Recension


Film
Blade runner 2049
Regissör: Denis Villeneuve
I huvudrollerna: Ryan Gosling, Ana de Armas, Robin Wright, Harrison Ford, Jared Leto, Sylvia Hoeks

  • Precis som i Ridley Scotts originalfilm är fotot i Blade runner 2049 bitvis mäktigt.
  • Kärleken mellan K (Ryan Gosling) och hologrammet Joi (Ana de Armas) kan knappast kallas jämställd.
  • Trots detta möte mellan Lieutenant Joshi (Robin Wright) och replikanten Luv (Sylvia Hoeks) är det tveksamt om Blade runner 2049 klarar det feministiska Bechdel-testet eftersom deras samtal handlar om en man.
  • Harrison Fords karaktär Rick Deckard från originalfilmen återkommer i uppföljaren.
Landets Fria

När ställer sci-fi om?

Jämfört med sci-fiklassikern Blade runner från 1982 har uppföljaren en betydligt tydligare handling och färre transportsträckor, på gott och ont. Relativt tidigt i filmen får huvudpersonen K i uppdrag att jaga rätt på en sedan länge begravd hemlighet och dölja varje spår av det. Samtidigt brottas han med frågor kring gränsen mellan människor och artificiella kopior, och det är svårt att veta vem eller vad han kan lita på. En relativt konventionell berättelse, ändå.

Men det som slår mig mest med denna uppföljare till Ridley Scotts originalfilm är dess dystopiska framtidsvision. Inte för att den på något vis är ovanlig, tvärtom. Varför handlar så många av våra filmer om framtiden, medan nästan ingen skildrar den i positiva ordalag? Det präglar naturligt sci-fi som genre, att en av dess viktigaste funktioner är att varna för vad som kan hända om negativa aspekter av dagens samhälle tillåts att utvecklas ohämmat. Men nu när vi har ett sådant skriande behov av positiva framtidsbilder är det ett problem med alla dessa dystopier. Jag tror att många människor har svårt att föreställa sig hur en hållbar och positiv framtid kan se ut, vilket behövs om vi ska lyckas ställa om. För att stärka hoppet om att förändringen är möjlig, och visa tänkbara vägar dit, behöver vi visioner. Här vi får knappast någon hjälp av Hunger games- och Divergent-filmerna, Interstellar, The handmaid’s tale, Mad max, Elysium, Dredd, Vägen, I am legend...

Förr kunde en i alla fall räkna med Star trek. De olika versionerna av tv-serien har generellt skildrat en framtid där alla på jorden och de flesta i galaxen är vänner, utom klingonerna som snarast är undantaget som bekräftar regeln. Men det är symptomatiskt att den nya säsongen Star trek Discovery (2017) är mörkare än någonsin, med Federationen i regelrätt krig med klingonerna. Att huvudpersonen för första gången spelas av en afroamerikansk kvinna och att den första kärleksrelationen som skildras i serien är mellan två män är förstås utomordentligt, men jag saknar verkligen den gamla glada och trygga känslan från de tidigare säsongerna.

Kärleken är knappast den dominerande känslan i Blade runner 2049, men den finns där, som en välkommen kontrast till den oerhörda och i mitt tycke onödiga brutaliteten. K är ihop med ett hologram, i ett hommage till (eller stöld ifrån?) Spike Jonzes fantastiska film Her från 2013 om en person som blir kär i sitt operativsystem. I Her ställs djuplodande frågor om relationer och artificiell intelligens som Blade runner 2049 bara snuddar vid. Bland människorna i denna uppföljare är det istället familjebanden som står i fokus, men all kontakt måste undvikas av säkerhetsskäl. ”Sometimes to love someone, you’ve got to be a stranger” är en nyckelreplik.

Musiken är stämningsfull och fantastisk, rollprestationerna utmärkta och fotot mäktigt. Men jag börjar bli ganska mätt på skildringar av framtiden där det är självklart att en storstad är helt omgiven av soptippar och där ingen någonsin har sett ett levande träd.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Dystopi med törst i fokus

Recension

Riksteaterns Ur vattnets minne – Veden muistista är en ångestladdad men vacker dystopi om vatten som bristvara.

Landets Fria

Ny bok om oljetoppen ett måste

Recension

Kjell Aleklett var med och myntade begreppet Peak Oil. Hans nya bok är ett måste för alla med minsta intresse av frågan.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu