla rörelsen en möjlighet att ansluta sig till den nya? Jag tror det är ett bättre sätt att se det. Jag tror det är enormt viktigt att få LO att förstå att man för att försvara det arbetarna vunnit i ett längre perspektiv måste ansluta sig till den nya rörelsen. Så tycker jag.

Vi kan redan i dag se att den gamla rörelsen är mitt uppe i en konflikt. Det såg vi väldigt tydligt i folkomröstningen om EMU. En stor minoritet inom LO var motståndare, socialdemokratins väljare klövs mitt itu i den här frågan.

- Detta är en kluvenhet som inte är så lättanalyserad. Det har ju alltid funnits starka värdekonservativa drag i arbetarrörelsen - och då menar jag inte kungen och Sverige - man har alltid varit skeptisk till nyheter. Det finns en tröghet, det finns en konservatism. En del av dem som är mot EMU - då talar jag inte om arbetarrörelsen utan om extremhögern - hämtar ju sina väljare ur arbetarklassen. Så är det i hela Europa och i Sverige. Här har vänstern, de som kallar sig vänster, ett oerhört ansvar. Jag tycker att 68 års vänster förstod det här och försökte ta tag i det, nämligen att arbeta långsiktigt för att skapa en dialog med de människor som har störst objektivt intresse av att förändra samhället i radikal riktning. Men arbetarklassen kan också gå andra hållet - det gjorde den i Tyskland, det har den gjort i Frankrike. Och där kommer stenkastarna i Göteborg in i bilden. Jag kan inte uppröras över... stenkastarna på grund av våldet. Som jag uttryckte det då: vad är ett krossat fönster mot ett skövlat folkhem? Och det står jag för fortfarande. Men taktiskt sett är det inte bra. Därför att genom att krossa skyltfönster i Göteborg väcker man till liv den björn som finns i stora delar av arbetarklassen. Och som tycker att 'så där gör man inte. Vad är det för ligistfasoner? Jag som har jobbat och slitit i hela mitt liv för att äntligen få den här villan, ska någon jävel komma och slå sönder det jag byggt upp?' Där finns en stor risk att man driver delar av dem som borde vara ens vänner i famnen på dem som är ens motståndare. Nu snackar vi taktik. Om vi tänker oss en fattig lantarbetare i Latinamerika, hustrun blir våldtagen, ungarna svälter, gubben går med hatten i handen till patron för att få löneökning. Vad får han? Först får han stryk och sedan blir han skjuten. De sånger man skriver i den situationen måste vara jävligt fyrkantiga i ordets bästa bemärkelse.

Militanta?

- Militanta är ett jävligt bra ord. Att skriva den typen av militanta sånger i ett land som Sverige blir ju närmast patetiskt. Här måste man kanske använda ironin, förlöjliga - använda andra former. Därför är de vita overallerna ett mycket roligare sätt att göra motstånd än att slå sönder fönster på Avenyn, hur berättigat det än kan vara - på ett sätt - att slänga sten både på McDonalds och på bankerna. Dock ej på Skomakar-Anti - vad fan skulle det vara bra för? Har man inte analyserat riktigt ordentligt är risken stor att man bara fördärvar.

Nu skulle jag vilja växla fokus lite och tala om Malmö. På Kärlek och politik har du med en låt om stan. Jag tror att det finns en koppling mellan ens hemtrakter och det konstnärliga uttrycket. Proggrörelsens musikaliska uttryck kan definieras så här: rock i Göteborg, Stockholm var intellektuellt...

- Lite flummigt!

...och i Malmö var det visan...

- Det melodiska. Ja, det överensstämmer exakt med den bild som jag har. Jag har ingenting att tillägga.

Låten Sakta lägger båten ut från land (musik Bob Dylan, text Mikael Wiehe) ligger otroligt bra i flabben om man kommer från Malmö.

- Nu snackar vi text...

Text, musik och kanske också levd erfarenhet.

- Konstigt att Bob Dylan kunde skriva en låt om Malmö (fniss).

Därmed är vi tillbaka vid det där med att skriva fyrkantiga sånger.

- När vi talar om sånger talar man ofta om texter och det som är lättast att prata om är just texter. De kan man läsa, men melodi är svårare. Men till detta kommer vem som sjunger sången och hur den sjungs. Jag tror det är det vi snackar om. Samma text, samma melodi kan kännas trovärdigare när en sjunger den och fullständigt otrovärdig när någon annan sjunger den. Och det handlar om tillhörighet. Det är också så att sättet att sjunga på är väsentligt. Jag tänker till exempel på Billie Holliday; att ta All of me - vars text inte är så jävla lödig - och göra det till en angelägenhet handlar inte om text eller melodi utan handlar om någon sorts personlig erfarenhet som gör att man kan lägga in uttryck i sången som leder till att denna 20-talsschlager plötsligt säger något väsentligt. Men inte enbart detta, bara det att en artist sjunger på ett visst språk, en viss dialekt, kan bli en sorts identifikation. Att sjunga på stockholmska i Skåne är att böja sig för makten. Jag har alltid tyckt att folk ska sjunga på sitt eget språk, sin egen dialekt. I allt detta ligger kampen för att ta sig själv på yttersta allvar. Inte enbart som artist, utan som människa. Om nu jag är från ett visst ställe är det viktigt att jag tar tillvara de erfarenheter jag har och uttrycker dem på ett hederligt vis. Sedan är det legitimt om jag vill ta mina erfarenheter och uttrycka dem på ett annat språk i ett annat land. Men om jag vill uttrycka erfarenheter jag inte har blir det härmeri och totalt meningslöst. Under en period kan det vara nödvändigt men förr eller senare måste man söka sig hemåt - annars blir det inte ärligt.

Nu vill jag byta perspektiv igen. Sången Jag drömde dej på senaste plattan är ganska ovanlig. I den är du ovanligt naken. Den sticker ut en aning och det gör mig nyfiken.

- Melodin är väldigt enkel och jag har arbetat med att reducera texten. Egentligen är det bara tre fyra rader som jag vänder på för att få fram en speciell känsla. Att skriva sånger kan gå till på många sätt. Man samlar på sig små uttryck, det kan ta lång tid. Det som konkret fick mig att skriva färdigt sången var en musikal som inte blir av, där flickan i föreställningen drömmer om sin pappa som försvunnit i Argentina. Men allt detta finns bara som en bakgrund för mig. Att bli övergiven, att sakna, att ta fram den känslan var det viktiga.

Det är väldigt tydligt. Det ligger en förtvivlad nakenhet i den; symboliken i att gå ner på knä. Jag uppfattar den som relativt ovanlig i din produktion. Den är så jävla naken!

- Det finns en hel del sånger på Kärlek och politik där jag har sysslat med det faktum att jag är en medelålders man som lever i ett fast förhållande. Fasta förhållanden är aldrig enkla och entydiga, det skiftar ju som vädret på Färöarna. Man upplever väldigt många olika saker även i ett fast förhållande. Ibland är det sorgligt och svårt, ibland är det lyckligt och starkt. Det som känts svårast att skriva om är den osäkerhet man kan känna inför om den andra är kvar. Jag drömde dej handlar om den känslan. Mod är inte bara att stå emot överheten, mod är också att bege sig någonstans där man inte är trygg, för att komma vidare, för att inte fastna. Detta gäller både det politiska och det personliga. Jag hade egentligen inte tänkt ta med den på plattan. Men min omgivning ville verkligen ha med den.

Annons

Rekommenderade artiklar

Socialdemokraterna har den ledare de förtjänar

Den här antologin fokuserar enbart på Göran Persson: vem han är, hur han skaffat och utövat sin makt. Det är en rak sågning utan krusiduller, inga fingrar mellan, inget skönmålande och definitivt inga som helst förmildrande omständigheter. Vilket är bra. Vad som blir alltmer uppenbart ju längre Göran Persson sitter som regeringschef är att han lever av makt, uppfylls av makt, söker efter makt, trängtar efter makt, får syre av makt. Men utan politiskt innehåll, enbart makten och ingenting annat.

Stockholms Fria

Husmanskost för rebeller och kommunister

Det rättsliga efterspelet efter händelserna i Göteborg har satt spår; den rättsröta som visat sig skrämmer skiten ur många. Insikten att Svea Rikes Lag fortfarande är Svea Rikas lag och att begreppet rättvisa har fler betydelser beroende på vem som frågan ställs till har inneburit att skepsisen, tvivlet på våra domstolar ökat.

Stockholms Fria

'Vänstern har starka drag från det leninistiska sättet att se samhället'

Gudrun Schyman är ständigt igång, hela tiden nya intervjuer, hela tiden nya föreläsningar, nya möten. Det vore naivt av mig att tro att jag skulle få ur henne mer än alla andra. Alla frågar om det blir ett feministiskt parti, ingen får svar. Frågan är dock inte särskilt intressant.

Stockholms Fria

PS - en ny tidskrift i vardande

Boel Schenlaer blev sparkad från sitt uppdrag som redaktör för Lyrikvännen. Ett lika obegripligt som klandervärt beslut av Ordfront. Någon direkt anledning till sitt agerande har Ordfront inte givit. Det märkliga är att den enda del av Ordfronts verksamhet som gick med vinst vid denna tid var just Lyrikvännen. Då kickar ledningen den person som såg till att både sanera och vända Lyrikvännens ekonomi... Dessutom ökade prenumerantstocken.

Jag träffar Boel en grå lördagsförmiddag.

Stockholms Fria

© 2019 Fria.Nu