Ur sorgen kan något nytt födas | Fria.Nu

Debatt


Ale Låke
  • Vi behöver organisera oss för att stoppa det sexualiserade våldet, skriver Ale Låke.
Fria Tidningen

Ur sorgen kan något nytt födas

Vi behöver organisera oss för att förändra de samhällsmönster som möjliggör sexuellt våld, skriver Ale Låke angående #metoo.

Kampanjen #meetoo har förökat sig horisontellt och vertikalt, ända upp till regeringsnivå, och en hashtag med det motsvarande budskapet #ihave har spridit sig bland ett antal män. Den första är tänkt att synliggöra omfattningen av offer för sexuella övergrepp, och den senare har fungerat som en slags biktstol där förövare bekänner sina brott. Med rätta har (framför allt) kvinnor och transpersoner uttryckt sin ilska i sociala och traditionella medier över de hyllningar som vissa män har mottagit under #ihave.

Det är bisarrt att män som har begått sexuella övergrepp får beröm för att de erkänner det öppet. Det är perverst att bekänna och få sinnesro för att man ansluter sig som förövare till en feministisk kamp. Det är otroligt synd om det som kan vara en kampanj för uppslutning av syskon som blir tafsade på, våldtagna, catcallade, hotade, istället blir en katharsisk runkbulle för de som begår dessa brott. Om det blir en upprivande och destruktiv konfliktzon.

Men jag har en förhoppning, som kanske är naiv. Det är att uppvisandet och konkretiserandet av både offer- och förövarskap har goda effekter i ett större perspektiv. För det är ju så, att för varje person som har blivit trakasserad, så finns det minst en som har trakasserat. Det är övervägande män som trakasserar, och dessa män är ofta sådana som finns oss nära. Det är kollegor, pojkvänner, släktingar, ibland är det män som vi älskar, ibland totala främlingar. När både förövaren och offret synliggörs så förs en konflikt upp till ytan, och det är smärtfyllt. Arga, förfärade och ledsna reaktioner från de som har blivit utsatta är en naturlig följd därav. Smärtan är förstås inte önskvärd i sig, men nu när den är här så har den en sanning att berätta.

Vissa protesterar mot #metoo, för de menar att det inte är deras ansvar att riva upp gamla sår för att synliggöra sexuellt våld. Många av de som motsätter sig #ihave menar att de män som bekänner bör lämna över sig till polisen om de menar allvar med sin feminism. Det är rimliga åsikter, som handlar om personligt ansvar. På ett strukturellt plan, och det rör sig om strukturella problem, behövs det mer än individuella val.

Vi behöver organisera oss, helt enkelt, och bilda kollektiva kroppar som kan bryta in i och förändra de samhällsmönster som möjliggör sexuellt våld. Det är nog inte möjligt eller önskvärt att bilda allianser mellan förövare och offer. Risken därav vore en feminismens motsvarighet på socialdemokratins misslyckande. Men mellan sörjande och organisering råder ingen motsättning, tvärt om. Ur sorgen kan något nytt födas.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu