Asylrätten satt ur spel | Fria.Nu

Inledare


Mattias Gönczi

Asylrätten satt ur spel

Några dagar före jul fick fartyget Sea watch tre larm om en gummibåt som drev utanför Libyen. När de fann den såg de 32 flyktingar som trängdes tillsammans i en nio meter lång gummibåt. Motorn var trasig och båten hade inte ens hållit i en damm, än mindre i höga vågor på det Medelhav den återfanns i, rapporterar volontären Robin Jenkins till SR (2/1 2019).

Veckan därpå fångade systerskeppet Sea eye upp 17 flyktingar till. Den 9 januari beslutades äntligen att första båten skulle komma i hamn. Läget hann bli akut. Det var bistra förhållanden, med kyla och höga vågor och i en vecka tvingades man ransonera vatten och mat. Besättningen berättade om flyktingar som slutat äta, om barn som mått illa. Men det räckte inte för att något land i EU skulle kunna tänka sig att ta emot dem. Inte på 18 långa dagar. Istället nekades de tillgång till samtliga hamnar i Medelhavet. Vare sig Grekland, Spanien, Italien eller Malta fann det i sitt hjärta att ta emot nödställda flyktingar, ens vid vidriga förhållanden som dessa, under 18 långa dagar. Den andra båten? Den är i skrivande stund kvar på havet.

Situationen kommer inte som en överraskning, tvärtom. Frivilligorganisationerna på Medelhavet motarbetades hela förra året, då Italien till och med gick så långt att de ett tag beslagtog Läkare utan gränsers båt Aquarius, och tvingade Panama att dra tillbaka dess flagga. Så när tre fältarbetare hos Läkare utan gränser nyligen skrev en debattartikel (Expressen 3/1 2019) om sina erfarenheter var det en dyster bild de målade upp. De talade om förtrycket som flyktingarna tvingats utstå i Libyen, med våldtäkter, sexhandel och tortyr. När en tjej sen i desperation flytt ut på havet i en ”sjöoduglig gummibåt” så är det ändå inte nog. Ändå är hon inte välkommen in i EU. Ingen vill ens pröva hennes asylskäl.

Sedan 2016 har Läkare utan gränser och SOS Méditerranée navigerat Aquarius på Medelhavet för att rädda flyktingar från att drunkna under deras livsfarliga passage från Libyen till Europa, och tills i fjol var de framgångsrika. Men i fjol hände något. Antalet försvunna och döda i Medelhavet uppskattades förvisso till 2 275 av UNHCR. Vilket är mindre än hälften så många som 2016, och vid första anblicken kanske man slås av det som ett positivt tecken. Men sanningen är att en betydligt hemskare historia ligger bakom.

År 2015, när vägen in i Europa gick via Turkiet, kom en miljon flyktingar till EU över Medelhavet, lite under 4 000 av dem förolyckades. Det är så klart förskräckligt, men de 2275 som drunknade i fjol var 2 275 av 134 000, inte av en miljon.

Under 2017 fanns det 8 frivilligorganisationer i båtar på Medelhavet, som tillsammans räddade nära 40 000 människor från att drunkna. Men 2018 såg det inte ut så. Efter hårt arbete från länder som Italien och Malta fanns det under långa perioder inga frivilligorganisationer alls som opererade på havet. Och de tre medarbetarnas debattartikel handlar om just det. Man har tvingats avbryta verksamheten.

Trots att människor fortsätter dö i Medelhavet, människor som flyr från tortyr och sexhandel, finns ingen hamn som vill ta emot dem. Konsekvensen är att UNHCR i sin rapport i höstas tvingades konstatera att det var det farligaste året hittills.

När det inte ens är möjligt att komma in i unionen, när tortyr och slavhandel och våldtäkter inte räknas, för att man inte tillåts gå i land och få sina skäl prövade, då är asylrätten sannerligen satt ur spel. Situationen är hemsk, men för de 49 som var fast på Medelhavet hade det kunna vara enkelt. Det hade räckt att ett land ställde sig upp. Tog ledartröjan, mindes aktivismen, sa ”refugees welcome” och lovade Spanien eller Malta att ta hand om dem. 18 dagar tog det för väst att förhandla om rättvist mottagande, kvar i ännu ett skepp på havet är 17 personer som under omänskliga förhållanden väntar, hoppas att nästa förhandling ska innefatta också dem.

Annons

© 2019 Fria.Nu