Doglife är brutala och briljanta
Mindre av jazzpunk och mer av doomjazz, skriver Tobias Magnusson om Fresh from the ruins.
Trion Doglife, bestående av Anna Högberg, saxofon, Mårten Magnefors, trummor och Finn Loxbo, elbas, gör musik med maximalt utspel. Premisserna trion sätter upp för sin musik är enkla; volym, intensitet och energi är här viktigare än något annat.
Fresh From The Ruins skiljer sig inte avsevärt från den intensiva självbetitlade debuten från 2014. Viljan att göra rå och kompromisslös musik är densamma. Något mindre av jazzpunk denna gång. Istället mer av tyngre, makligare och mörkare element. Doomjazz får duga som genre.
Doglife uppfinner inte hjulet, de låter en hel del som efterföljare till Last Exit – frijazzbandet bestående av giganterna Brötzmann, Sharrock, Laswell och Shannon Jackson. Men visst vet Doglife hur man sätter snurr på saker och ting. Trions samspel är utmärkt. Loxbo och Magnefors skapar en mörk fond som Högberg sprider stjärnstoff över.
I maskinen Doglife är varje kugge viktig, men navet är utan tvekan Högberg. Hennes spel manar på och eggar; dovt och mullrande eller klart och ylande, vilket skapar krackeleringar i den täta ljudväggen.
Av albumets fem intensiva och malande spår håller jag inledningsspåret It Gives Me som det bästa. Musik lika brutal som briljant.