Paul Celan vid språkets gräns | Fria.Nu
Stockholms Fria

Paul Celan vid språkets gräns

När Theodor Adorno 1955 hävdade att all lyrik efter förintelsen är barbarisk, satte han fingret på en central problematik för efterkrigstidens litteratur i allmänhet och den tyska i synnerhet. Hur kunna uttrycka sig på bödlarnas språk efter Auschwitz?

Den poet som kanske i högre grad än någon annan har gestaltat denna fråga är Paul Celan; denne judiske poet i exil som under sin karriär alltjämt skrev med kritisk hållning till sitt tyska modersmål, utan att kunna överge det. Ty som han själv sa: 'Bara på modersmålet kan man uttrycka sin egen sanning, på ett främmande språk ljuger poeten'.

Vad som uppmärksammats sent i forskningen om Paul Celan däremot är att han kort efter krigsslutet skrev en handfull dikter på rumänska, sexton stycken varav nio prosadikter, som bryter i åtskillig grad mot hans övriga verk. De två år Celan tillbringade i Bukarest har kommit att kallas den enda icke-melankoliska tiden i Celans liv efter 1945, den tid han hängav sig åt surrealistiska experiment och lekar, och följaktligen skrev i betydligt mindre svartsynt ton. Dessa dikter finns nu i svensk översättning av Inger Johansson, i en fin liten volym från Modernista förlag. I dessa dikter finns redan en del av de senare återkommande och typiskt celanska ingredienserna: det symbolladdade bildspråket, tiden, döden, ögon, hår, färgsymboliken, den melankoliska grundstämningen; men det är obändigare, färgat av sensurrealisternas svulstigare staplar av satser. Det kan till exempel komma avsnitt som: 'Så roligt det var att ställa ner glasen med mummel på kärlekens sexkantiga stenhäll. Ingen såg dig.', vilket onekligen förefaller mer lekfullt än poetiskt ambitiöst. Inte sällan får dessutom prosadikterna den drömlika men samtidigt ivrigt staplande karaktär som en surrealists drömnedteckningar eller automatiska skrift kunde ha, vilket har sin charm, men mest ger känslan av studentikost upptåg.

Annorlunda är de ögonblick Celan plötsligt blixtrar till som en föraning om sina senare dikter: 'Vilseförda av våra jättesprång har vi mötts, vi resenärer / bland hägringar, / i försakelsens kyss, den enda.', eller i en inledande rad som: 'Det fanns nätter då jag tyckte att askan åter glödde i dina ögon.'; men det sker bara glimtvis i dessa texter.

Dikter av en ännu oslipad yngling, eller trevande försök på ett språk som inte var Celans och som han inte behärskade? Snarare det sistnämnda, för hans mest kända dikt, den mästerliga Todesfuge, tillkom strax efter dessa dikter och publicerades redan 1947 i rumänsk översättning. Det gör att de här dikterna nog är resultatet av Celans försök att förvärva ett annat språk för poesin, men samtidigt något han aldrig var tillräckligt nöjd med för att publicera.

Sammantaget är dessa dikter alltså främst av litteratur- och personhistoriskt intresse, som en pusselbit till det gåtfulla ödet Paul Celan och hans språkkritiska poesi. Men för att möta den store efterkrigsdiktaren i full rätt bör man i stället utforska hans mogna produktion.

Författare: Paul Celan

Översättning: Inger Johansson

Bokförlag: Modernista förlag 2004

Annons

Rekommenderade artiklar

En makalös debut

Sörjer du liksom jag fortfarande Becks snedsteg ner i överproduktion och glam? Hoppades du också att Mutations skulle följas upp av en Midnite vultures inspelad på rullbandare i garderoben? Eller att det skulle komma någon och göra jobbet åt honom? Då kan du sluta leta nu - Ariel Pink från Los Angeles är vad du behöver. Vad detta enmansband gör låter precis så makalöst hisnande som någonsin Becks vardagsrumsinspelningar med beatbox och leksaksbandspelare.

Stockholms Fria

Gustav skriver gladare musik

Säkraste vägen till publikens hjärta är att överraska när garden är nere. Den som sett Gustaf Kjellvanders nya soloprojekt The Fine Arts Showcase, med förväntan att det ska låta som när han spelade med brodern Christian i Songs of soil, förstår vad jag menar.

Stockholms Fria

Obehaglig bok om tortyr visar människors ondska

Det är med tilltagande fasa och vanmakt man vänder blad i den här boken. Aldrig tidigare har jag mött så många vittnesmål från fängelser och redogörelser för lidande och tortyr som här, och aldrig heller så hjärtskärande.

Stockholms Fria

Mästerlig melankolisk indiepop från The new year

När Texas-kvintetten Bedhead kastade in handduken för sex år sedan försvann ett av nittiotalets riktigt betydande indieband. Med sin emotionellt laddade men återhållsamt tillbakalutade och melankoliska rock var de, tillsammans med band som Low och Codeine, i hög grad pionjärer för de framväxande genrerna slowcore och sadcore. De sålde inga stora mängder och slog inte hos någon större publikskara. Men de blev kritikerfavoriter och har utövat långtgående påverkan på senare band.

Stockholms Fria

© 2020 Fria.Nu