Maktkamp och avundsjuka bakom kulisserna på Tensta konsthall | Fria.Nu
Stockholms Fria

Maktkamp och avundsjuka bakom kulisserna på Tensta konsthall

Avundsjuka, maktkamp, feghet, svek. Så ser ingredienserna ut i det absurda drama som ledde till att styrelsen för Tensta Konsthall avskedade Gregor Wroblewski i december 2003. Dramat är komplicerat, men metoden enkel. Först pratar man och pratar och kommunicerar pratet till andra grupper. Så etableras en sanning - som att Tensta konsthall har för få lokala vuxna besökare och visar 'fel utställningar på fel ställe'. Man skapar ett problem som måste lösas. Problemet kan vara en konsthallschef som Gregor Wroblewski och lösningen att han sparkas.

På gågatan och på fiket i Tensta vill många prata med Gregor Wroblewski. 'Stå på dig', säger de. Stödet från Konstsverige är också stort.

- Vi har haft en genomarbetad utställningsidé och varit bland de bästa i Sverige på att nå en ny publik. Nu är allt sabbat. Ansvaret vilar tungt på borgarrådet Erik Nilsson, säger Gregor Wroblewski. Konsthallen har varit stängd i fyra månader. Den nye chefen, managementkonsulten Johan Hiller, utan erfarenhet av ett sådant jobb, vill inte berätta om vad ska visas.

Gregor Wroblewski började ana oråd i augusti 2002, då man började prata på Stockholms kulturförvaltning om att konsthallen besöktes av för få lokala vuxna och att verksamheten borde ändras. I början av 2003 bad konsthallsstyrelsen, utan informera sina anställda, stadens kulturförvaltning att utreda konsthallen. Utredningen föreslog i första hand ett breddat program och att Tensta Konsthall knöts till Kulturhuset.

- Man tänkte på konserter och annat ditt och datt som inte får rum i konsthallen.

Samtidigt började Beate Sydhoff i styrelsen ställa konstiga krav och frågor, enligt Gregor Wroblewski.

- Hon sa att konsthallen inte behöver ligga i Tensta och att vi hade för många filmutställningar. I april 2003 ville styrelsen bestämma över utställningarna. Det var nytt.

Borgarrådet Erik Nilsson sa i februari 2003 till en journalist att Tensta Konsthall har för få lokala vuxna besökare och mest besöktes av innerstans medelklasspublik, som såg Tensta som ett slags Skansen. I april 2003 sa han i DN På Stan att han inte kunde kultur, men att han ville bli ihågkommen för arbetet för ungdomar och förorterna. Han sa också att de stora institutionerna kunde göra förortsturnéer.

- Erik Nilsson ansåg alltså att andra utställningar kunde nå Tenstapubliken. Visste han vilka sociala processer som krävs för att nå nya publikgrupper? Det vill i så fall hela museisverige ta del av, säger Gregor Wroblewski.

Han har blivit beskylld av styrelsen för att inte hålla budget och för att inte tala om planerna för 2004.

- Det är lögner. Jag har skött ekonomin och i budgetförslaget jag lämnade in i september 2003 finns planerna. Men dokumentet tycks ha kommit bort.

- En dag i oktober 2003 dök Kulturhusets chef Owe Bödewadt oanmäld upp i konsthallen och sa att jag borde kunna visa utställningarna någon annanstans. Underförstått Kulturhuset.

Till saken hör kanske att Kulturhusets utställningar under senare år varit svaga, inte minst pedagogiskt.

Gregor Wroblewski drog slutsatsen att styrelsen inte trodde på verksamheten och uppmande den att avgå. Han beskriver hur curatorn Celia Prado och pedagogen Inger Höjer-Aspemyr tillsammans med honom arbetat fram konsthallens koncept. Publikarbetet bygger på trions tillsammans 60-åriga sociala, pedagogiska och kulturella arbete i Tensta.

- Vi insåg att vi måste vara bäst - och samtidigt nå alla publikgrupper. Därför blev det blev film i arkitektonisk miljö.

- För den etablerade publiken är film avantgarde, men för Tenstaborna är film inget konstigt. De ser på tv varje dag.

- Utställningarna skulle vara berättande. De har varit mycket olika, men vi har kunnat prata med publiken om dem. Vi ville också vara innovativa. Helst skulle verken visas för första gången i Skandinavien. Ger utställningarna eko i pressen kommer den etablerade publiken.

- Vi hade 10 300 besökare förra året. Jag är inte nöjd med det. Men det måste få ta sin tid att nå den vuxna lokala befolkningen. Vi har delat ut fribiljetter i olika områden och funnit att 10-15 procent av dem som får fribiljetter kommit till oss.

I det långsiktiga arbetet har eleverna i de 13 skolorna i lokalområdet prioriterats. 2001 anställdes Inger Höjer-Aspemyr, tidigare fältassistent. Skolbesöken ökade markat. 2003 var 2 500 elever på konsthallen.

- Väl i konsthallen förde vi det goda samtalet med eleverna. Vi har ju haft utställningar man kunnat prata mycket omkring.

- Vi vet inte om vi har lyckats förrän om 20 år, då ungdomarna blivit föräldrar och en lördag bestämmer sig för att ta med familjen till en konsthall.

Styrelsen planerar i år för två utställningar från Moderna museet, en från Kulturhuset, ett skolprojekt och en-två egna produktioner.

- Man tänker sig en konsttävlig för elever. Prinsessan Christina ska dela ut priserna. Det är amatörmässigt. Inte ens storasyster vill se lillasysters teckningar, säger Gregor Wroblewski.

Styrelsen består av Bertil Nyberg, pensionär från Ericsson i Kista; Beate Sydhoff, ständig sekreterare i Konstakademien och konsulten Johan Hillert, nu tillförordnad chef för konsthallen. Styrelsens övriga två ledamöter deltar av olika skäl inte i arbetet.

- Vi är på gång, är det enda Beate Sydhoff vill säga om 2004.

Har du och styrelsen ansett att konsthallen visat 'fel utställningar på fel ställe'?

- Absout inte. Konceptet är väldigt intressant. Tyvärr finns inte pengar för så många egenproduktioner. Vi måste söka samverkan med andra. Kulturhuset och Liljevalchs är två exempel. Att ha ett par utsällningar om året som går runt är inget konstigt.

Ändrar det inte inriktningen?

-Absolut inte.

Ekonomin är enligt Beate Sydhoff grunden till konflikten och det var för att säkra konsthallen långsiktigt som styrelsen bad kulturförvaltningen göra en utredning.

- Utredningen kom med olika förslag, men huvudidén var och är att fortsätta som hittills - med färre egna produktioner.

Varför har konflikten uppstått mellan styrelsen och Gregor Wroblewski?

- Vi har haft en utsträckt hand hela tiden, men han ville inte ta den. I stället har han gått till medierna och demoniserat styrelsen.

- Det som hänt i Tensta är tragiskt. Stiftelsen, som tillkom för att säkra konsthallens självständighet, har ätit ut Gregor Wroblewski, säger kulturborgarrådet Erik Nilsson.

- Jag frågar mig om jag kunde ha medlat. Men Gregor Wroblewski är en person som inte kompromissar. Det har han sagt till mig. Arbetar man i en organisation måste man kunna det.

- Jag kan vara självkritisk för att jag inte tillräckligt tidigt förstod hur allvarligt läget var.

Erik Nilsson säger också att han borde avstyrt kulturförvaltningens utredning om konsthallens framtid, eftersom den försvårade konflikten och det inte var stadens sak att lägga sig i stiftelsens verksamhet. Han förnekar bestämt att han skulle haft synpunkter på utställningarna och att det varit ett problem att innerstadspubliken besökt konsthallen.

- I princip är jag positiv till att avsätta mer pengar för en så högkvalitativ verksamhet som den i Tensta.

Staden håller inne anslaget till Tensta Konsthall tills man ser planerna för 2004.

- Vi förväntar oss att styrelsen breddas och får lokal anknytning. Blir det inte ett högkvalitativt program, betalar vi inte ut några pengar. Vi får se om styrelsen klarar av det.

- Jag kan förstå att styrelsen velat ta ansvar för ekonomin och jag ställer definitivt inte upp på det martyrskap som Gregor Wroblewski, Nalin Pekgul och andra frammanat eller att det förts krig mot förorterna.

Annons

Rekommenderade artiklar

Munch målade själens källarskrubb

I år firas konstnären Edvard Munchs 150-årsjubileum. Niels Hebert påminner om några centrala verk och tecknar en skiss av konstnärens bakgrund, som lär ha varit ett rent helvete.

Fria Tidningen

SVT sätter ord på tystnaden

SVT:s dokusåpa Konstkuppen och dess programledare Lena Philipsson har sågats av kritikerna. Niels Hebert tycker att programmet är ett exempel på genial folkbildning.

Fria Tidningen

Krönika: Måttfullhet en grogrund till censur

Vad handlade revolutionen i Egypten om, på ett allmänmänskligt plan? Hur såg Egypten ut innan den 25 januari 2011? Niels Hebert reflekterar kring ett möte med filmaren Amal Ramsis, vars dokumentär Forbidden hade Sverigepremiär i förra veckan.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu