Vänsterns saknade klassperspektiv | Fria.Nu
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström

Vänsterns saknade klassperspektiv

På nationell nivå är det fortfarande skrivet i stjärnorna vem som ska regera, även om Annie Lööf framstår som ett allt troligare tips som statsminister. Efter att Löfven och Kristersson misslyckats med att få ihop en regering är det troligt att sonderingsuppdraget går till Lööf som ledare för det tredje största partiet av de partier som någon vill regera med. Och eftersom C kan bygga majoritet åt både höger och vänster och dessutom, tillsammans med L, är det parti som flest andra partier vill samarbeta med så borde hennes förutsättningar vara bättre än någon annans.

På de lokala och regionala nivåerna börjar däremot majoriteterna bli klara. De blåas framgång, sossarnas tillbakagång och MP:s i vissa delar totala kollaps har lett till en allt mer blåbrun kommun- och regionkarta. På vissa håll har dock de bruna kunnat stoppas genom att rödgrönt blivit grönblått eller med ett mittenstyre.
I den auktoritära vänsterns värld är det alltid ett svek. I kommun efter kommun, region efter region, vägrar de att se hur valresultatet faktiskt blev. Att när SD blev tungan på vågen mellan de rödgröna och Alliansen står valet mellan att göra upp över blockgränsen eller ge SD makt som vågmästare. Det kan en tycka är för jävligt, men någon annan matematik finns inte.
Det grönblåa samarbete som kanske angripits hårdast av vänstern är det i Stockholms stad. Ett samarbete som utöver att det stänger ute SD från avgörande inflytande innehåller, som Malin Bergendal skrev tidigare här, många fina russin. Inte minst på miljöområdet, men också på det sociala området. Ekonomiskt bistånd till papperslösa barn, ökat stöd till civilsamhället som ger stöd till papperslösa barn, fler Bostad först-lägenheter, fler boendemöjligheter för barnfamiljer i osäkra boendeförhållanden, 70 000 nya klimatsmarta bostäder, inga ombildningar i innerstaden och närförort och så vidare.
Stora delar av de reformerna är direkt livsavgörande för de mest utsatta, för pappers-, arbets- och bostadslösa. Men vänstern är inte nöjd, uppgörelsen innebär nämligen att möjligheten att ombilda hyresrätter till bostadsrätter går från totalstopp till mycket begränsad. I innerstaden och närförorter, där en stor del av vänsterns väljare bor, är det fortsatt tvärstopp, men i förorter längre ut där hyresrätter dominerar öppnas en liten möjlighet att få en ombildning prövad (inte säkert att den blir godkänd), om de boende själva önskar och tar initiativet till det (inte storskaligt på initiativ från bostadsbolagen eller politikerna). Försäljningen ska i så fall ske till marknadspris.
Denna lilla öppning anser alltså vänstern är så hemsk att Miljöpartiet borde ha avstått från att stänga ute SD från inflytande och säkra stöd till papperslösa barn och boendemöjligheter för barnfamiljer i osäkra boendeförhållanden. Detta är talande för den vänster som vi har. Vänstern talar gärna om klass men omfamnar i första hand arbetarklassen. Den klass som har bostad och arbete och inte jagas av gränspolisen. Den klass som alltmer blivit detsamma som den medelklass de hämtar sina väljare från.
Än tydligare blir klassblindheten när en diskuterar de sociala trygghetssystemen. Hårdare än någon annan håller vänstern fast vid att tryggheten ska vara knuten till arbete och tidigare inkomst. Har du inte haft ett arbete en längre tid ska du inte ha a-kassa eller sjukpenning.
Har du bara haft lite arbete eller en låg lön, då ska du ha en riktigt låg sjukpenning eller a-kassa. Basinkomst och andra former av grundtrygghet, som skulle ge även den som kommer från en liten lön en inkomst som går att leva på, ses som ett direkt hot mot facket och därmed den arbetande medelklassen.
De som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, de som har frilansat, drivit någon liten egen verksamhet, de som är papperslösa, barnfamiljer i osäkra boendeförhållanden och så vidare ligger inte vänstern lika varmt om hjärtat.
Visst kan vänstern när det är enkelt och inte kostar på ta ställning för de riktigt utsatta. Men när klass står mot klass väljer vänstern alltid den arbetande medelklassens intressen före prekariatets. Det må handla om ekonomisk grundtrygghet, stöd till papperslösa barn eller boendemöjligheter för barnfamiljer utan fast bostad.
Den arbetande medelklassens, fackets och partiets intressen går alltid före. Den auktoritära vänstern pratar gärna klass, men är förvånansvärt ointresserad av, eller kanske rent av omedveten om, hur 2000-talet klasstrukturer ser ut.
 

ANNONS

© 2021 Fria.Nu