Jag gör mitt bästa för att hålla mig kvar bakom motorcykelns förare som kör längs en guppig och lerig väg. På hans hjälm sitter en dekal med ett hakkors och en örn, en del av en modetrend som kallas nazichic och som känns symbolisk för ett land där hat och rasism tycks bli allt mer normaliserat. 

Under mycket lång tid har rohingyer i delstaten Rakhine varit utsatta för statligt sanktionerad diskriminering och stigmatisering. I dag har den fiendskapen även börjat spridas mot andra muslimska grupper i landet. 

Vi når fram till utkanten av Dalla, en by som ligger vid Rangoon-floden. 

– Vi tycker inte om det som sker i Rakhine, men här har vi inga problem med muslimer. Det råder en ömsesidig respekt, säger en äldre kvinna som bor i Dalla. 

Flera som jag talar med i byn uttrycker en liknande uppfattning. Men en man, som tidigare var soldat, ser annorlunda på saken. 

– Buddhister blir slaktade i Rakhine. Muslimer bränner ner byar, skär halsen av människor och våldtar kvinnor. Jag tror inte längre på att det finns några goda muslimer, säger han. 

Mannens hustru sammanfattar parets inställning: 

– Alla muslimer måste dö, säger hon. 

Det här är uppfattningar som tycks ha blivit allt vanligare i Burma, på grund av felaktig information, ryktesspridning och propaganda. Många anser att alla rohingyer är mordbrännare och mördare och att det därför är försvarligt att använda våld mot minoritetsgruppen. Att rohingyerna i verkligheten är offer för något som har liknats vid en etnisk rensning förnekas av många. 

U Aye Lwin är muslim och har varit med och grundat en interreligiös grupp kallad Religioner för fred Myanmar, och han menar att fördomarna har djupa rötter. 

– Religionen har utnyttjats för att ställa människor mot varandra sedan militärkuppen 1962, säger U Aye Lwin, när jag träffar honom vid en moské i Rangoon. 

Det är en välskött men enkel byggnad. Det finns inga yttre tecken på att moskén också är gravplats för Indiens siste stormogul, Bahadur Shah Zafar. 

U Aye Lwin säger att den gamla militärdiktaturen inte hade folkets stöd. 

– Det gjorde att armén började manipulera de burmesiska känslorna kring identitet och religion. Till den buddhistiska majoriteten förde de fram att muslimerna utgjorde ett hot mot landet och dess religion. Det är därifrån islamofobin kommer, säger han. 

Demokratiseringen av landet har inte haft någon inverkan på dessa uppfattningar. Förhoppningarna om att Aung San Suu Kyi och hennes parti Nationella förbundet för demokrati, NLD, skulle försvara minoriteterna grusades snart. 

– När NLD vann valet blev det ännu värre. Nu utnyttjar armén religionen för att skapa instabilitet och för att kunna hänga kvar vid makten, säger U Aye Lwin. 

Han menar att armén vill bevisa att man är den enda maktfaktorn som kan försvara ett buddhistiskt Burma. Kritiker menar samtidigt att fredsprismottagaren Aung San Suu Kyi står maktlös inför detta, eftersom hennes regering inte kan kontrollera den mäktiga armén. Dessutom menar kritiker att hon inte vill försvara rohingyerna av rädsla för att förlora sitt folkliga stöd. 

Kyaw Min Yu är en ofrivillig fängelseexpert, muslim och rohingyer. Han tvingades avtjäna åtta år i fängelse efter studentrevolten i landet 1988. I samband med nya folkliga protester 2007 greps han igen och fick avtjäna ytterligare fem år i fängelse. I dag är han ledare för partiet Demokrati och mänskliga rättigheter. Vi möts vid det lilla partikansliet i Rangoon. Han har svårt att gå på grund av skador han fick under fängelsetiden. 

– Jag trodde på Aung San Suu Kyi. Jag arbetade för henne. Jag satt i fängelse för henne. Men i dag har jag fått nog av henne, säger han. 

Kyaw Min Yu menar att landets de facto-ledare numera uttalar sig på ett helt annat sätt. 

– Hon talar bara som representant för de buddhistiska burmeserna, landets största etniska grupp. Och det är något som inte passar i hennes roll som landets inofficiella ledare. 

Ingen företrädare för NLD vill ställa upp för en intervju. Men partiets tidigare talesperson Htin Lin Oo svarar på telefon. Han är buddhist och en försvarare av religiös tolerans. I december 2014 var han en av dem som vågade kritisera de buddhistmunkar som spred ett hatiskt budskap. 

”Budda var inte burmes. Burmesiska extremnationalister borde därför inte följa buddhismen om det är deras egen etnicitet de vill försvara,” sade han. 

Det uttalandet kostade honom två års tvångsarbete, eftersom militärjuntan ansåg att det innebar en förolämpning mot religionen. Efter påtryckningar från buddhistmunkar uteslöts han även ur NLD. 

Htin Lin Oo är trots den senaste utvecklingen i landet optimistisk om framtiden. 

– Det kommer alltid att finnas problem mellan migranter och infödda, men det kommer inte att stoppa vår demokratiska utveckling. Av det skälet bör inte det internationella samfundet sätta oss under påtryckningar, utan hjälpa oss. De bör inte beklaga sig över problem med bengaler i Rakhine, säger Htin Lin Oo. 

Trots att han predikar fred så använder han sig inte av ordet rohingya, utan av ”bengaler”, en beskrivning som hänvisar till att det rör sig om illegala invandrare. 

Inom landet försöker nu många aktivister att förhindra att våldet i Rakhine ska sprida sig till andra delar av Burma. En av dem är Tet Swei Win, som är chef för ett socialt center i Rangoon. 

– Genom sociala medier sprids alla möjliga typer av falska rykten. Vi lär ut hur människor ska hantera ensidig information, det är vårt sätt att förhindra våld, säger han. 

Vi besöker området Thingangyun, som domineras av muslimska invånare. Hit kommer ibland buddhistiska munkar för att provocera lokalbefolkningen, berättar Tet Swei Win. 

– Det kan komma hit med hundra personer för att skrika ut slagord. Då måste vi agera snabbt för att hindra våldsamheter. 

För att undvika ytterligare spänningar menar Tet Swei Win att det är säkrast att inte berätta att en journalist kommit på besök i området. 

– Många burmeser trodde att demokratin var något som skulle komma som en gåva från himlen. De inser inte att demokratiseringen innebär en process. Om du vill ha demokrati måste du arbeta för den. Olika religiösa grupper måste lära sig att tala med varandra. Det kan komma att dröja flera decennier innan det problemet är löst, säger Tet Swei Win. 

Han menar att Burmas framtid just nu står och väger. 

– Vi har att välja mellan att skapa ett land i harmoni eller en stat som fallerar.