Spelets regler sätter krokben för demokratin | Fria.Nu

Inledare


Mattias Gönczi

Spelets regler sätter krokben för demokratin

Partiledarna har både i traditionella och i sociala medier ifrågasatts för att de inte snabbare löst regeringsfrågan. Daniel Swedin för Aftonbladet kallade det ”ett sorglustigt gyckelspel” och det har cirkulerat otaliga liknelser med sandlådor och lågstadieklasser. Kritiken är rätt rimlig – sedan decemberöverenskommelsen dog för lite mer än tre år sedan har det stått klart att processen för att bilda nästa regering skulle bli komplicerad med nuvarande konstellationer.

Sedan i våras har det varit ganska tydligt precis hur komplicerat det skulle kunna bli. Det vore alltså rimligt att tycka att det borde gå fort nu, att utgå från att alla partier pratat igenom alla scenarier och att man snart efter valdagen borde ha kunnat meddela resultatet. Så varför blev det inte så?

Ett antal politiska tyckare har gett oss svaret att det handlar om timing och skuld. Någon kommer behöva backa från sina ord och med största sannolikhet kommer också någon stå där med skulden för att ha spräckt Alliansen. Det sistnämnda är en skuldfördelningslek som redan börjat.

Men att det ser ut så här handlar om oss. Om vår syn på demokrati och om de spelregler vi lagt för den. Regeringen består av statsråd som statsministern tillsätter på eget bevåg. Statsministern behöver i sin tur inte ha något stöd i riksdagen alls, det räcker med att hen inte ogillas av 175 riksdagsledamöter. Bara det är ett rätt hårt slag mot tanken på en re presentativ demokrati. Vidare har vi budgetregler som säger att budgeten antas genom ett enda beslut. Det vill säga, för att regeringen inte ska få igenom sin budget i sin helhet krävs det att det finns ett annat alternativ som i sin helhet samlar fler röster. Det gör alltså att en eventuell mittenregering, trots att den är i minoritet, kan få igenom hela sin budget även om det finns delar i den som alla övriga partier gemensamt är emot.

Vi har en fyraprocentsspärr som hindrar småpartier från att alls representeras i riksdagen. Utöver statsministerval, spärrar och budgetregler har vi en praxis som säger att en regering är överens om samtliga beslut. Trots att regeringsformens sjätte paragraf i sjunde kapitlet är oerhört tydlig om vad som händer annars – ”skiljaktiga meningar ska antecknas i protokollet” – har media och de flesta politikerna anammat den något striktare tolkningen ”vid skiljaktig mening krävs regeringsombildning, alternativt extraval”.

Alla de här tre sakerna har ett gemensamt syfte och det är att vi ska få en ”stark regering”, det vill säga en regering som i mångt och mycket får igenom sina beslut och kan driva sin egna agenda. Kvar står frågan om varför. Varför skulle vi vilja att regeringen kan driva igenom en politik som inte har stöd av majoriteten av befolkningen? Vad är syftet med en ”stark regering” om den inte företräder oss?
Egentligen är det enkelt. En fördel för oss, såväl medborgare som skribenter, är att om regeringen kan driva igenom sin politik, då vet vi också vem vi ska lägga skulden på när det inte blir som vi vill. Vem vi ska avsätta i hopp om förändring. Så länge vi tycker att det är viktigare att fördela skuld än att fatta demokratiska beslut kommer vi få dras med ett utdraget spektakel där alla hoppas att domen inte faller över dem. Möjligheten att utkräva ansvar brukar anses vara en av grundpelarna i en demokrati. Just nu har det tagit över så pass att allt annat får stå tillbaka.

Det ironiska är att reglerna om att en statsminister bara ska tolereras har lett till att ingen blir vald när alla säger nej. Budgetreglerna gör att det inte går att förhandla fram vissa delar av budgeten med en part och andra delar med en annan, så nu faller budgeten automatiskt när SD säger sig rösta på oppositionen, oavsett vilken det är. Och jag är övertygad om att en stor del i att småpartier tenderar att minska i regeringsställning är att de inte ordentligt opponerar sig när de inte håller med.

Det är dags att vi byter fokus. Att vi arbetar för ett alternativt styrsätt med proportionalitet och representativitet istället för styrka och genomslagskraft. Med öppenhet och transparens istället för skuldbeläggande och ansvarsutkrävande. Gör vi det blir det också lättare sen att välja dem som faktiskt representerar oss.
 

Annons

© 2018 Fria.Nu