Lynnig musikal | Fria.Nu

Lynnig musikal

”Nej vad hemskt” byts ut mot ”wow vad hemskt”, och gradängerna skakar av häpna fniss. Veronika har sett Samsa Musikteaters nyskrivna musikal ”Dödens körkarl”, en samtida tolkning av Lagerlöfs ”Körkarlen”, och måste ständigt ompröva om det är skratt, gråt eller nyfikenhet som får henne att sitta dubbelvikt.

Det är nyårsnatt, och den sadistiska Holm ligger stupfull och död intill vita gravstenar av kartong. Att avkomman blir ensam är inget bekymmer, ej heller att döden blockerar möjligheten att säga adjö till den dödssjuka Edit, vars sista önskan är att få träffa Holm. Det är tajmingen som ställer till det; (o)lyckligtvis är Holm sisten att dö detta år, och måste därför avlösa Dödens körkarl och spendera kommande år med att kuska jorden runt för att samla själar – till Holms förtret. Så när lien riktas mot Holm, sliter Holm själv tag i den, och rycks med i en vindlande livsrevy...

Enligt Selma Lagerlöf heter detta trotsiga råskinn David. Enligt Samsa Musikteater är det en Dina. Resten av denna nyskrivna musikal, löst baserad på Lagerlöfs julsaga ”Körkarlen”, är ett spännande, ösigt, underfundigt experiment kring könsroller, samhällsnormer och psykiska sjukdomar. Här avhandlas barns medberoende till alkoholiserade föräldrar (”lite vin gör mamma glad!”), löften man dör ifrån och hur förhatlig en medmänniskas målarglädje kan te sig för en pessimist med födslovärkar, allt medan man som publik ständigt måste ompröva om det är skratt, gråt eller nyfikenhet som får en att sitta dubbelvikt. 

Förutom att vara drabbande, är manus och musik även slående välsynkroniserade. Replikerna glider sömlöst in i varandra, där meningsfragment från halvt uttalade viljor vävs in i gemensamma melodier för att integrera karaktärernas konflikter i själva meningsstrukturen. Vips är vi hjälplöst insyltade i ett gripande narrativ som lämnar en emotionellt mörbultad, full av tankar och medkännande.

Skådespeleri och sång är lysande, med subtil koreografi som låter till synes spontana gestikulationer och ögonrörelser betona rytm och oväntade harmonier. Cornelia Jägbring intar rollen som Dina Holm med minutiös virtuositet, där hon t.o.m. efterhärmar den abstinente alkoholistens sätt att suga sin kind. Och med rungande tordönsbaryton och snurrande lie spelar Ola Heinpalu fram en ljuvligt lättstött körkarl som med rabiat vältalighet försvarar sin skrangliga kärra från antydningar om att den är skranglig, och sig själv från böner om att handla mer självständigt.

Men härligast är nog att ingen karaktär är som jag förväntar mig. 

Lagerlöfs Edit är en harmlös, kristuslik gestalt, men här frammanar Isabelle Nordehammar en försynt men driven torped som med slående förslagenhet arbetar mot sitt mål: att vinna Dina. Vi ser en kaxigare, lurigare och egensinnigare roll, som varken drar sig för att lirka eller vråla. När hon utger sig för att vara Dinas flickvän, vän och doktor i försöken att få upplysningar om Dinas sambo Natanael av hans mor och modern inte nappar sätter Edit hårt mot hårt – med en pistol mot moderns rygg. Gradängerna skakar av häpna fniss. 

I Selmas saga dör den volonterande slumsystern Edit efter att hennes älskade med flit smittat henne med tuberkulos. Att hon fortsätter att älska understryker det självuppoffrande i Edits karaktär. Men här dör den avlönade terapeuten Edit av cancer. Hennes kärlek till Dina förlorar därmed den villkorslöst altruistiska laddning som föreligger i Selmas berättelse, och känns rimligare och snäppet mer relaterbar. Vi har väl ändå fått nog av gränslöst självuppoffrande kvinnor, oavsett vilket kön tålamodet slösas på? 

Samsa tonar således ner det villkorslösa i Edits självuppoffrande till förmån för en gnutta kompromisslöst egenintresse, och byter ut lite av Dinas våldsamhet mot sympatitriggande självdestruktivitet där hon dör av sitt eget våghalsiga pillande med smällare istället för i slagsmål. Resultatet är mänskligare, men framförallt tydligare karaktärer, då de mer självcentrerade egenskaperna belyser deras egna personligheter. 

Under intervallet smyger jag runt i foajén för att tjuvlyssna på andras omdömen. ”Jag satt och bölade där, vid övergången”, mumlar en ung man med häpnad i rösten. ”Hon var riktig proffsig hon där Dina”, säger en dam till sitt sällskap. ”Och musiken också, wow,  asså det var väldigt mycket upp och ner”, svarar personen bredvid, nickar andlöst och gör yviga vågrörelser med handen. Alla verkar ha något positivt att säga om musikalen, och foajén ekar av entusiastiskt sorl. 

”Nej, vad hemskt” hörs det när en far råkar vara en försupen, illvillig krake som varken kan natta eller älska sitt barn. ”Wow, vad hemskt” hör jag när Samsa förvandlar honom till en försupen, illvillig mor som varken kan natta eller älska sitt barn.

Och nu tänker jag på John Ajvide Lindqvists kloka ord om narrativets betydelse för inlevelse och empati. Man kan skriva fram hur blodiga scener som helst, utan att publiken kommer att höja så mycket som ett ögonbryn. Men med en medryckande bakgrundshistoria kan man få åskådarna att kvida av inlevelse när en karaktär får en flisa i foten. Uppenbarligen har Samsa lyckats få fram just detta snärjande narrativ.

Dinas envisa sadomasochism bottnar kanske i luttrad maktlöshet, dold under en skyddande sårskorpa av likgiltighet. Hur hon än sliter i lien kommer hon inte ifrån sina frusna hjärterötter. Men när körkarlen föser in Dina i hennes förflutna och tvingar henne att möta Edits obändiga tro på hennes potential, prackas hon på ett narrativ som ger henne det hopp och engagemang som krävs för att få henne att bry sig tillräckligt för att försöka ställa saker till rätta. Även om hon inte kan förmå sig att älska sitt barn, kan hon åtminstone vilja natta det.

”Dödens körkarl”  lämnar en utmattad av skratt, sorg och igenkänning, med dubbelbottnade sympatier, textrader och melodier som ekar i huvudet när man vaknar nästa morgon. Men det bästa är nog att den till skillnad från Lageröfs saga låter bli frestelsen att driva fram uppbyggliga budskap, utan istället erbjuder ett lockande minfält av nya perspektiv, som låter åskådarna trilla i budskapen själva, när de tar sig tid till eftertanke.

Fakta: 

Av: Jakob Aspenström, Oliver Lindman

Regi och koreografi: Lisa Mårtensson

På scen: Cornelia Jägbring, Isabelle Nordehammar, Ola Heinpalu, Johannes Rückert Becker, Maria Johansson, Lasse Buhl, Elisabeth Ahlqvist, Annie Dahlin, Minna Ehn Öberg, Rut Silverbris

Var: Bastionen, Malmö

Spelas t.o.m. 15 december. 

Annons

Rekommenderade artiklar

Vem är du Romeo?

Veronika Gustafson undersöker benämningar, namn och identiteter i en dikt om Romeo och Julia.

Karl-Bertil Jonsson med ecstasy på tungspetsen

Karl-Bertil Jonssons julafton har med åren blivit en tung tradition, viktigare för många än Disney-kavalkaden. Nu uppgraderas Karl-Bertil till 2000-talet i Uppsala stadsteaters version. Veronika Gustafson har sett genrepet.

Sagosofi: Om rosa, krig och feminism

Veronika Gustafson skriver om feminismens vurm för rosa och för fram förslag på en ny färg, färger, som rött, gult eller lila, kanske orange? Eller kanske kritstrecksrandigt?

Inkluderandets konst

Sophia Alexandersson är konstnärlig ledare och verksamhetschef på Sharemusic & Performing Arts, med sin bas i Gränna, en kreativt experimenterande verksamhet och nätverk, både nationellt och internationellt.  Ingeli Aalto har träffat henne.

© 2019 Fria.Nu