Stockholms Fria

Ett möte bortom dödens gräns

Det är lätt att gå vilse i Krakóws gamla stad. Man tror man kan de där gränderna på sina fem fingrar, man utgår bara från det stora marknadstorget i mitten, det som sägs vara Europas största torg, och sedan är allting nästan rätvinkligt, men ändå... en oväntad krök, en okänd tvärgränd, ännu ett medeltida palats som tycks ha flyttat på sig sedan förra gången... och så vet man inte riktigt var man är. Särskilt när det är allhelgonakväll och råfuktig dimma och gatlyktornas ljuskäglor inte är starkare än lysmaskar.

Jag tror att det var i trakten av Kanoniczagatan, eller möjligen var det Senacka, jag var omgiven av dimma och de där svaga lysmaskarna, tumlade in genom ett portvalv och befann mig plötsligt på en dunkel bakgård. På en bänk i bortersta hörnet skymtade en benig gestalt i svarta kläder. När jag försiktigt gick närmare framträdde det knotiga ansiktet under hattbrättet. Han satt framåtlutad och liksom försjunken i sig själv.

Jag visste ju att Tadeusz Kantor hade varit död i tretton år, ändå blev jag inte speciellt förvånad när jag kände igen honom. Det var en sådan dimmig novembernatt när man kunde vänta sig lite vad som helst, som om andebesvärjarna ur Mickiewicz romantiska drama Förfädersfesten träffades så här på allhelgonanatten för att samtala med de döda..

Jag tog ett par steg till. Han hade fortfarande inte sett mig. Jag funderade över hur man lämpligen tilltalade en sådan legendarisk figur med omvittnat dåligt humör, till på köpet död.

God afton, mästare...

Kantor tittade upp. Han såg intensivt på mig under klassiskt buskiga ögonbryn. Inte ovänligt, men vaksamt.

- God afton, unge man. En fin kväll för att återuppstå, inte sant?

Det må jag verkligen säga. Och vad förskaffar oss den äran, om jag får fråga?

- Ja vad tror ni? Ska jag komma någon natt är det väl den här!

Hmm, jag förstår. Det är väl också sällsynt passande att ni, som så ofta frambesvärjde gestalter ur det förflutna i era teaterföreställningar...

- Ja, inte sant?

Den jämförelsen gillade han tydligen, ett svagt leende syntes på de tunna läpparna.

- Men det här är ju ingenting, jag har ju bara varit död i tretton år. I min teater gick jag gick mycket längre tillbaka. De mänskliga dockorna i skolbänkarna i Den döda klassen. Det var ju från seklets början!

Hans ögon började skåda inåt igen.

- Ja, numera får jag ju ständigt vistas bland alla dessa avdöda figurer. Som att spela med i sin egen minnesteater utan paus eller applåder...

Just det, ni var ju alltid med på scenen. Den enda regissör jag vet i hela världshistorien som fanns med på scenen och liksom dirigerade allt som skulle hända. Hur kom ni på det där egentligen?

- Regissör! Vem har sagt att jag var regissör??

Ja men...

- Regissörens roll är överreklamerad. Det sa jag för tusan när jag höll föredrag för registudenterna på teaterhögskolan. Känner ni inte till det, unge man?

Nej, jag...

- Regissören finns inte! En regissör är ingen konstnär!! På teatern är skådespelaren konstnär, och musikern, och scenografen, och vem fan som helst. Men regissören?? Bah!!

Ursäkta, men om någon har styrt sina skådespelare så är det väl ni. In i minsta detalj, minsta rörelse, det har jag faktiskt läst om...

- Jag skulle vilja kalla det: skapare. Eller igångsättare av allting. Jag var målare, unge man, glöm inte det. När jag målade en tavla fyllde jag den med färger och former. När jag gjorde teater eller happening fyllde jag rummet med figurer och dockor och föremål och bioobjekt, de rörde sig enligt min vilja, talade enligt min vilja. Att se mig på scenen var som att se en målare måla sin tavla. Det roligaste var när skådespelarna blev irriterade på mig mitt under föreställningen... ojojoj...

Ett rossligt, lätt gravlikt fniss hördes från det mörka ansiktet under hatten.

- Ni förstår, skådespelaren får aldrig skapa en illusion på scenen. Det som sker på scenen måste vara verklighet. Så när skådespelarna gick upp i rollen för mycket var jag tvungen att avbryta dem efter ett tag. Och ibland fortsatte de spela sin roll samtidigt som de väste åt mig: 'Tyst nu, herr Kantor, stör inte!' Underbart, underbart...

Verklighet? Hur kan det som sker på scenen vara verkligt? En skådespelare spelar väl alltid en roll?

- Den lägsta rangens verklighet, det fattiga tinget! Det sa jag redan när jag satte upp Odysseus återkomst, mitt under kriget och ockupationen, tänk er det, unge man, vi spelade teater i privata våningar i medvetande om att Gestapo när som helst kunde rusa in och arrestera oss! Odysseus måste komma hem PÅ RIKTIGT, sa jag då. Först tänkte jag att han skulle komma med tåget till Krakóws centralstation, men då hade det varit svårt att komma undan Gestapo. Men redan då införde jag de fattiga tingen på scenen. En gammal rutten bräda, ett vagnshjul. Eller senare, på 1960-talet, när jag hade bildat Teater Cricot 2. Scenen bestod av några staplar med stolar som rörde sig hela tiden, så skådespelarna var fullt upptagna med att hålla balansen. Nollpunktens teater. Eller när vi stängde in publiken i teaterns garderob och elaka garderobiärer skrek åt dem, och bara då och då kom det ut några skådespelare från dörren till den riktiga teatern och spelade någon scen ur Witkiewicz Sötnosar och markattor. Det som händer händer verkligen. Ingen symbolik. En stol är en stol, den som sitter han sitter...

Men verklighet? Publiken måste ju ha förstått att de elaka garderobiärerna bara spelade elaka! Och senare, när ni gjorde det ni kallade Dödens Teater, då framkallade ni barndomsminnen som skådespelarna spelade upp!

- Tjaa... vi talar om ett mål, en vision. Jag vet att illusionen alltid återföds efter några minuter på scenen, men då gäller det att döda den igen, och igen! Och kom inte och säg att mina drömmar och minnen inte är verklighet. Jag minns hur jag satt i de där skolbänkarna, jag minns hur jag fick högsta studentbetyget i grekiska och latin. Minnen och drömmar är också verklighet, lika mycket som ett vagnshjul eller en stol. De får också finnas med på scenen. Och jag själv är med på scenen, min närvaro är också verklighet...

Jag ruskade på huvudet och blinkade flera gånger. Plötsligt insåg jag att den där figuren framför mig var en docka i naturlig storlek. En stum docka som bara föreställde Tadeusz Kantor. Runt omkring på den mörka bakgården satt andra dockor på bänkar och stolar. Jag kände igen dem från bilderna: barndockorna från Den döda klassen, hästskelettet, soldaterna, Kantors döde far fastbunden vid ett kors, damen som kallades Sumphönan i regnkappa och regnhatt, dränkt i ett badkar. Och så alla sakerna: en tortyrstol, en råttfälla i mänsklig storlek, en gammaldags lådkamera med inbyggd kulspruta. Något slags utställning, ja varför inte, det görs väl fullt med Kantorutställningar i Kraków nu för tiden - men här, ute på bakgården, i novemberdimman? Är den öppen så här sent?

Vad var det han sa nu? 'Minnen och drömmar är också verklighet. Och jag själv...' Jag tumlade ut på gatan igen, en medeltida gränd som hette Kanonicza eller möjligen Senacka. I gatlyktornas lysmasklika sken såg jag en gänglig, knotig gestalt i svart hatt skynda bort längs gatan med målmedvetna steg.

Nästa dag lyckades jag faktiskt hitta tillbaka till samma plats. Men utställningen var borta.

Fakta: 

Tadeusz Kantor
Tadeusz Kantor, 1915-1990. En av 1900-talets mest egensinniga och nyskapande teatermänniskor. Dessutom en av Polens främsta konstnärer under 1900-talet. Han stod i livlig kontakt med den internationella konstvärlden och var bland annat den som införde happeningen i Polen på 1960-talet.

Hans teatergrupp Cricot 2, med både konstnärer, 'vanligt folk' och utbildade skådespelare som medlemmar, bildades 1955 och verkade i olika konstellationer, mer eller mindre regelbundet. Den döda klassen från 1975 blev Kantors genombrott som teaterskapare och turnerade runt hela världen under många år.

Den var den första i en serie föreställningar han kallade Dödens teater, ett slags collage av minnen från barndomen och scener ur Polens moderna historia med andra världskriget, förintelsen och kommunismen. Tadeusz Kantors teater var oupplösligt förenad med hans person, så två år efter hans död beslöt skådespelarna att upplösa Teater Cricot 2.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vackert stiliserad performanceteater

Teater Giljotin är en teater med Janus-ansikten. Det ena ansiktet vetter mot intensiv, psykologisk-realistisk dramatik av författare som Jon Fosse och Lars Norén eller Eugene O’Neill. Det andra ansiktet riktar blicken mot något radikalt annorlunda, mot performance och en scenkonst på gränsen mellan teater och dans.

Stockholms Fria

Underhållande debattinlägg vid rätt tidpunkt

Ibland undrar man över konstens profetiska förmåga. Således hade Tranströmerföreställningen Den halvfärdiga himlen premiär på Strindbergs intima teater bara någon vecka efter Nobelpristillkännagivandet. Och nu, veckan efter det stora avslöjandet om en hemlig svensk vapenfabrik i Saudiarabien, har Teater Tribunalen premiär för En föreställning om svensk vapenexport.

Stockholms Fria

Kolonialism kring middagsbordet

Det är vitt, rent och stiligt på Teater Galeasen. Och klaustrofobiskt. Sofforna är vita, kläderna är vita, människorna är ljusa och glada. Åtminstone skenbart.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu