Israel kallar sig för en demokratisk judisk stat. I denna beskrivning finns arabernas problem. Å ena sidan är Israel en demokrati som lovar sina medborgare frihet och jämlikhet, men å andra sidan sträcker sig inte denna rättvisa utanför det judiska samhällets gränser.

Tydligast visar sig diskrimineringen av araber när man ser till den ekonomiska fördelningen i det israeliska samhället. Alla Israels invånare betalar skatt, men hur fördelas egentligen skattepengarna i budgeten? Enligt den arabiska människorättsorganisationen Mossawas rapporter visar det sig att den arabiska befolkningen inte får den del av budgeten som de blivit lovade, nämligen 1,71 miljarder kronor om året. När 2003 års budget fastställdes hade det utlovade beloppet krympt med 25 procent och utgjorde bara 4,7 procent av budgeten.

Bristen på, eller oviljan att ge, resurser till det arabiska folket har fått konsekvenser:

- 43 procent av de palestinska araberna i Israel lever i fattigdom. De palestinska barnen i Israel har drabbats svårast av de senaste årens besparingar, säger Jarrar Farah som leder Mossawa.

År 2002 befann sig Israel i en ekonomisk kris. Arbetslösheten var hög, de militära utgifterna var skyhöga. Den andra intifadan var i full gång och att hålla de upproriska palestinierna på plats krävde resurser. Pengar behövdes. Nedskärningar var ett måste. Men vad skulle man skära ner på? En lösning blev barnbidragen. Alla barnbidrag sänktes med fyra procent. Men för de familjer där föräldrarna inte gjort militärtjänst sänktes barnbidraget med 24 procent. Åter drabbades den arabiska befolkningen hårdast av nedskärningarna. Araber i Israel får men vill oftast inte göra militärtjänst i Israel eftersom de anser att militären förtrycker den palestinska befolkningen i Israel och på Västbanken.

-Av Israels regering kallas vi för 'ickejudar' eller helt enkelt bara för en 'minoritet', menar Farah, som kräver att den palestinska befolkningen i Israel skall få en proportionerlig del av budgeten, det vill säga man ska se till hur stor den arabiska befolkningen i landet är.

Denna snedfördelning av landets ekonomiska resurser har lett till att det inom Israels gränser finns 'två länder', ett land där befolkningen, liksom i resten av västvärlden, kan njuta av det moderna samhällets bekvämligheter, men också ett annat land där utbildning, sjukvård och sysselsättning är på väg att rasa samman eller har upphört att existera. Till 46 byar, framför allt i Negevöknen, har den israeliska välfärden över huvud taget aldrig nått fram. De människor som lever där är uteslutande beduiner. Deras byar har funnits långt innan Israel grundades 1948. Människorna där lever under förhållanden som inte inkluderar vatten, el eller infrastruktur. Eftersom dessa beduinsamhällen enligt staten inte finns, finns heller inga skattepengar avsatta som betalar sjukvård, skola och omsorg.

En ännu tydligare form av diskriminering har under de senaste åren präglat det politiska klimatet i Israel. Hatiska vindar är på väg mot stormstyrka och i Knesset, Israels parlament, debatteras lagförslag som kan göra det möjligt för den israeliska staten att minska den arabiska befolkningen genom att helt enkelt flytta dem till Västbanken eller någon annan närliggande arabisk stat.

Israels minister för landets infrastruktur föreslog i september 2001 en förflyttning av Israels araber till de ockuperade områdena. Premiärminister Sharon säger sig vara emot sådana förslag, men har samtidigt flera medlemmar i sin regering som är för förflyttning.