Italiens feminister står enade mot mansvåldet | Fria.Nu

Fördjupning


Christin Sandberg • Rom
  • Nätverket Non una di meno (Inte en kvinna mindre) samlar kvinnor från alla delar av samhället i den gemensamma kampen mot mäns våld.
  • Non una di meno har brett stöd i Italien där den feminstiska rörelse historiskt sett har varit splittrad.
  • Över 200 000 personer marscherade i Rom på Internationella dagen mot våld mot kvinnor förra året. Arrangörerna hoppas på en lika stor uppslutning i år.
  • ­ Jag måste vara tre gånger så bra som mina manliga kollegor, säger Maddy Manca, en av Italiens sju kvinnliga bilmekaniker.
  • ­ Runt var 72:a timme mördas en kvinna i Italien, säger statistikern Linda Laura Sabbadini.
Fria Tidningen

Italiens feminister står enade mot mansvåldet

På Internationella dagen mot våld mot kvinnor på lördag hoppas Italiens feminister upprepa förra årets rekordstora manifestation. Landets historiskt splittrade kvinnorörelse sluter nu samman bakom en feministisk handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor.

Den 25 november anordnar nätverket Non una di meno (Inte en kvinna mindre) en demonstration på Roms gator för att synliggöra våld mot kvinnor i samhällets alla sfärer. I samband med det kommer de även att presentera en feministisk handlingsplan mot våld mot kvinnor.

– Planen angriper våldssituationen från flera perspektiv, från individnivå till institutionellt våld, berättar Carla Quinto, advokat på människorättsorganisationen Be Free i Rom.

– Den öppnar upp för en bredare diskussion om våld, som fram tills nu har fokuserat på det kvinnliga offret för våld från en närstående man, säger Quinto som har varit aktiv i Non una di meno sedan nätverket startades 2016.

Dagen efter förra årets rekordsamling mot mäns våld hölls ett stormöte som kom att följas av flera under året. Det första målet var att gemensamt ta fram en handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor som nu presenteras.

Det har varit ett hästjobb att ta fram dokumentet, berättar Carla Quinto. Det består av två delar, där ett politiskt manifest där grundprinciperna för rörelsen, så som antisexism och antirasism, fastslås i den första delen. I den andra delen presenteras nio områden inom vilka man vill bekämpa våld och konkreta förslag på åtgärder inom varje område.

– Det har varit en läroprocess. Det har varit lika viktigt att komma samman, öka inkluderingen och fastslå en gemensam värdegrund, som att arbeta fram konkreta förslag inom olika områden, säger Carla Quinto.

– Handlingsplanen är därför riktad till alla kvinnor och inte särskilt till institutionella samtalspartners, även om vi inte utesluter en dialog med exempelvis politiker, fortsätter Quinto, som har samordnat arbetet kring det juridiska området.

Linda Laura Sabbadini är statistiker och pionjär inom jämställdhet på Istituto nazionale di statistica (Istat). Hon har beräknat att närmare sju av landets drygt 31 miljoner kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid. 3,5 miljoner kvinnor har utsatts för stalkning och över en miljon för våldtäkt eller våldtäktsförsök.

– Våld mot kvinnor är mycket utbrett i vårt land. Runt var 72:a timme mördas en kvinna, säger hon och fortsätter:

– Trenden i media är att våld mot kvinnor synliggörs i allt högre grad. Många tror därför att våldet har ökat. Men egentligen är det tvärtom. Enligt två jämförande studier från 2006 och 2014 så minskar våldet i sin helhet, även om det grova våldet inklusive mord fortsatt ligger kvar på en hög nivå och blir allt brutalare.

En av de tiotusentals som ska resa till Rom på lördag och protestera mot alla former av våld är Maddy Manca. Hon besökte av nyfikenhet ett av stormötena och har sedan dess dragit igång en lokalgrupp för Non una di meno i staden Jesi i centrala Italien. Hon samordnar även nätverket i regionen Marche där – liksom i flera andra delar av landet – aborträtten är hotad. Trots att det finns en lag sedan 1978 som säger att abort är varje kvinnas rättighet, vägrar de flesta läkare att utföra dem med hänvisning till samvetsfriheten. Många vägrar till och med att informera, stötta och vägleda en kvinna som överväger abort.

– Situationen i Marche är allvarlig. Här är runt 90 procent av läkarna samvetsvägrare, vilket gör att det är en av frågorna vi måste arbeta med, säger Maddy Manca.

Aktivismen upptar hela hennes fritid, eller den lilla hon har. Till yrket är hon bilmekaniker – en av sju kvinnliga sådana i hela landet – och tillbringar hela dagarna, från tidig morgon till sena kvällar, i verkstaden.

– Jag måste vara tre gånger så bra som mina manliga kollegor och jag kan aldrig misslyckas. Begår jag ett misstag, är jag kvinnan som inte kan, vilket är beviset på att kvinnor inte kan inneha mitt yrke, säger hon.

Arbetet med att sprida information via sociala medier, kommunicera inom nätverket och organisera aktiviteter tvingas hon utföra under raster och toalettbesök eftersom hon i stort sett är fast på jobbet hela sin vakna tid. Detta för en månadslön på runt tusen euro.

De tuffa arbetsvillkoren som Maddy Manca beskriver är inte ovanliga i Italien. Därför är arbete och välfärd ett av de andra teman som Non una di meno har arbetat kring. Det är ett försök att synliggöra arbetslivets prekära villkor för en övervägande majoritet av de italienska kvinnorna. Det handlar om arbetsvillkor, de extremt låga lönerna, diskriminering och sexism.

Dessutom är välfärdsservicen i stort sett obefintlig eller privat och kostar mycket pengar. Allt detta sammantaget bidrar till att endast cirka 50 procent av de italienska kvinnorna arbetar, vilket är en av de allra lägsta siffrorna i Europa.

– Att inte ha en lön som du kan leva på innebär att du hamnar i beroendeställning. Det gäller en övervägande majoritet av de italienska kvinnorna. Något som i sin tur innebär att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig ur en våldsam relation, säger Carla Quinto.

– Vi föreslår att alla kvinnor ska ha rätt till en basinkomst som möjliggör självbestämmande för att kunna ta sig ur våld och prekariat, fortsätter hon.

Maddy Manca följer även den feministiska organiseringen i sitt födelseland Argentina på nära håll. Det var i just Argentina där upphovet till Non una di meno föddes, där en proteströrelse tog fart sommaren 2015 efter att en 14-årig flickas döda kropp återfunnits. Rörelsen har sedan dess spridits över världen och breddas kontinuerligt på alla fronter.

– I Argentina har kampen spridit sig från städerna ut till periferin och landsbygden, och arbetarkvinnor har inkluderats, säger Maddy Manca och tillägger:

– Dessutom har synen på vad våld mot kvinnor är breddats och inkluderar numera även våld mot Moder Jord, som är helig för ursprungsbefolkningen Mapuche i landet. På så vis sätter kampen rötter i det territorium där den pågår, säger Manca.

I Italien är feministerna historiskt mycket delade. Men när det gäller Non una di meno tycks alla vara överens om att det är en bra och viktig prioritering.

– Så många unga engagerade har jag inte sett sedan 1970-talet, säger filosofen och författaren Ida Dominijanni och tillägger att det också är en historiskt inkluderande rörelse med ett intersektionalistiskt perspektiv, något hon välkomnar.

Under förra årets manifestation var medierna förvånansvärt frånvarande. Men det fråntar inte rörelsens förhoppningar om att upprepa massnärvaron.

– Målsättningen är att nå minst lika många människor med vårt budskap som förra året, då över 200 000 människor slöt upp för att manifestera mot våld mot kvinnor, säger Carla Quinto.

Fakta: 

Non una di meno

Initiativet till nätverket Non una di meno togs 2016 av några av Italiens äldsta kvinnorättsorganisationer tillsammans med nätverket “Jag bestämmer”, som drev kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Nätverket saknar hierarkier och talespersoner.

Målet är att bredda kampen mot våld mot kvinnor till att omfatta samhällets alla sektorer. Det första delmålet var att samla landets feminister i en rörelse och ta fram en handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor.

Handlingsplanen utgår ifrån nio olika områden med konkreta förslag på åtgärder:

1) Utvägar från våld: Att alla kvinnor garanteras en basinkomst som möjliggör att lämna en våldsam partner.

2) Lagstiftning och juridik: Att barn som upplevt våld i familjen inte ska behöva drabbas av delad vårdnad.

3) Arbete och välfärd: Att minimilön lagstadgas. Garanterad föräldraledighet och delat föräldraskap.

4) Sexuella- och reproduktiva rättigheter: Avskaffa straffet för de kvinnor som genomgår en olaglig abort.

5) Utbildning: Bryt den starka heteronormen i undervisningen och inför sexualundervisning. Utbilda yrkesverksamma kring våld mot kvinnor.

6) Feminism och migration: Möjlighet för våldsdrabbade asylsökande att få uppehållstillstånd.

7) Berättelser om våld i media: Bekämpa ett sexistiskt språkbruk.

8) Sexism inom rörelserna: Inkluderande rörelse som bejakar mångfald.

9) Mark, kropp, territorium och urbana rum: Skapa utrymme för hbtq-personer inom den feministiska rörelsen.

Källa: nonunadimeno.wordpress.com

Annons

Rekommenderade artiklar

”Jag är representanten för en hel minoritet”

Finnjävlar är en antologi där ett 15-tal sverigefinnar skriver om klass och klassresor, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla. Här är ett utdrag av människorrättsaktivisten Domino Kai om att tillhöra två minoriteter: finnar och romer.

© 2017 Fria.Nu